October
Monday 15 December 2014 photo 4/5
|
Svalda tårar och sorg i själen. Idag var det strukturgrupp för sista gången. Det kommer bli en återkontrollsträff om tre månader och vi i gruppen har en fabulös, hemlig facebookgrupp, men det gör ju ändå ont.
Under de tre månaderna som vi har gått i strukturgruppen tillsammans varje måndag har vi blivit så härligt sammansvetsade. Vi har kunnat prata, skratta och gråta obehindrat, utan att det har varit något konstigt. Vi har förstått varandras svårigheter utan att ifrågasätta, skrattat oss till tårar över våra likheter och stöttat vid bakslag.
Förseningar, utebliven närvaro och ogjorda hemläxor har hanterats på ett fantastiskt sätt av våra kursledare. De har aldrig skuldbelagt oss, bara kavlat upp ärmarna och huggit i med nya tag.
Jag har lärt mig oerhört mycket nytt om mig själv under den här perioden - eller nej, snarare lärt mig oerhört många nya sätt att hantera problem som jag varit smärtsamt medveten om i många år nu. Jag använder mig av vissa färdigheter dagligen (kalender, 5-minuters regeln, stoppljuset) och det har redan förbättrat mitt liv och min vardag något enormt. Visst att mitt psyke är i spinn, men rutiner och strukturer börjar fastna. Impulsköpen har minskat drastiskt - sen jag köpte min Bowiebok i slutet av oktober har de enda oplanerade inköpen varit frukt och dricka vid jobb, men de räknar jag ju ändå med på något sätt. Visserligen brände jag ~1000kr på en dag förra eller förrförra veckan. Det enda jag inte räknat med då var två förpackningar doftljus och en förnyelse av mitt medlemsskap på Body Shop, men doftljusen var en belöning och medlemsskapet var... Ja. Jag hade glömt att jag skaffade det i slutet av december och att det var dags att förnya. Smällar man får ta.
Självskadeimpulserna är fortfarande lika starka, men det krävs ju en helt annan terapi än KBT för att hantera.
Vad jag vet har jag inte dubbelbokat en enda sak sen gruppen startade, förutom den gången när det låg utanför min kontroll för att jag skulle skriva på anställningskontrakt och gå utbildning. Då avbokade jag dock de andra sakerna direkt när jag fick veta att jag fått jobbet och det är en klar förbättring.
Automatiska negativa tankar ligger fortfarande bortom min förmåga att hantera, men som nästa steg i behandlingen ska jag få gå DBT and damn då kommer saker ske med mitt tankesätt.
Städningen är fortfarande skakig, men jag har ändå gjort framsteg. Blivit 80% klar med min pysselhörna, och de andra procenten kommer trilla på plats när Tua kommer med min nya dator och jag får lådan/lådorna till vadd och garn jag önskat mig i julklapp. Som allra sista punkt ska jag dekorera mina söta små lådor jag köpte på Panduro, de som är för säkerhetsnålar, vanliga nålar och maskräknare. Sorteringen av lådor kommer naturligt när jag träffat min magiska mentor på onsdag, fått min pärm och satt in alla viktiga papper där. Saker faller på plats i ett hörn av rummet, sedan kommer resten att följa naturligt.
Mat- och sovrutiner är nog det jag är sämst på, men det har ju ganska lite med min ADD att göra, så det kommer nog lösa sig när jag kommit vidare från den här punkten i mitt liv.
Oj, vad mycket text det blev. Tänkte inte ens skriva ut allt det här, men det känns ju bara korkat att radera när det väl är gjort.
Idag är en sån dag då jag varvar Herbie Hancock med Glenn Miller i hörlurarna, går med jazz i stegen och ser världen i svartvitt. Med tre timmars sömn i kroppen går jag på högvarv för att inte säcka ihop, för jag ska på MO-middag med andra pedagoger och kommer hem sent ikväll. Då finns det en hel del att göra från ABC-listan, så risken är att jag inte kommer i säng i vettig tid inatt heller.
Istället för att oroa mig för futtiga saker som sömnbrist och tvätt tänker jag Dolly-tankar, viker ner kragen på kappan som får mig att se ut som en blandning av 20-tals snobb och öststatshora, klapprar med klackarna och för mig på det enda vis som är värdigt en kvinna av min kaliber: med stil.
Chattanooga choo choo, won't you choo choo me home?
Under de tre månaderna som vi har gått i strukturgruppen tillsammans varje måndag har vi blivit så härligt sammansvetsade. Vi har kunnat prata, skratta och gråta obehindrat, utan att det har varit något konstigt. Vi har förstått varandras svårigheter utan att ifrågasätta, skrattat oss till tårar över våra likheter och stöttat vid bakslag.
Förseningar, utebliven närvaro och ogjorda hemläxor har hanterats på ett fantastiskt sätt av våra kursledare. De har aldrig skuldbelagt oss, bara kavlat upp ärmarna och huggit i med nya tag.
Jag har lärt mig oerhört mycket nytt om mig själv under den här perioden - eller nej, snarare lärt mig oerhört många nya sätt att hantera problem som jag varit smärtsamt medveten om i många år nu. Jag använder mig av vissa färdigheter dagligen (kalender, 5-minuters regeln, stoppljuset) och det har redan förbättrat mitt liv och min vardag något enormt. Visst att mitt psyke är i spinn, men rutiner och strukturer börjar fastna. Impulsköpen har minskat drastiskt - sen jag köpte min Bowiebok i slutet av oktober har de enda oplanerade inköpen varit frukt och dricka vid jobb, men de räknar jag ju ändå med på något sätt. Visserligen brände jag ~1000kr på en dag förra eller förrförra veckan. Det enda jag inte räknat med då var två förpackningar doftljus och en förnyelse av mitt medlemsskap på Body Shop, men doftljusen var en belöning och medlemsskapet var... Ja. Jag hade glömt att jag skaffade det i slutet av december och att det var dags att förnya. Smällar man får ta.
Självskadeimpulserna är fortfarande lika starka, men det krävs ju en helt annan terapi än KBT för att hantera.
Vad jag vet har jag inte dubbelbokat en enda sak sen gruppen startade, förutom den gången när det låg utanför min kontroll för att jag skulle skriva på anställningskontrakt och gå utbildning. Då avbokade jag dock de andra sakerna direkt när jag fick veta att jag fått jobbet och det är en klar förbättring.
Automatiska negativa tankar ligger fortfarande bortom min förmåga att hantera, men som nästa steg i behandlingen ska jag få gå DBT and damn då kommer saker ske med mitt tankesätt.
Städningen är fortfarande skakig, men jag har ändå gjort framsteg. Blivit 80% klar med min pysselhörna, och de andra procenten kommer trilla på plats när Tua kommer med min nya dator och jag får lådan/lådorna till vadd och garn jag önskat mig i julklapp. Som allra sista punkt ska jag dekorera mina söta små lådor jag köpte på Panduro, de som är för säkerhetsnålar, vanliga nålar och maskräknare. Sorteringen av lådor kommer naturligt när jag träffat min magiska mentor på onsdag, fått min pärm och satt in alla viktiga papper där. Saker faller på plats i ett hörn av rummet, sedan kommer resten att följa naturligt.
Mat- och sovrutiner är nog det jag är sämst på, men det har ju ganska lite med min ADD att göra, så det kommer nog lösa sig när jag kommit vidare från den här punkten i mitt liv.
Oj, vad mycket text det blev. Tänkte inte ens skriva ut allt det här, men det känns ju bara korkat att radera när det väl är gjort.
Idag är en sån dag då jag varvar Herbie Hancock med Glenn Miller i hörlurarna, går med jazz i stegen och ser världen i svartvitt. Med tre timmars sömn i kroppen går jag på högvarv för att inte säcka ihop, för jag ska på MO-middag med andra pedagoger och kommer hem sent ikväll. Då finns det en hel del att göra från ABC-listan, så risken är att jag inte kommer i säng i vettig tid inatt heller.
Istället för att oroa mig för futtiga saker som sömnbrist och tvätt tänker jag Dolly-tankar, viker ner kragen på kappan som får mig att se ut som en blandning av 20-tals snobb och öststatshora, klapprar med klackarna och för mig på det enda vis som är värdigt en kvinna av min kaliber: med stil.
Chattanooga choo choo, won't you choo choo me home?
Camera info
You go Mel.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519212848/
Visa toppen
Show footer