October
Sunday 14 December 2014 photo 2/2
|
Första gången jag skrev i mitt psykbrytblock. En helt annan värld känns det som.
Hade jag fått det här blocket för tre, fyra år sen hade det tagit slut vid det här laget, fullt av texter skrivna på känslospråk och olika citat.
Nu är det enda innehållet punktlistor på saker som måste göras, vissa saker överstrukna och andra inte. En del avklarat, annat övergivet för att livet svängde åt ett annat håll.
Jag antar att det är det här som är att bli en tråkig vuxen. När orden tar slut, sviker, blir torra och svider lite på läpparna. Självklart kommer de aldrig att försvinna helt, jag är fortfarande en mästare på känslospråk, men jag beskriver inte längre de svåra tankarna i huvudet som "det gråa kletet" och jag svävar inte ut i texter bara för att det är kul. För mig är det svårt att avgöra om jag har blivit tråkig, vuxen, både och eller om jag helt enkelt har mognat på ett positivt sätt.
Totalt slutat romantisera mina psykiska problem (förutom när jag är allra längst ner på botten i längre stunder, där jag känner mig hemma, där sorgen och smärtan är det enda som finns på-riktigt och där ingen kommer åt mig) och förlikat mig med att jag måste ta tag i och hantera dem om jag ska bli äldre än 25.
Kanske är det en blandning av alltihop, men jag saknar banne mig att skriva, berätta om mitt lilla odjur i bröstkorgen på ett flygande, förtrollande sätt med ord direkt från känslospråket. Kanske behöver Isabel dammas av, så jag slipper bli galen.
Hade jag fått det här blocket för tre, fyra år sen hade det tagit slut vid det här laget, fullt av texter skrivna på känslospråk och olika citat.
Nu är det enda innehållet punktlistor på saker som måste göras, vissa saker överstrukna och andra inte. En del avklarat, annat övergivet för att livet svängde åt ett annat håll.
Jag antar att det är det här som är att bli en tråkig vuxen. När orden tar slut, sviker, blir torra och svider lite på läpparna. Självklart kommer de aldrig att försvinna helt, jag är fortfarande en mästare på känslospråk, men jag beskriver inte längre de svåra tankarna i huvudet som "det gråa kletet" och jag svävar inte ut i texter bara för att det är kul. För mig är det svårt att avgöra om jag har blivit tråkig, vuxen, både och eller om jag helt enkelt har mognat på ett positivt sätt.
Totalt slutat romantisera mina psykiska problem (förutom när jag är allra längst ner på botten i längre stunder, där jag känner mig hemma, där sorgen och smärtan är det enda som finns på-riktigt och där ingen kommer åt mig) och förlikat mig med att jag måste ta tag i och hantera dem om jag ska bli äldre än 25.
Kanske är det en blandning av alltihop, men jag saknar banne mig att skriva, berätta om mitt lilla odjur i bröstkorgen på ett flygande, förtrollande sätt med ord direkt från känslospråket. Kanske behöver Isabel dammas av, så jag slipper bli galen.
Camera info
PS. Jag tycker du beskriver saker väldigt målande fortfarande!
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519210719/
Visa toppen
Show footer