Snart har jag halv-hyperventilerat i fem timmar. Magen gör ont av kramperna. Kan inte prata, det blir ännu tydligare i sällskap med annan människa. Vill inte vara sån här. Vill inte ha ångest. Villvillvill inte göra andra illa med mitt mående.

Jag är samma som när jag var 16, bara lite hårdare hud och många fler väggar kring hjärtat. Rättfärdigar fortfarande min existens via andra människor. Ser mig själv genom andras ögon, andra som jag kan lita på för jag kan inte lita på mig själv som Oates så vackert skrev.

[Här kom den, panikångestattacken jag väntat på i typ tre månader. Jag blev en skrikande, gråtande, krampande hög av maskar som kryper i huden, ångestkorpen som river i bröstkorgen, en förvriden världsuppfattning där jag inte kan vara säker på vad som finns i verkligheten och vad som bara är i mitt huvud. Så här illa - i ren attack - har det inte varit sen... Första året på Fryshuset? Någonstans där. Nu är jag urladdad. Somnade utan att vara medveten om det. Färdig. Odjuret i bröstkorgen inte helt stilla än, har bara slumrat till i en lätt sömn. Trött och nöjd med att få ha slitit efter eget behag i min kropp. Snarkar högljutt för att påminna om sin existens. Jag vill inte gå upp, möta mig själv i en spegel. Hade jag varit själv igår så hade det varit blod under naglarna, sår överallt nu, men jag hann aldrig fullt så långt. Är ändå rädd för att ha rivit för hårt och lämnat spår i huden.]

Men när jag inte kan leva upp till bilden av mig i andras ögon (alternativt: bilden av mig som jag tror att andra ser, beroende på hur hård man vill vara) krackelerar jag. Faller i bitar, och oavsett hur mycket jag blir uppfångad i fallet hjälper det inte: jag är i bitar redan innan jag faller ju! Förstår inte hur jag någonsin ska kunna laga den här röran. Kletar på lite vattenlösligt lim som håller för stunden, men nästa gång tårarna kommer är det samma visa om igen.

"Du ska inte ha så höga kraaav på dig själv" har jag hört fler gånger än jag kan minnas.
Det handlar inte om krav, det handlar om förväntningar och att jag försöker möta de som finns på mig från andra - inbillade eller verkliga - och fylla mig själv med någotslags innehåll, personlighet nu när världen är grå och jag inte har något/-n.
Jag vet att det är fel. Att jag måste komma ifrån det om jag ska överleva länge till som människa. Om jag bara kan se mitt värde genom andra så blir det plötsligt väldigt bräckligt, skiftande beroende på vem jag pratar med för stunden. Kan jag inte själv definiera mitt värde som person blir jag ganska snabbt en SonjaAndrea: Jag är nåns jag är nån!

I mars börjar min DBT. Jag kan knappt vänta.

Men jag kan iallfall cykla!