Wednesday 4 February 2015 photo 1/4
|
Det här är vatten. Jo, jag lovar. Snön ska ligga kvar i sex veckor har jag hört. Om lederna tillåter (eller jag proppar i mig en ask Alvedon) kanske jag kan åka skridskor ändå den här vintern.
Klockan är nästan tre på natten, och ledvärken håller mig skoningslöst vaken.
Det är inte det enda dock. Känner mig så jävla ensam. Ibland är det bara att skruva upp musiken, men inte inatt. Vill fly undan all form av vänskap, för i perioder mår jag så skit att jag inte är kapabel att vara en vän. De jag älskar blir sårade och jag kan inte hantera det. Blir så patetisk att jag tänker det är bäst att backa, inte höra av sig, ta bort det som gör ont i deras liv.
Jag är inte min sjukdom - men i perioder tar den över. Efteråt gör det så ont att vakna upp, kika fram från den grå slöjan och bli chockad av alla färger, av livet där ute, kaoset. Se hur mycket som har förstörts för att sjukdom tog över. Bäst att dra sig tillbaka in i det grå, den tysta vana dimman som lägger sitt täcke framför mina ögon. Där kan jag kanske få vara trygg.
Det är en så enorm skillnad på det friska och det sjuka jag, det är ingenting som går att förbereda sig på när man inte vet. Det är ingenting jag begär. Men jag skulle vilja förklara, skrämma bort innan det händer igen. Vill ju inte skada, såra. Önskar mig en annan, snällare sjukdom. Blir tre år och trotsålder-sur över hur orättvist det är. Jag vill älska, ta hand om, vara den sortens vän jag själv skulle uppskatta. Istället trasighet i mitt följe. Besvikelse, svikenhet. Inte förtjänar jag någon kontakt, nej, förtjänar ingenting. Borde vara ensam.
Kanske att jag inte klarar ensamhet. Måhända blir jag galen. Eller bara går under. Vad vet jag, vad jag skulle vilja veta.
Klockan är nästan tre på natten, och ledvärken håller mig skoningslöst vaken.
Det är inte det enda dock. Känner mig så jävla ensam. Ibland är det bara att skruva upp musiken, men inte inatt. Vill fly undan all form av vänskap, för i perioder mår jag så skit att jag inte är kapabel att vara en vän. De jag älskar blir sårade och jag kan inte hantera det. Blir så patetisk att jag tänker det är bäst att backa, inte höra av sig, ta bort det som gör ont i deras liv.
Jag är inte min sjukdom - men i perioder tar den över. Efteråt gör det så ont att vakna upp, kika fram från den grå slöjan och bli chockad av alla färger, av livet där ute, kaoset. Se hur mycket som har förstörts för att sjukdom tog över. Bäst att dra sig tillbaka in i det grå, den tysta vana dimman som lägger sitt täcke framför mina ögon. Där kan jag kanske få vara trygg.
Det är en så enorm skillnad på det friska och det sjuka jag, det är ingenting som går att förbereda sig på när man inte vet. Det är ingenting jag begär. Men jag skulle vilja förklara, skrämma bort innan det händer igen. Vill ju inte skada, såra. Önskar mig en annan, snällare sjukdom. Blir tre år och trotsålder-sur över hur orättvist det är. Jag vill älska, ta hand om, vara den sortens vän jag själv skulle uppskatta. Istället trasighet i mitt följe. Besvikelse, svikenhet. Inte förtjänar jag någon kontakt, nej, förtjänar ingenting. Borde vara ensam.
Kanske att jag inte klarar ensamhet. Måhända blir jag galen. Eller bara går under. Vad vet jag, vad jag skulle vilja veta.
Camera info
Du är inte din sjukdom, nej, men det råkar tyvärr vara så att du lider av din sjukdom, och den vän som ännu varken förstått eller velat försöka hantera det är det det är fel på, inte dig. Du kan inte rå för det, och det är snororättvist, men människor som älskar dig och som inte går in i det gråa, orkeslösa, har all möjlighet i världen att kolla lite grundgrejer, få en generell förklaring på ditt beteende.
Visst kan man bli ledsen när du är okontaktbar, visst går det att börja grubbla, varför duger jag inte nu då, är det dina andra fina vänner?, men tänker man litelite längre än till nästippen och egoismen så förstår man ju. Och då är det okej. Då blir man jättearg och ledsen på sjukdomen istället, men inte på dig, för man vet att Mel finns där inne och den vackraste av dagar är hon tillbaka igen. Puss<3
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519432209/