October
Thursday 29 January 2015 photo 3/3
|
Egentligen har jag inte råd, men det skiter jag högaktningsfullt i. Äntligen på sista bussen hem, bakre delen av huvudet känns som att den ska explodera vilken sekund som helst och kleta hjärnsubstans, blod och skallbensbitar över sätet och människorna bakom mig. Då får jag fan dricka kaffe.
Impulskontrollen ligger på noll och nada. Kom tre minuter sent till jobbet för att jag fick för mig att det var livsviktigt att ha en spellista på Spotify med alla Robyns låtar tio minuter innan jag skulle till tunnelbanan.
(Fast på tal om Robyn - när alla andra i min ålder sprang runt och lyssnade på Robyn och Markoolio var jag djupt fast i Skepparn Cervin, Ljuva 50-/60-tal och Gullan Bornemark (? på sista namnet). Därför har jag alltid trott att det var Spice Girls som gjorde Do You Really Want Me. Blev nästan tårögd av känslan som ramlade in i kroppen när den började spelas i lurarna.)
Städade källaren till klockan fyra på morgonen i förrgår.
"Vad fint du gjort det luktar inte källare där nere längre" skrev mor i ett sms.
"Det luktar grönsåpa, konstigt vore det annars. Skurade både golv och väggar."
Kan tillägga att jag moppade källargolvet tre gånger. Måste dra över väggarna med rotborsten en gång till dock, börja från andra hållet den här gången. Armarna krampade lite mot slutet, så det blev inte riktigt rent.
Alltså, ska jag städa så ska jag göra det ordentligt. Vad är det för mening om trappan är nyskurad ifall det fortfarande sitter kvar lera från Kulans päls på väggarna? (fast helvete vad det skar i bröstkorgen att skura bort ett av hennes tassavtryck. försöker trösta mig med att hon alltid kommer att springa i mitt hjärta.)
Varken mor eller far har förstått mitt städbeteende, trots att det är far som uppfostrat mig att göra allting, inte från A till B utan från A till Ö.
Egentligen är jag en människa som gillar att ha det rent. Egentligen är jag en sån som dammsuger två gånger i veckan när jag har pälsdjur hemma. Egentligen en sån som moppar varje vecka. Egentligen en sån som inte bara vårstädar alla skrymslen och vrår, utan höststädar också. Egentligen en sån som dammtorkar minst en gång i veckan. Tvättar av fönster- karmar och bräden med såpa varje vecka, fönster vid behov. Byter lakan en gång i månaden - mer behövs inte när man alltid använder sig av överkast och är ren i sängen.
Egentligen, världens i särklass mest överskattade ord.
De som varit hemma hos mig någon gång det senaste året vet att det knappast är så mitt städande sett ut. Om man slår ut det tror jag att jag kanske, kanske har dammsugit rummet en gång var tredje månad.
Inuti mig sitter en perfektionistisk 14-åring och skriker halsen blodig. Jag vill ha det fint i mitt rum ju. Kunna ta hem vänner utan att de ska behöva hantera att skiten inuti har runnit ut över hela min vardag. För det är ju exakt så det är - jag har så mycket skitigt inuti att det spiller över kanterna, spiller ut över de två rummen jag har och - trots att jag skäms som satan över att ens skriva det - mitt utseende.
Inte utseende på så sätt att jag inte orkar sminka mig eller fixa håret, nä, det har aldrig varit viktigt för mig. Utseende som i att jag går runt i ostrukna kläder. Stundtals har de till och med varit smutsiga, tröjor som är inne på sin tredje eller fjärde använda dag (det är okej när det gäller tjocktröjor, för där har jag alltid en tröja under).
Okejokejokej. Om vi plockar bort den övernitiska delen av mig som stryker allt den kommer över och fnyser åt ostrukna trosor så är det ändå illa. Skjortor, klänningar, kjolar som uppenbart SKA strykas för att vara snygga och inte sönderskrynklade har inte heller varit strukna. Jag har inte rört vid ett strykjärn på snart två år. Att gå från att stå och snora i tårar över att jag har försovit mig och är så satans sen till skolan och fan, jag skulle strukit den här klänningen igår så hade det varit gjort, nu blir jag mer sen för den måste ju strykas till att inte ens orka må dåligt över att vartenda plagg är knappt hälften så fint som det skulle kunna vara om jag bara strök det är en gigantisk helomvändning som bara beror på att mitt psyke har slagit så hårt i botten att det inte finns. Jag kan inte ens förklara det så att det blir begripligt för någon annan hur enormt det är.
OKEJokejokej jag vet att det är två ytterligheter och att det inte är ett friskt beteende att behöva stryka sin klänning för att ens våga gå utanför dörren. Där vill jag inte heller vara.
Nu kom jag helt av mig från ämnet.
Äntligen har orken att städa börjat infinna sig igen. Men det är inte bra att stanna uppe till fyra på natten för att skura källarväggar ingen annan än jag bryr mig om när jag måste upp för att åka på möten tidigt dagen efter. Det är där den bristande impulskontrollen kommer in. Städandet behöver struktureras och planeras det med, annars drar jag iväg och om jag hade möjligheten skulle jag antagligen hamna i samma sits som en av deltagarna från strukturgruppen: börja med att dammsuga och några timmar senare vara i färd med att måla om i taket.
Men fortfarande! Lusten, viljan finns igen. Orken börjar leta sig in i vardagen. Jag vågar inte riktigt hoppas på att det ska börja vända nu, för jag har haft korta perioder med ork tidigare, så jag tar det lugnt och glädjs över det lilla jag får.
Hur reagerar mor på det hela då?
Först blir hon road, "har du fått ett stääädryck?", men efter ett tag blir hon irriterad. Tycker att jag gör för mycket, eller fokuserar på fel saker. Och ja, det kan ju tyckas att det borde vara viktigare att sortera och göra sig av med alla onödiga saker jag har överallt än att skura väggar. Jag förstår henne absolut. Men hon förstår inte det där grundläggande behovet hos mig att starta från grunden. Vad spelar det för roll om jag rensar ut saker och har ett fint rum om vitmålade väggar är gråa av ingrodd skit? Varför ska jag sätta upp mina tavlor om tapeten är utsliten, trasig på sina ställen och i behov av utbyte?
Förra veckan rensade jag ut ur mina klädlådor, det blev en till påse som ska ges bort. Och vips, så är den rena tvätten som stått i två månader invikt på rätt plats i rätt låda. För varför ska jag lägga in rena, användbara kläder bland sånt som jag ändå inte kan använda? Där använde jag dock av KBT-kunskaperna och gjorde bara från A till V, eller kanske W. För egentligen - varför lägga in ostrukna kläder i lådorna? De är ju inte färdiga att användas. Men strykningen tar jag en annan dag. Var realistisk Mel, viskar Sonjarösten någonstans där inne i huvudet. Slit inte ut dig över småsaker när det går så bra. En sak i taget. Fördela krafterna, spar på dem. Du ska orka sträcka ryggen rak och orka skrika åt världens alla Nickosar också.
Var det jättejobbigt att läsa? Alldeles för långt? Bitch, I wrote this on the phone. Fatta hur vidrigt det var att skriva.
Impulskontrollen ligger på noll och nada. Kom tre minuter sent till jobbet för att jag fick för mig att det var livsviktigt att ha en spellista på Spotify med alla Robyns låtar tio minuter innan jag skulle till tunnelbanan.
(Fast på tal om Robyn - när alla andra i min ålder sprang runt och lyssnade på Robyn och Markoolio var jag djupt fast i Skepparn Cervin, Ljuva 50-/60-tal och Gullan Bornemark (? på sista namnet). Därför har jag alltid trott att det var Spice Girls som gjorde Do You Really Want Me. Blev nästan tårögd av känslan som ramlade in i kroppen när den började spelas i lurarna.)
Städade källaren till klockan fyra på morgonen i förrgår.
"Vad fint du gjort det luktar inte källare där nere längre" skrev mor i ett sms.
"Det luktar grönsåpa, konstigt vore det annars. Skurade både golv och väggar."
Kan tillägga att jag moppade källargolvet tre gånger. Måste dra över väggarna med rotborsten en gång till dock, börja från andra hållet den här gången. Armarna krampade lite mot slutet, så det blev inte riktigt rent.
Alltså, ska jag städa så ska jag göra det ordentligt. Vad är det för mening om trappan är nyskurad ifall det fortfarande sitter kvar lera från Kulans päls på väggarna? (fast helvete vad det skar i bröstkorgen att skura bort ett av hennes tassavtryck. försöker trösta mig med att hon alltid kommer att springa i mitt hjärta.)
Varken mor eller far har förstått mitt städbeteende, trots att det är far som uppfostrat mig att göra allting, inte från A till B utan från A till Ö.
Egentligen är jag en människa som gillar att ha det rent. Egentligen är jag en sån som dammsuger två gånger i veckan när jag har pälsdjur hemma. Egentligen en sån som moppar varje vecka. Egentligen en sån som inte bara vårstädar alla skrymslen och vrår, utan höststädar också. Egentligen en sån som dammtorkar minst en gång i veckan. Tvättar av fönster- karmar och bräden med såpa varje vecka, fönster vid behov. Byter lakan en gång i månaden - mer behövs inte när man alltid använder sig av överkast och är ren i sängen.
Egentligen, världens i särklass mest överskattade ord.
De som varit hemma hos mig någon gång det senaste året vet att det knappast är så mitt städande sett ut. Om man slår ut det tror jag att jag kanske, kanske har dammsugit rummet en gång var tredje månad.
Inuti mig sitter en perfektionistisk 14-åring och skriker halsen blodig. Jag vill ha det fint i mitt rum ju. Kunna ta hem vänner utan att de ska behöva hantera att skiten inuti har runnit ut över hela min vardag. För det är ju exakt så det är - jag har så mycket skitigt inuti att det spiller över kanterna, spiller ut över de två rummen jag har och - trots att jag skäms som satan över att ens skriva det - mitt utseende.
Inte utseende på så sätt att jag inte orkar sminka mig eller fixa håret, nä, det har aldrig varit viktigt för mig. Utseende som i att jag går runt i ostrukna kläder. Stundtals har de till och med varit smutsiga, tröjor som är inne på sin tredje eller fjärde använda dag (det är okej när det gäller tjocktröjor, för där har jag alltid en tröja under).
Okejokejokej. Om vi plockar bort den övernitiska delen av mig som stryker allt den kommer över och fnyser åt ostrukna trosor så är det ändå illa. Skjortor, klänningar, kjolar som uppenbart SKA strykas för att vara snygga och inte sönderskrynklade har inte heller varit strukna. Jag har inte rört vid ett strykjärn på snart två år. Att gå från att stå och snora i tårar över att jag har försovit mig och är så satans sen till skolan och fan, jag skulle strukit den här klänningen igår så hade det varit gjort, nu blir jag mer sen för den måste ju strykas till att inte ens orka må dåligt över att vartenda plagg är knappt hälften så fint som det skulle kunna vara om jag bara strök det är en gigantisk helomvändning som bara beror på att mitt psyke har slagit så hårt i botten att det inte finns. Jag kan inte ens förklara det så att det blir begripligt för någon annan hur enormt det är.
OKEJokejokej jag vet att det är två ytterligheter och att det inte är ett friskt beteende att behöva stryka sin klänning för att ens våga gå utanför dörren. Där vill jag inte heller vara.
Nu kom jag helt av mig från ämnet.
Äntligen har orken att städa börjat infinna sig igen. Men det är inte bra att stanna uppe till fyra på natten för att skura källarväggar ingen annan än jag bryr mig om när jag måste upp för att åka på möten tidigt dagen efter. Det är där den bristande impulskontrollen kommer in. Städandet behöver struktureras och planeras det med, annars drar jag iväg och om jag hade möjligheten skulle jag antagligen hamna i samma sits som en av deltagarna från strukturgruppen: börja med att dammsuga och några timmar senare vara i färd med att måla om i taket.
Men fortfarande! Lusten, viljan finns igen. Orken börjar leta sig in i vardagen. Jag vågar inte riktigt hoppas på att det ska börja vända nu, för jag har haft korta perioder med ork tidigare, så jag tar det lugnt och glädjs över det lilla jag får.
Hur reagerar mor på det hela då?
Först blir hon road, "har du fått ett stääädryck?", men efter ett tag blir hon irriterad. Tycker att jag gör för mycket, eller fokuserar på fel saker. Och ja, det kan ju tyckas att det borde vara viktigare att sortera och göra sig av med alla onödiga saker jag har överallt än att skura väggar. Jag förstår henne absolut. Men hon förstår inte det där grundläggande behovet hos mig att starta från grunden. Vad spelar det för roll om jag rensar ut saker och har ett fint rum om vitmålade väggar är gråa av ingrodd skit? Varför ska jag sätta upp mina tavlor om tapeten är utsliten, trasig på sina ställen och i behov av utbyte?
Förra veckan rensade jag ut ur mina klädlådor, det blev en till påse som ska ges bort. Och vips, så är den rena tvätten som stått i två månader invikt på rätt plats i rätt låda. För varför ska jag lägga in rena, användbara kläder bland sånt som jag ändå inte kan använda? Där använde jag dock av KBT-kunskaperna och gjorde bara från A till V, eller kanske W. För egentligen - varför lägga in ostrukna kläder i lådorna? De är ju inte färdiga att användas. Men strykningen tar jag en annan dag. Var realistisk Mel, viskar Sonjarösten någonstans där inne i huvudet. Slit inte ut dig över småsaker när det går så bra. En sak i taget. Fördela krafterna, spar på dem. Du ska orka sträcka ryggen rak och orka skrika åt världens alla Nickosar också.
Var det jättejobbigt att läsa? Alldeles för långt? Bitch, I wrote this on the phone. Fatta hur vidrigt det var att skriva.
Camera info
Återkommer <3
När tankeförmågan återkommer och du orkar planera eventuell sorteringshjälpsresa så släng iväg ett sms! <3
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519410092/
Visa toppen
Show footer