Wednesday 4 February 2015 photo 2/4
|
Gammal, gammal bild. Från första sommaren tillsammans.
På tunnelbanan just nu, mot hemmet. Ska hämta kattan och vaccinationsintyg för att bli skjutsade till veterinären av mor. Jag villvillvill inte. Eller ja, jag vill ju vaccinera (duh) Pixie, ta det där jävla blodprovet och låta en kunnig människa kolla hennes mun. Igen. Men jag vill verkligen inte. Beroende på vad blodprovet visar måste jag ta ställning till hur hög livskvalité Pixie har. Hur värt hennes liv är att leva.
Det är så mycket enklare när det är mitt eget liv det handlar om, att avgöra ifall sjukdomar drar ner kvalitén på mitt liv till den grad att det inte är värt att leva. Men jag vet ju inte, kattan kan inte prata. Inte förmedla hur ont hon har. Hjärtat smulas sönder av smärta i bröstkorgen på mig.
17.00 har vi tid. När vi är klara kommer jag veta om jag måste ta beslutet inom de närmaste två veckorna eller om jag kan skjuta det lite på framtiden. Snällasnällasnälla gör så att tiden stannar, låt mig ligga i sängen med Pixen i mina armar för resten av livet, båda av oss utan smärta.
Om det fanns någon form av rättvisa i den här världen skulle det hända.
Nedan: TW ätstörningar.
Imorse när jag klädde på mig var jag så glad att jag dansade lite, trots skrikande leder. För igår var jag hos sjuksköterska och vägde mig. Sen jag gjorde det första gången i mitten av december (då jag fick reda på att jag låg under 70kg igen - äntligen!!!!) så har jag gått ner tre kilo. Det är inte någon enorm förändring, det är inte livshotande, det har inte gått oroväckande fort. Men ändå: tre kilo! Det är inte bara inbillning att kroppen förändras i spegeln, revbenen känns utan att trycka med handen, höftbenen börjar synas igen. Nyckelbenen sticker ut, lämnar små tomrum runt sig. Från flera olika håll får jag höra att det syns i ansiktet, att jag blivit mager. Mager, fager, lyckan brusar i ögonen.
Inombords bråkar mina olika delar med varandra. Den biten av mig som vill vara frisk, som jobbat hårt hela hösten för att få ett drägligare, friskare liv gråter av ilska. Det händer att jag låter viljan till friskhet få övertaget.
Som igårkväll, då det var februarifest på Dörren. Den fina nyheten om viktnedgången, socialt sammanhang (det finns alltid risk för ett satans tjat om att äta då) och ett "fan, nu räcker det, nu har du gått ner till det du brukade väga" rungandes i huvudet gjorde att middag var en okej tanke.
Ändå åt jag mindre än halva portionen. Att tugga och svälja var nästan övermäktigt, men på ett café med runt 30 personer är att spotta ut i servetten knappast ett alternativ. Jag försökte äta långsamt, låta det ta sin tid, satt kvar med min nästan-fulla tallrik långt efter att de andra börjat på efterrätten. Drack kaffe och sög på ett riskorn i taget, sprang fram och läste upp dikter från skrivarna i mikrofonen. Darrandes, med flimmer för ögonen. Kläderna borde planerats bättre. Feta, feta lår. Magen full av äcklig mat som skvalpar runt och spänner ut. Fejkar säkerheten, önskar att jag låtit bli att äta. Till sist blev det så illa att jag strulade till de tre sista raderna på sista dikten ("det märktes inte" nä inte om man inte läst texten eller vet min standard. "Ha inte så höga krav på dig själv!" - gå och dö.).
Egentligen handlar det inte lika mycket om vikt eller synligt skelett som känslan i kroppen. Att äta gör mig oren. Plufsig, utspädd, mindre av det som är jag. Den känslan har blivit bättre sen jag blev vegan: inte längre bilden av flugmaskar som kryper i ostyckad, flådd tjurkalv eller lukten av ruttnande kött i näsborrarna efter alldeles för många timmar i slaktboden när jag tuggar på en köttbit. Inga variga juver eller kärlekstörstande kalvar som spökar i hjärnan. Rent samvete, åtminstone.
Ändå blir jag oren av att äta. Ändå blir jag äcklig.
Tårar i ögonen.
"Lägg av, jag är för fan inte död än!"
"Nej, men du har inte ätit alls på över ett dygn och du kan inte ta dig ur soffan själv. Organen klarar sig bara så länge utan näring."
"Äh. Jag äter ju ibland, det är ingen fara."
Fast det finns inga ord jag kan säga för att hjälpa till. Om sorgen och oron betydde tillräckligt så hade jag väl gjort något åt det hela. Men istället är jag självisk och ful, väljer att välja bort maten. Vänder bort blicken och vägrar ta åt mig tårarna. Sluta bry dig så förbannat! tänker hjärnan innan jag hinner stoppa den. Låt mig!! skriker den så skallbenet skakar. Går till slut med på stekta potatisbollar, sju stycken. Snörvlande tystnad från köket och jag undrar trött varför världen fortsätter bry sig, fortsätter låta sig såras. Att den inte lärt sig ta avstånd än.
Om vågens mätare hamnar under 55 ska jag be om hjälp. Släpp oron tills dess.
På tunnelbanan just nu, mot hemmet. Ska hämta kattan och vaccinationsintyg för att bli skjutsade till veterinären av mor. Jag villvillvill inte. Eller ja, jag vill ju vaccinera (duh) Pixie, ta det där jävla blodprovet och låta en kunnig människa kolla hennes mun. Igen. Men jag vill verkligen inte. Beroende på vad blodprovet visar måste jag ta ställning till hur hög livskvalité Pixie har. Hur värt hennes liv är att leva.
Det är så mycket enklare när det är mitt eget liv det handlar om, att avgöra ifall sjukdomar drar ner kvalitén på mitt liv till den grad att det inte är värt att leva. Men jag vet ju inte, kattan kan inte prata. Inte förmedla hur ont hon har. Hjärtat smulas sönder av smärta i bröstkorgen på mig.
17.00 har vi tid. När vi är klara kommer jag veta om jag måste ta beslutet inom de närmaste två veckorna eller om jag kan skjuta det lite på framtiden. Snällasnällasnälla gör så att tiden stannar, låt mig ligga i sängen med Pixen i mina armar för resten av livet, båda av oss utan smärta.
Om det fanns någon form av rättvisa i den här världen skulle det hända.
Nedan: TW ätstörningar.
Imorse när jag klädde på mig var jag så glad att jag dansade lite, trots skrikande leder. För igår var jag hos sjuksköterska och vägde mig. Sen jag gjorde det första gången i mitten av december (då jag fick reda på att jag låg under 70kg igen - äntligen!!!!) så har jag gått ner tre kilo. Det är inte någon enorm förändring, det är inte livshotande, det har inte gått oroväckande fort. Men ändå: tre kilo! Det är inte bara inbillning att kroppen förändras i spegeln, revbenen känns utan att trycka med handen, höftbenen börjar synas igen. Nyckelbenen sticker ut, lämnar små tomrum runt sig. Från flera olika håll får jag höra att det syns i ansiktet, att jag blivit mager. Mager, fager, lyckan brusar i ögonen.
Inombords bråkar mina olika delar med varandra. Den biten av mig som vill vara frisk, som jobbat hårt hela hösten för att få ett drägligare, friskare liv gråter av ilska. Det händer att jag låter viljan till friskhet få övertaget.
Som igårkväll, då det var februarifest på Dörren. Den fina nyheten om viktnedgången, socialt sammanhang (det finns alltid risk för ett satans tjat om att äta då) och ett "fan, nu räcker det, nu har du gått ner till det du brukade väga" rungandes i huvudet gjorde att middag var en okej tanke.
Ändå åt jag mindre än halva portionen. Att tugga och svälja var nästan övermäktigt, men på ett café med runt 30 personer är att spotta ut i servetten knappast ett alternativ. Jag försökte äta långsamt, låta det ta sin tid, satt kvar med min nästan-fulla tallrik långt efter att de andra börjat på efterrätten. Drack kaffe och sög på ett riskorn i taget, sprang fram och läste upp dikter från skrivarna i mikrofonen. Darrandes, med flimmer för ögonen. Kläderna borde planerats bättre. Feta, feta lår. Magen full av äcklig mat som skvalpar runt och spänner ut. Fejkar säkerheten, önskar att jag låtit bli att äta. Till sist blev det så illa att jag strulade till de tre sista raderna på sista dikten ("det märktes inte" nä inte om man inte läst texten eller vet min standard. "Ha inte så höga krav på dig själv!" - gå och dö.).
Egentligen handlar det inte lika mycket om vikt eller synligt skelett som känslan i kroppen. Att äta gör mig oren. Plufsig, utspädd, mindre av det som är jag. Den känslan har blivit bättre sen jag blev vegan: inte längre bilden av flugmaskar som kryper i ostyckad, flådd tjurkalv eller lukten av ruttnande kött i näsborrarna efter alldeles för många timmar i slaktboden när jag tuggar på en köttbit. Inga variga juver eller kärlekstörstande kalvar som spökar i hjärnan. Rent samvete, åtminstone.
Ändå blir jag oren av att äta. Ändå blir jag äcklig.
Tårar i ögonen.
"Lägg av, jag är för fan inte död än!"
"Nej, men du har inte ätit alls på över ett dygn och du kan inte ta dig ur soffan själv. Organen klarar sig bara så länge utan näring."
"Äh. Jag äter ju ibland, det är ingen fara."
Fast det finns inga ord jag kan säga för att hjälpa till. Om sorgen och oron betydde tillräckligt så hade jag väl gjort något åt det hela. Men istället är jag självisk och ful, väljer att välja bort maten. Vänder bort blicken och vägrar ta åt mig tårarna. Sluta bry dig så förbannat! tänker hjärnan innan jag hinner stoppa den. Låt mig!! skriker den så skallbenet skakar. Går till slut med på stekta potatisbollar, sju stycken. Snörvlande tystnad från köket och jag undrar trött varför världen fortsätter bry sig, fortsätter låta sig såras. Att den inte lärt sig ta avstånd än.
Om vågens mätare hamnar under 55 ska jag be om hjälp. Släpp oron tills dess.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519433837/