October
Friday 5 December 2014 photo 8/8
|
Idag för ett år sen var jag så illa däran att min läkare diskuterade fram en frivillig inläggning (med ett underliggande hot om tvångsvård ifall jag inte gick med på det). Jag gick från Mörby till Danderyds Sjukhus helt på egen hand med Freja i telefonen. Läkaren ville skicka med mig någon, men jag svarade att jag lovade att ta mig dit helskinnad.
Vilket jag gjorde. Även om jag satt utanför i typ en halvtimme med Freja i telefon och var rädd.
Att lägga in mig på avdelning 151 var nog det absolut bästa jag har gjort.
Där fanns det lampor som såg ut som analkulor, en fantastiskt fin man som engagerade sig något otroligt i boken jag läste, gick och googlade författaren och diskuterade andra böcker av samma författare. Där fanns sköterskan som sa "Käften Elin!" med ett härligt skratt i rösten min näst sista dag. Den skadligt snygge mannen som över en natt åldrades minst tio år, inte bara i ögonen utan i rynkor också. Kärringarna som alltid skulle kommentera min veganska kost vid måltiderna. De urtvättade orangea landstingsfiltarna, väggar som lyssnat på mycket värre historier än min, skuggorna av de som var människor på morgonen men som vid lunchtid, efter sin ECT-behandling, mest liknade zombies. Jag stickade på lill-Stellas doppresent och fick komplimanger för klänningen som jag tyckte var så fruktansvärt ful att det fanns inte. På tv:n var det Så Mycket Bättre och vi lyssnade i tyst samförstånd, jag, bokdiskussionsmannen och Den Snygge, på hur Nationalteaterns texter framfördes på nya sätt.
Det var tabletter på morgonen och tabletter på kvällen, en drogad, tyst tillvaro. Jag fick tid på mig att känna hur hjärtat slår, inte bara för att blodet ska pumpa runt i min kropp och hålla mig uppe, utan även hur det slår för Pixie, för William och Stella, för det som är Viktigt. Framtiden. Alla mina böcker. Min lilla bokhandel med café och läshörna. En blöt hundnos i handflatan. En spinnande katt på bröstkorgen. Jag fick tid att Minnas, att Känna Efter, att komma ur den grå dimman tillbaka till verkligheten.
Verkligheten kom på besök på avdelningen också.
Ollie och Amanda (@Vargaflickan och @minou186 ) svängde förbi och lät mig förstå att jag är önskad ute i det friska livet. Martinplutt (@Stvafel) spenderade en hel del tid i telefon med mig. Världens allra mest älskade älgkalv, min lillalillalillaste son, Martinkalven, tog med mig ut på fika och hjälpte mig handla myströjor innan han gav sig av till Riga för att jobba.
Mor var förbi med ombyten och Herr Nalle. Karin ringde och var utom sig av oro, hon trodde att jag inte ville umgås med dem när de firade mors födelsedag. Efter att hon fått höra att jag var inlagd blev hon lättad för att jag var i goda händer.
Överläkaren konstaterade att jag var bipolär (typ 2) och att det borde utredas närmare vid utskrivning. Jag fick mina tabletter mot epilepsi, mina nervstillande, de som får mina tankar att lugna ner sig något, gör humöret mer stabilt, får mig att vara en Enkel Människa att ha att göra med. Imovane, Atarax, Ergenyl, Illamåendemedicinen (jag minns inte vad den heter, men det var den som gjorde att jag inte kunde röra mig ur sängen under två hela dagar). Pillerknaper och ett lugnare psyke.
Knappt en vecka senare var jag fri att röra mig på gatorna på egen hand igen. Livet var fortfarande meningslöst men jag hade fått ett litet hopp om att det inte var dags att avsluta det riktigt än.
Månaderna har gått oroväckande fort. Jag minns lika mycket av det här året som jag minns av förra hösten - knappt någonting. Hur jag än försöker kan jag för mitt liv inte minnas vad jag har lagt tid på. Vad jag har spenderat mina dagar på. Böckerna minns jag. Inte mitt eget liv.
Jag har slarvat till och från med Ergenylen. Det märks så väl när jag gör det, för hela världen kollapsar. Relationer, rutiner, verkligheten. Det är som att kliva rakt in i dimridån igen. Ändå fungerar jag mer eller mindre precis som en normal människa. Jag har haft så många år att träna på den här teatern att det inte märks utåt, om man inte tittar efter det.
Jag jobbar, går på läkarmöten, sköter min hygien relativt bra. Vet man inte hur mardrömsnätterna ser ut eller hur jag är när jag är ensam så är det svårt att förstå hur illa det faktiskt är. Det händer ganska ofta att jag jobbar mer än jag sover under ett dygn - och då jobbar jag oftast bara 4½ timmespass. Jag är trött och tråkig att umgås med, vill helst vara för min själv istället för med andra människor. Behöver min absoluta egentid något desperat, så jag slipper spela teater, låtsas vara glad eller åtminstone slippa låtsas bry mig om någonting.
Låren har små upphöjningar efter krossat glas, minnen från nätter då jag inte klarat av att leva. Nu när glasbitarna inte är tillräckligt vassa längre går jag tillbaka till min urgamla rutin: en nål i huden. In och ut, in och ut. Lämnar inga bestående märken men gör satans så ont om man trycker tillräckligt hårt och långt in.
Självskadar med mat. Självskadar genom att inte ta hand om relationer.
Varje morgon får jag anstränga mig för att komma ur sängen. Varje morgon får jag kämpa för att få i mig frukost, tabletter, vitamintillskott. Komma ihåg vad som ska hända under dagen. Komma ihåg att packa väskan rätt. Komma ihåg att kolla igenom fickorna innan jag går hemifrån så jag har allting med mig. Kämpar med att minnas mitt eget namn till och från. Är det Elin eller Mel eller Isabel eller Vendela? Vem är jag idag? Vem förväntas det att jag ska vara? ["Du ska vara dig själv" snälla gör oss båda en tjänst och klicka dig ut från min bdb och kom aldrig tillbaka.]
Livet är fortfarande en kamp för att orkas med. Livet är inte kul. Livet är inte intressant. Livet är inte någonting jag vill ha. Jag försöker desperat att göra saker jag mår bra av, saker jag kan se som duktiga om jag tittar med någon annans ögon, se saker växa fram ur mina händer. Stickningar. Texter. Broderier. Livet är ett konstant tillstånd av ångest och rädsla och smärta och sorg.
Jag har haft ont så länge nu att jag inte minns hur det känns att inte ha ont. Hur känslor känns.
Samtidigt får jag höra hur bra jag är. Hur duktig. Hur inspirerande. Hur klok. Positiv. En förebild. "Alla borde få träffa dig någon gång i sitt liv. Du är verkligen en person som gör att man mår bra." och jag undrar lite dramatiskt om det kan vara det som är felet: jag har gett bort all min glädje till andra människor. Det blev inget kvar till mig.
"Du är en varm människa. Det märks att du bryr dig." men det gör jag inte. Eller jo, om jag kliver ur mig själv och rent logiskt ser över situationer så vet jag om den friska jag skulle bry sig och då spelar jag att jag gör det. Ingenting känns inuti, men jag vet i vilka situationer det borde kännas någonting och vad jag borde känna då. Men inuti är det tomt.
Det värsta är ändå när någon säger att du är så stark. För det är jag inte.
Styrka är inte att rycka sina ögonfransar tills det är knappt hälften kvar av ursprungsantalet. Styrka är inte att hugga sig med en nål för att man inte klarar av att gå och lägga sig annars. Det är knappast att vägra kroppen mat för att den inte förtjänar det. Inte heller är det styrka att såra andra som inte vill/kan/orkar förstå att jag inte orkar längre. Det är inte styrka att gråta tills världen snurrar och mörknar och försvinner. Det är inte styrka att spy av ångest. Det är inte styrka att glömma dagar, datum, namn, vilket år det är.
Det är förnedrande.
Hur illa jag än mår har jag alltid haft kvar den iskalla biten av mig, den som kan ställa sig bredvid och säga "hur skulle en normalt fungerande människa agera i den här situationen?" och som sedan kan styra resten av mig i den riktningen. Det är vad jag är. Jag är tom. Jag är slut. Färdig. Kaputt. Jag är en trasig, icke-fungerande människospillra som anstränger mig å det grövsta för att plocka ihop bitarna till en, kanske inte bra, men åtminstone funktionsduglig person.
Att jag kan röra kroppen framåt, att jag kan behålla ett jobb, att jag kan ge ett fullt normalt intryck har ingenting med styrka att göra. Det har med år och år av att ha blivit van att göra. Om du lever med något som din vardag kommer det till slut inte bli något annat än din vardag. Börjar det krypa maskar under huden, krälar det i väggarna eller pratar människor med mig trots att jag är ensam i rummet är det inte konstigare för mig än att du går på toaletten, duschar, äter frukost, [insert ytterligare, valfri, vardaglig händelse här]. Visst, jag kanske bryter ihop i tio minuter eller flera timmar, men efteråt är det inte mycket mer än att plocka upp sig själv från golvet, torka bort sminkresterna och badda ansiktet fritt från det rödgråtna och fortsätta leka frisk.
Det är förnedrande att jag ses som stark, som bra, som duktig. När det här är mitt allra sämsta. När det här inte ens är jag. När jag kan 1000 gånger bättre.
Idag, för ett år sen, ställdes jag inför ett väldigt reellt val:
Antingen kunde jag gå den korta biten till Danderyds Sjukhus, upp på avdelningen, skriva in mig och sätta hela karusellen som kallas för psykiatrisk vård i rullning påriktigt.
Eller så hade jag kunnat lova att gå till Danderyds Sjukhus, men istället gått raka vägen ner i tunnelbanesystemet och hoppat.
Jag valde att ta emot hjälp. Jag gjorde det inte för min egen skull just då, men jag gjorde det. Ett val att försöka tro på ett liv som är värt att leva. Ett värdigt liv.
Jag har inte kommit dit än. Jag har knappt tagit första steget. Och jag tvivlar fortfarande på att jag någonsin kommer att ha ett liv värt att leva för min egen skull. Ett liv där mitt skeva psyke inte jagar in mig i hörn jag inte kan ta mig ur. Ett liv där jag känner glädje.
Ett liv där jag inte bara överlever utan faktiskt lever också.
Förut idag fick jag frågan vad jag känner inför att det gått ett år.
Jag känner inte speciellt mycket.
Jag tänker på skillnaderna mellan nu och då. Tänker på hur min framtid ser ut. Ett liv fyllt av piller för att kunna fungera. Ett liv fyllt av att glömma bort tabletterna under stressade perioder. Ett liv av att åter och åter och åter falla ner i samma grå dimma. Jag vägrar förlita mig på tabletter för att hantera mitt mående eftersom jag inte kan lita på mig själv, att jag tar tabletterna som jag ska. Det förklarade jag redan från början för min läkare. Jag vill ha hjälp att hantera mig själv i de situationer jag inte kan hantera mig idag, med eller utan tabletter.
Den största skillnaden är att jag har tryckt undan delen av mig som känner till förmån för delen som tänker. Nej, jag vill fortfarande inte leva men nej, jag har ingen rätt att ta livet av mig när jag är i en depressiv period och inte tänker klart. Det beslutet lämnar jag till en dag då syrenerna blommar, skrattet bubblar i kroppen och solen värmer. Kan jag då avgöra att mitt liv inte är värt att leva, att de bra dagarna inte räcker till för att de dåliga ska vara värda att genomlida, då får jag ta mitt liv ifrån världen. Inte förr.
Att lägga in mig på avdelning 151 är det absolut bästa jag har gjort. Även om jag hade sluppit det här året av lidande om jag inte gjort det, så hade jag inte heller fått krama Neil Gaiman. Jag hade inte läst A Thousand Splendid Suns, böckerna om Sandman Slim, The First Law-trilogin, Asylum, Det Stumma Rummet och jag hade inte fått läsa om Neverwhere.
"När man själv rasar, var finns nåden?"
I böckerna, min vän. I böckerna finns nåden.
Att lägga in mig på avdelning 151 var nog det absolut bästa jag har gjort.
Där fanns det lampor som såg ut som analkulor, en fantastiskt fin man som engagerade sig något otroligt i boken jag läste, gick och googlade författaren och diskuterade andra böcker av samma författare. Där fanns sköterskan som sa "Käften Elin!" med ett härligt skratt i rösten min näst sista dag. Den skadligt snygge mannen som över en natt åldrades minst tio år, inte bara i ögonen utan i rynkor också. Kärringarna som alltid skulle kommentera min veganska kost vid måltiderna. De urtvättade orangea landstingsfiltarna, väggar som lyssnat på mycket värre historier än min, skuggorna av de som var människor på morgonen men som vid lunchtid, efter sin ECT-behandling, mest liknade zombies. Jag stickade på lill-Stellas doppresent och fick komplimanger för klänningen som jag tyckte var så fruktansvärt ful att det fanns inte. På tv:n var det Så Mycket Bättre och vi lyssnade i tyst samförstånd, jag, bokdiskussionsmannen och Den Snygge, på hur Nationalteaterns texter framfördes på nya sätt.
Det var tabletter på morgonen och tabletter på kvällen, en drogad, tyst tillvaro. Jag fick tid på mig att känna hur hjärtat slår, inte bara för att blodet ska pumpa runt i min kropp och hålla mig uppe, utan även hur det slår för Pixie, för William och Stella, för det som är Viktigt. Framtiden. Alla mina böcker. Min lilla bokhandel med café och läshörna. En blöt hundnos i handflatan. En spinnande katt på bröstkorgen. Jag fick tid att Minnas, att Känna Efter, att komma ur den grå dimman tillbaka till verkligheten.
Verkligheten kom på besök på avdelningen också.
Mor var förbi med ombyten och Herr Nalle. Karin ringde och var utom sig av oro, hon trodde att jag inte ville umgås med dem när de firade mors födelsedag. Efter att hon fått höra att jag var inlagd blev hon lättad för att jag var i goda händer.
Överläkaren konstaterade att jag var bipolär (typ 2) och att det borde utredas närmare vid utskrivning. Jag fick mina tabletter mot epilepsi, mina nervstillande, de som får mina tankar att lugna ner sig något, gör humöret mer stabilt, får mig att vara en Enkel Människa att ha att göra med. Imovane, Atarax, Ergenyl, Illamåendemedicinen (jag minns inte vad den heter, men det var den som gjorde att jag inte kunde röra mig ur sängen under två hela dagar). Pillerknaper och ett lugnare psyke.
Knappt en vecka senare var jag fri att röra mig på gatorna på egen hand igen. Livet var fortfarande meningslöst men jag hade fått ett litet hopp om att det inte var dags att avsluta det riktigt än.
Månaderna har gått oroväckande fort. Jag minns lika mycket av det här året som jag minns av förra hösten - knappt någonting. Hur jag än försöker kan jag för mitt liv inte minnas vad jag har lagt tid på. Vad jag har spenderat mina dagar på. Böckerna minns jag. Inte mitt eget liv.
Jag har slarvat till och från med Ergenylen. Det märks så väl när jag gör det, för hela världen kollapsar. Relationer, rutiner, verkligheten. Det är som att kliva rakt in i dimridån igen. Ändå fungerar jag mer eller mindre precis som en normal människa. Jag har haft så många år att träna på den här teatern att det inte märks utåt, om man inte tittar efter det.
Låren har små upphöjningar efter krossat glas, minnen från nätter då jag inte klarat av att leva. Nu när glasbitarna inte är tillräckligt vassa längre går jag tillbaka till min urgamla rutin: en nål i huden. In och ut, in och ut. Lämnar inga bestående märken men gör satans så ont om man trycker tillräckligt hårt och långt in.
Varje morgon får jag anstränga mig för att komma ur sängen. Varje morgon får jag kämpa för att få i mig frukost, tabletter, vitamintillskott. Komma ihåg vad som ska hända under dagen. Komma ihåg att packa väskan rätt. Komma ihåg att kolla igenom fickorna innan jag går hemifrån så jag har allting med mig. Kämpar med att minnas mitt eget namn till och från. Är det Elin eller Mel eller Isabel eller Vendela? Vem är jag idag? Vem förväntas det att jag ska vara? ["Du ska vara dig själv" snälla gör oss båda en tjänst och klicka dig ut från min bdb och kom aldrig tillbaka.]
Jag har haft ont så länge nu att jag inte minns hur det känns att inte ha ont. Hur känslor känns.
"Du är en varm människa. Det märks att du bryr dig." men det gör jag inte. Eller jo, om jag kliver ur mig själv och rent logiskt ser över situationer så vet jag om den friska jag skulle bry sig och då spelar jag att jag gör det. Ingenting känns inuti, men jag vet i vilka situationer det borde kännas någonting och vad jag borde känna då. Men inuti är det tomt.
Det värsta är ändå när någon säger att du är så stark. För det är jag inte.
Styrka är inte att rycka sina ögonfransar tills det är knappt hälften kvar av ursprungsantalet. Styrka är inte att hugga sig med en nål för att man inte klarar av att gå och lägga sig annars. Det är knappast att vägra kroppen mat för att den inte förtjänar det. Inte heller är det styrka att såra andra som inte vill/kan/orkar förstå att jag inte orkar längre. Det är inte styrka att gråta tills världen snurrar och mörknar och försvinner. Det är inte styrka att spy av ångest. Det är inte styrka att glömma dagar, datum, namn, vilket år det är.
Idag, för ett år sen, ställdes jag inför ett väldigt reellt val:
Antingen kunde jag gå den korta biten till Danderyds Sjukhus, upp på avdelningen, skriva in mig och sätta hela karusellen som kallas för psykiatrisk vård i rullning påriktigt.
Eller så hade jag kunnat lova att gå till Danderyds Sjukhus, men istället gått raka vägen ner i tunnelbanesystemet och hoppat.
Jag valde att ta emot hjälp. Jag gjorde det inte för min egen skull just då, men jag gjorde det. Ett val att försöka tro på ett liv som är värt att leva. Ett värdigt liv.
Jag känner inte speciellt mycket.
Att lägga in mig på avdelning 151 är det absolut bästa jag har gjort. Även om jag hade sluppit det här året av lidande om jag inte gjort det, så hade jag inte heller fått krama Neil Gaiman. Jag hade inte läst A Thousand Splendid Suns, böckerna om Sandman Slim, The First Law-trilogin, Asylum, Det Stumma Rummet och jag hade inte fått läsa om Neverwhere.
"När man själv rasar, var finns nåden?"
I böckerna, min vän. I böckerna finns nåden.
Annons
Camera info
Camera GT-S5830
Focal length 4 mm
Aperture f/2.6
Shutter 1/14 s
ISO 200
LouieDaKing
Mon 5 Jan 2015 21:44
Jag önskar att jag kunde tända din gnista. Få dig att vilja leva. Men självklart kan jag inte det. Jag bara hoppas och tror att det finns där inom dig.
Men oavsett hur du känner då har du alltid mitt stöd. Och även om det låter som tomma ord vill jag ändå säga, att från min sida behöver du aldrig låtsas för mig.
Jag önskar dig allt väl.
<3
Men oavsett hur du känner då har du alltid mitt stöd. Och även om det låter som tomma ord vill jag ändå säga, att från min sida behöver du aldrig låtsas för mig.
Jag önskar dig allt väl.
<3
Anonymous
Tue 9 Dec 2014 20:07
Tänker inte bullshitta något "fint" utan säger bara att du får ta hur mycket te du än vill till dina lägereldscigg. <3
leedragon
Sat 6 Dec 2014 17:59
jag har bara saker ayy säga som du inte vill höra, och är trött på att höra.
men det finns ett sätt, tro va du vill men du är närmare dit än igår
men det finns ett sätt, tro va du vill men du är närmare dit än igår
Anonymous
Sat 6 Dec 2014 14:45
Jag känner igen mig så mycket i dina ord. Skulle vilja skriva mer, vill hjälpa dig att få tillbaka livslusten och att den stannar hos dig resten av livet. Men det är inte lätt, och jag undrar om det ens går, för jag känner precis som du. Livet är skit väldigt ofta. Men jag tänker på dig, kan inte göra något annat. Kram.
InsolubleRiddle
Sat 6 Dec 2014 08:20
Gråter. Vill hålla om dig, viska vackra berättelser om prinsessor och enhörningar och aldrig låta dig gå. Fyfan
Melflickan
Sat 6 Dec 2014 13:11
Det här blir sista gången jag gör det, annars får du påminna dig själv.
Kamikazefilosof
Fri 5 Dec 2014 23:52
Jag vill skriva någonting långt och vackert men det är helstopp. Men tills du hittar något bättre så låt dig uppslukas av böckerna och låt det räcka där. En annan dag är de verkligare än maskarna. En annan annan dag finns det fler grejer mellan tablettbehov och böcker på verklighetsskalan. Men just nu är det böckerna, och då får det vara så.
Vi som älskar dig finns här ändå, med te och kärlek i den mån du orkar med.
Vi som älskar dig finns här ändå, med te och kärlek i den mån du orkar med.
Flamso
Fri 5 Dec 2014 23:19
Kan relatera väldigt mycket till att spela normal och att trycka bort den delen av mig som känner till förmån för delen som tänker. I övrigt är vi väldigt olika men det känns skönt att du har det ganska strukturerat, om man ser till det du skriver.
Flamso
Sat 6 Dec 2014 13:17
Precis. Det har man varit med om, och blivit sårad på grund av, lite för många gånger.
Det beror på hur man ser på saken. Jag känner att det är ett steg på grund av det du har kommit fram till, inte så mycket att du har skrivit texten och lagt ut det på din bilddagbok även om det också är bra. Vad utvecklas du av, förutom dagboken?
Det beror på hur man ser på saken. Jag känner att det är ett steg på grund av det du har kommit fram till, inte så mycket att du har skrivit texten och lagt ut det på din bilddagbok även om det också är bra. Vad utvecklas du av, förutom dagboken?
Melflickan
Sat 6 Dec 2014 13:31
Just nu utvecklas jag inte alls, eftersom jag huserar runt i min lilla parallella verklighet. Jag använder mig av färdigheter från DBT:n och gör läxorna till strukturgruppen, så när (om) jag mår bättre kommer jag antagligen ha det lättare i vardagen, men just nu är det ingenting som går in. Lite krångligt att förklara så det låter vettigt.
Melflickan
Sat 6 Dec 2014 13:32
Det är som att jag sitter och förprogrammerar en robot(/trädocka) så att jag ska ha ett bra liv när jag "blir en riktig pojke".
Flamso
Sat 6 Dec 2014 13:37
Tror jag förstår vad du menar. Du fungerar på låtsas så att det verkar som att du fungerar som alla andra medans det egentligen är totalt kaos inuti dig?
Vet känslan, på ett ungefär.
Jag ska inte säga åt dig eller be dig att vara dig själv men du får bete dig som du känner för när det kommer till mig. Om du vill alltså, annars behöver du inte. Något sånt.
Vet känslan, på ett ungefär.
Jag ska inte säga åt dig eller be dig att vara dig själv men du får bete dig som du känner för när det kommer till mig. Om du vill alltså, annars behöver du inte. Något sånt.
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519176844/
Visa toppen
Show footer