pappa blir om du inte firar där, och efter att världens vackraste Prat-o-Mat valde att ta alla de där tabletterna och dricka all den där spriten för att sedan kliva rakt ner i vattnet i djävla Köpenhamn i slutet av 2010 så är December ingenting jag vill vara med om.

Jag har fortfarande svårt att beskriva exakt hur mycket jag älskade - och fortfarande älskar - min fantastiska Jessika, och på alla sätt jag gjorde det. Hon var mitt allt. Ändå hördes vi inte av speciellt ofta. När hon ringde tappade jag greppet om världen och låste in mig i vår bubbla.

Första gången vi sågs sa vi ingenting till varandra, för hon greppade tag om min nacke och gav mig den ljuvligaste kyss jag någonsin upplevt. Efter några minuter släppte hon taget om mig, tog min väska (som jag tappat på marken) och slängde in den genom dörrarna som just öppnats på tunnelbanevagnen. Sedan knuffade hon in mig, sa "vi ses!" och gick därifrån.

Andra gången vi sågs gick vi vad som kändes som mil i grått dis en kall, tidig vårdag och jag ville aldrig att hon skulle sluta prata. Det är nog första gången jag varit tyst i timmar i någon annans sällskap. Men Jessika hade alltid något att säga, någonting vettigt, efter att jag pratat av mig och det var bara att öppna porerna i huden för att suga in vartenda litet ord hon sa. Det gjorde ont. Det var så fruktansvärt skönt. Hon bet i min tumme, slängde håret över axeln och skrattade från magen. Jag tror att det var då jag insåg att jag var totalt nerkärad.

Men Jessika behövde ingen mer som älskade henne. Hon flyttade runt med sin väska och sin katt under armen, flyttade mellan pojkar och män som ville ha henne tills de insåg att de inte kände henne och att de inte kunde hantera henne. Jag tror inte att hon hade ett enda förhållande där hon inte var otrogen, även om hon rynkade på sin söta näsa vid ordet "förhållande".

"De vill ha min kropp och jag vill ha någonstans att sova." sa hon och ryckte på axlarna. Jag var liten, bara 15-16 någonting, och förstod inte exakt hur mycket smärta hon bar i sin kropp. Men även om jag var liten och dum så insåg jag att världens vackraste flicka inte behövde höra hur hon gjorde mitt blod till eld i kroppen eller hur jag skulle gett henne hela min värld om hon bara låtit mig. Hon behövde en fast punkt: en riktig vän. Så jag var en riktig vän. Jag följde med i hennes svängar, ibland på avstånd, ibland så nära att jag inte kunde andas.

Jag gav henne all kärlek jag kunde ge utan att göra det på ett romantiskt sätt.

Tredje gången vi sågs var det ännu en promenad som gällde. Vi gickgickgick bort från demonerna i huvudet och demonerna som nafsade i hennes hälar. Hon hade slarvat med medicinen och var ett vrak; ingen man ville ha henne längre skrattade hon bittert. Inte när galenskapen syntes utanpå. Vid det här laget hade jag läst Blonde av Joyce Carol Oates och kunde inte låta bli att citera långa stycken för henne. Hon drog in mig i långa, mjuka kramar och sa att jag aldrig skulle låta dem ta mig. Aldrig. Att jag skulle behålla min kärlek och min tillit för de som förtjänade det, inte slösa den på de som inte kunde uppskatta det. Dum som jag var förstod jag inte att hon menade sig själv, det har jag kommit på först nyligen. Jag tror inte att hon trodde sig vara värd mig. Den första på år som inte utnyttjat henne för hennes kropp, svikit henne efter att ha fått hennes förtroende eller lämnat henne när medicinen ramlade utanför rutinen och sjukdomen klev fram i henne.

Hon var väldigt sjuk, min Jessika. I hennes journal fanns det fler diagnoser än jag kan räkna upp, men jag minns att hon hade bipolär sjukdom och hon var också den första som kände igen sjukdomen i mig. Den första som påtalade det. Jag viftade bort det hela, nä, jag var inte manisk eller deprimerad. Det var bara tonårshormoner. Alla sa ju att det var det, då måste det ju vara så. Det var bara Jessika som såg. Kanske för att det bara var till Jessika jag gav hela mig. Ingen annan fick en chans. Inte min dåvarande pojkvän, inte någon annan vän, ingen familjemedlem. Det var bara Jessika som fick komma riktigt, riktigt nära.

Den fjärde gången vi sågs kom jag hem till hennes pappa. Han bodde någonstans efter tvärbanan i Stockholm - jag minns inte var men jag minns lägenheten och hennes rum. Rummet hon alltid hade stående vid behov, för att hennes pappa älskade henne något enormt men inte hade kapaciteten att hantera hennes mående eller hennes person. Jessikas mamma tog sitt liv genom att krocka med deras bil när Jessika bara var något år. Hon var antagligen också sjuk, men utan hjälp och mediciner. Pappan vände sig i perioder till alkoholen för tröst, men tog alltid hand om, och älskade, sin lilla flicka.

Vi låg tillsammans tätttätt i hennes säng, sammanflätade fingrar och sammanflätat hår. Delade andetag och elektricitet. Ingen av oss vågade röra sig, det var alldeles för laddat. Istället citerade jag långa stycken ur Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein.

["Om livet ändå vore vackert. Om livet ändå inte vore så fult, så fullt av det fula, så dränkt i det banala, så mycket yta, blingblingblingande, så blänkande blank tunn billig polityr över all den där tarvligheten. Om någon ändå någon endaste gång kunde tala allvar om något som är på riktigt. Också om det fula."

och

"Jag blir så rädd när jag förstår att alla andra är normala. När jag förstår att alla andra klarar av det där jag inte kan. Det är som om resten av världen talar ett språk jag inte förstår. Jag saknar något. En doft. Ett ljud. Ett särskilt ljus. Något jag känner igen. En egen värld. En värld som är min. Den där världen som var min. Den där världen jag behärskade. Där jag kunde språket och visste hur maten smakade och musiken lät och sagorna slutade. Jag vet att det landet finns någonstans men jag har glömt hur man hittar dit. Jag gick vilse. Jag tappade kartan. En främling är jag bland främlingar. Jag är så väldigt rädd. Så väldigt väldigt väldigt rädd."

men framför allt

"Kanske ska jag leta efter någon som talar mitt språk. Någon som kan höra träden tala. Som jag. Någon som ibland kan känna gräset växa under fotsulorna. Som jag. Någon som ibland. (Det kan jag inte säga.) Kanske möter jag en dag någon som jag känner igen. En doft. En röst. Ett leende. Någon som kommer från samma land som jag. Från skymningslandet. Från landet mellan. Mellan natt och dag. Landet där ingen sover. Kanske möter jag en dag någon som känner igen mig, från länge sedan. Från landet någon annanstans. Landet bortanför. Landet bortom."]

Jessika kallade mig för sin Flicka med guld och bytte ut Janis Joplin mot Joakim Thåström i sin spelare. Sedan kom hon tillbaka till sängen, lindade sina armar runt mig och sjöng med i texten till Flicka med guld. Sen målar jag om december till augusti för att klä mig i handskar och hög hatt. När den tog slut log hon med ögonen och följde linjerna i mitt ansikte med sitt pekfinger. Där, och då, var jag genomlycklig. Hjärtat slog i takt med hur jag kände, slog i takt med Jessikas hjärta. Vi pratade samma språk, vi kom från samma land, och vi visste om det. Inga ord behövdes riktigt. Hon förstod utan att jag behövde förklara. Jag förstod henne nästan innan hon förstod sig själv.

Jag höll i henne med rösten via mobilen fler nätter än jag kan räkna till. När allting föll isär. När hon inte kunde forma sammanhängande meningar för psykoserna. När hon inte kunde andas för att odjuret krupit upp i halsen istället för att bo i bröstkorgen som det brukade. Jag kunde hålla i henne för jag visste, jag förstod, jag levde det också.

Hade jag kunnat dra tillbaka tiden, hade jag kunnat göra om, så hade jag tittat henne i ögonen den där eftermiddagen och sagt att jag älskade henne, att jag alltid kommer att älska henne och att jag ville att hon skulle vara min. Ingenting hon kunde göra skulle förstöra mina känslor. Ja, otrohet förstör. Otrohet gör ont. Men otrohet stannar inte kärleken. Inte när den sitter så djupt. Och jag visste ju, jag vet, att hon inte var otrogen för att göra illa den som såg henne som sin. Hon kunde inte se sig själv som värdig kärlek, så hon bevisade det genom att skada den som älskade henne men mest bevisade hon det genom att skada sig själv. Jag förstod, för jag har levt det.

Men jag gjorde det inte. Jag sa det inte. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad. Om det bara hade fört oss in i en nedåtgående spiral som tvunget måste sluta i katastrof, eller om vi hade räddat varandra. Jag vet inte. Men jag ångrar mig.

Istället låtsashögg jag efter hennes pekfinger, fnissade när hon hämnades genom att kittla mig. Ögonblicket var förbi och visst sa jag till henne att jag älskade henne och hon sa att jag älskade mig, men jag sa aldrig att jag älskade henne med helahela mig och att jag inte stod ut med tanken på att inte dela mitt liv med henne. Jag sa aldrig att jag tårarna kom så fort tankarna nuddade möjligheten att hon skulle öppna en dörr och kliva ut ur mitt liv en dag.

Självklart visste hon. Självklart förstod hon. Jag vet att hon visste. Inga ord behövdes då. Men hon var rädd. Räddare än jag. Hon hade allt att förlora, men hon insåg inte att detsamma gällde för mig.

Hon förstod aldrig att vi delade kärlek, den var aldrig bara hennes och den var aldrig bara min: den var vår. Vår kärlek, våra liv, vårat ansvar. Jag förstod inte heller, men jag anade.

Hade jag bara varit lite äldre. Hade jag bara varit lite smartare. Då hade jag kanske förstått. Kanske hade jag förstått och kunnat bemöta hennes skräck och tårar, kanske hade jag kunnat bemöta mina egna rädslor, kanske hade jag kunnat förklara för henne hur viktig vår kärlek var och att när man pratar samma språk, när man kommer från samma land, som ingen annan i den här smutsiga världen, då finns det ingenting som får skilja en åt. Det spelar ingen roll om man har en romantisk relation eller inte - ingenting får komma mellan. Speciellt inte skräcken och sorgen och rädslorna och tankarna och de där djävla rösterna i huvudet som aldrig håller käften. Ingenting. Det enda vi verkligen har är varandra. Den enda tryggheten.

En tid senare flyttade Jessika med en kille hon känt i två-tre veckor till Köpenhamn. Det tog inte lång tid för henne att hitta ett jobb och det tog inte speciellt mycket längre tid innan killen insåg att hon låg med hans hyresvärd. Jessika kastades ut, flyttade in med en arbetskamrat och sen vidare till något litet kyffe hon lyckas prata till sig att hyra. Eller legat till sig, jag vet inte.

Hon stannade i Köpenhamn. Åkte över till Sverige då och då för att ringa.

Jag tjatade på henne att komma hem till jul. Hennes pappa tjatade. Sa att lägenheten var så tom utan henne, och hon grät i mitt öra för att det gav henne såna skuldkänslor. Att hon var så trasig och inte kunde hjälpa sin pappa, han hade inte bara förlorat sin fru utan sitt dotter också.

"Han är faktiskt en vuxen människa Jessika, det är inte ditt ansvar att hjälpa och ta hand om honom. Han älskar dig och han vill att du kommer hem, men han har inte vett nog att uttrycka det på ett bra sätt." sa jag med vad jag kan tänka mig var en väldigt lillgammal röst. Jag kunde höra hur hon snöt sig, hur rösten började le.

"Du är så bra du älskling. Du kommer gå så långt, och jag kommer vara så stolt över dig. Glöm inte det, vad du än gör, var jag än är, så kommer jag att vara stolt över dig. Du kommer ta dig igenom skiten och du kommer komma ut i din glittrande tiara och skyhöga klackar på andra sidan. Du är guld och jag älskar dig. Nu måste jag gå." och jag hann inte ens säga hejdå innan hon la på i mitt öra. Det var sista gången jag hörde Jessikas röst.

Den 22:a december 2010 ringde hennes pappa och sa med en drucken, sprucken, bortdomnad röst att någon hade hittat henne död. Hon hade tagit alla sina tabletter och druckit sig full för att sedan kasta sig i vattnet.

Jag vet inte var, jag vet inte hur, jag vet inte när. Pappan hade fått veta "för några dar sen" och hade redan varit och hämtat hennes saker.

Det jag vet är att Jessika var rädd. Vi delade rädslan för djupa vatten och rymden. Det okända. Det ångestframkallande. Det som gör det svårt att andas om man stannar för länge med tankarna vid det. Alltså var hon räddare för livet.

"Hon skrev i sin dagbok att jag skulle hälsa att du alltid kommer vara hennes Flicka med guld, och att du ska hålla huvudet högt för att du har hennes kärlek i ryggraden."

Jag har inte sörjt min Jessika än. Jag har gråtit, jag har skrikit, jag har dunkat huvudet i väggen tills jag svimmat. Men jag har inte sörjt. För det skulle betyda att jag accepterade att hon är borta. Jag kan inte göra det än. Det har jag inte i mig.

Ilskan och smärtan jag har haft i mig, däremot. går inte att sätta i ord, så jag vill inte ens försöka. Hur kunde hon lämna mig kvar i den här skiten? Hur kunde hon släppa taget? Varför tänkte hon inte på mig?

Men jag vet ju att det inte handlar om mig någonstans. Jag vet att hon väntade så länge hon klarade av. Och jag vet att hon inte klarade av det här livet längre. Jag kan se framför mig hur hon gråter. Skakar. Är livrädd, men redan halvt borta på tabletterna.

I år ska jag tända ett ljus på nyår. Jag ska promenera bort till kyrkogården, tända ett ljus i minneslunden och förklara för henne hur mycket jag hatar henne som stack. Och hur mycket jag älskar henne för att jag fick dela en bit av mitt liv med hennes. Att jag inte är arg längre. Att jag mest är tom, och rädd, och ledsen. Att jag saknar henne. Att jag hade velat ha henne här. Kanske kan jag börja sörja snart. Kanske har jag redan börjat acceptera, trots att hjärnan skriker nejnejnej.

Aldrig har jag mött en människa så vacker som Jessika. Aldrig efteråt har jag ens blivit förälskad i flickor. Det finns ingen som kan mäta sig med henne.

Jag hoppas att hon tänkte på mig de där sista minuterna. Att hon kände mina armar runt sig, att hon såg mina ögon framför sig, fulla av kärlek och skratt och glädje som den där dagen vi låg på hennes svartrosa säng under sänghimlen och pratade utan att säga ett ord. Jag hoppas att hon förstod, innan hon försvann, att jag inte hatar henne. Att hon alltid kommer ha den där delen av mitt hjärta som hon tog. Att jag alltidalltidalltid kommer vara hennes Flicka med guld, oavsett hur tiden går och oavsett vad som händer.

Jag vill inte sluta snurra, jag vill inte sänka farten, jag vill springa rakt in i väggen med huvudet före för då kanske hjärnan slutar gå på högvarv. Då kanske det blir tyst en stund. Jag vill inte tänka, inte känna, inte finnas just nu.

December har alltid varit den värsta månaden. I år är inget undantag.

[bilden togs dagen efter samtalet med Jessikas pappa]

Aj mitt hjärta.