October
Wednesday 18 February 2015 photo 2/2
|
TW: Ätstörningar (som vanligt, fast lite positivt också)
Sen jag kom hem från Göteborg den elfte har jag gått ner minst ett kilo i veckan.
Mina nyckelben är en av de få saker jag brukar gilla med min kropp. För tillfället älskar jag dem. Det jag inte älskar är att jag måste låta sjukheten ta över för att se ut så här.
För så här är det:
Sjuka människor är jobbiga. Det går inte att komma ifrån. Det är ett helvete att stå vid sidan av och se någon som betyder mycket för en vara sjuk, göra illa sig själv. Jag har problem att se mig själv som värd något för någon annan, men jag väljer just nu (för textens skull) att tro på att de som säger att de bryr sig.
När jag säger att sjuka människor är jobbiga så missförstå mig rätt - för i princip alla mina vänner (och typ 90% av de som läser detta är ju mina vänner) är sjuka på ett eller annat sätt. Jag tycker inte det är inte jobbigt med ångest, panik, OCD, psykoser, depressioner eller bara allmänt dåliga perioder. Det är saker jag är van att hantera, det är saker jag klarar av. Det är inte jobbigt att vara behövd, vara ett stöd. Det jobbiga är att inte kunna hjälpa, för det finns bara så mycket man kan göra som vän, anhörig, närstående, vad man nu vill kalla det. Sjukdomar försvinner inte med te, förståelse, kärlek. Och det är jobbigt.
I mitt huvud har jag nästan konstant (förutom vid panikångestattackerna) en röst som är objektiv, ser mig utifrån. Ibland kallar jag den för min friska del, för den är det enda som gör att jag inte vill vara sjuk. För - det här är inte ett försök att romantisera, mind you - det är en trygghet att vara sjuk. Större delen av mitt liv har jag varit mer sjuk än frisk: det är något jag känner till. Ett friskt liv, hur lever man det? Vad innebär det ens? Kan någon definiera vad det betyder Att: Vara Frisk?
Men, till syvende och sist, jag vill inte vara sjuk. Det sista jag vill är att förstöra fler relationer (alla sorters) för att jag är sjuk. Det är jobbigt för mig också, att se hur mina vänner försöker och försöker men inte kommer hela vägen fram: hur de lider av mitt lidande. Och jag kan inte ens visa uppskattning för deras försök för att psyket är skevt!
Nyligen brast en vän ut i tårar över mig där jag låg i soffan och vägrade äta ens snällmat. Gråten var av den värsta sorten: lugn. Tårar som rinner, snor som samlas i näsan och rösten desperat men inget snyftande. Gråt för att: smärta, inte okontrollerbara känslor.
"Snälla, ett äpple åtminstone?"
Smärtan, rädslan på grund av att jag vägrat mat i två dagar.
"Du kommer att dö! Förstår du inte det? Du kommer inte ens hinna bli så smal du vill, organen kommer sluta fungera innan dess."
Till sist tror jag att jag åt. Motvillig, äcklad, ångesten långt över mätbara nivåer. Jag minns inte, för det var alldeles för jobbigt.
Ni kommer ihåg hela grejen med att jag rättfärdigar min existens via andra människor? Vad säger det om min rätt att existera om jag lämnar de mest älskade i tårar av smärta över mitt mående?
Så jag vill inte vara sjuk. Om inte för min egen skull så för de som bryr sig.
Problemet är att det inte är tillräckligt viktigt just nu, för att vara helt krass. Det är viktigare med känslan i kroppen, kilona som rasar, revbensdekorationer och att det knappt går att svälja vatten.
Mor kopplade igårkväll att det är på-riktigt. Aldrig har hon accepterat anorexian eller bulimin - så smal har jag ju aldrig varit. Men igår då, så klagade hon på min veganism, att jag antagligen har tuuuuusen brister och att det minsann beror på att jag inte dricker mjölk eller äter ägg, och jag sa (läs: nästan-skrek) att eventuella brister knappast beror på veganism utan snarare på att jag inte alls äter. Vegan är INTE = brister.
Vilket ledde till att mor började prata om hur mager jag blivit, att jag måste äta och att hon kan laga maten åt mig. Att vi borde göra upp ett matschema med fasta mattider. Men jag vill inte! Vill inte äta. Vill inte ha mat. Villvillvill inte! Det lyssnar hon ju såklart inte på. Fortsätter tjata.
Mor älskar mig. Vill mig bara väl. Hon får ont av mitt mående. Gnäller och pockar om mat tills jag blir arg, försöker hjälpa men vet inte hur. Blir orolig och ledsen och har ont av mig. Kanske hon mest av alla.
Ändå är jag så självisk att jag vägrar vända nu, bli frisk och äta. Rädd för att om måltiderna blir fasta så kommer kilona tillbaka. Och det tär på vår relation, att jag vägrar. Hade det varit någon annan än mor skulle den ha tröttnat på skiten för länge sen. Människor börjar göra det.
Jag fick låna Mitas våg när jag var där. Vad vågen visade spelar ingen roll, för hjärnan ser fortfarande en kropp prydd av minst 75 kilo. Att mitt ansikte blivit smalare har jag fått höra flera gånger nu, men i spegeln syns bara plufs och fett.
Egentligen skulle jag kunna vara nöjd nu. Vikten jag ligger på är den "normala" - med lite mer muskler har jag en kropp som jag varit mer än nöjd med tidigare. Men är jag nöjd? Nä. Och jag vet inte när, eller om, jag kommer bli det.
Nu har jag tappat tråden 1000 gånger om. Började med den här texten vid 12 idag, klockan är nu 22.36. Minns inte ens vad jag ville säga med den.
Sen jag kom hem från Göteborg den elfte har jag gått ner minst ett kilo i veckan.
Mina nyckelben är en av de få saker jag brukar gilla med min kropp. För tillfället älskar jag dem. Det jag inte älskar är att jag måste låta sjukheten ta över för att se ut så här.
För så här är det:
Sjuka människor är jobbiga. Det går inte att komma ifrån. Det är ett helvete att stå vid sidan av och se någon som betyder mycket för en vara sjuk, göra illa sig själv. Jag har problem att se mig själv som värd något för någon annan, men jag väljer just nu (för textens skull) att tro på att de som säger att de bryr sig.
När jag säger att sjuka människor är jobbiga så missförstå mig rätt - för i princip alla mina vänner (och typ 90% av de som läser detta är ju mina vänner) är sjuka på ett eller annat sätt. Jag tycker inte det är inte jobbigt med ångest, panik, OCD, psykoser, depressioner eller bara allmänt dåliga perioder. Det är saker jag är van att hantera, det är saker jag klarar av. Det är inte jobbigt att vara behövd, vara ett stöd. Det jobbiga är att inte kunna hjälpa, för det finns bara så mycket man kan göra som vän, anhörig, närstående, vad man nu vill kalla det. Sjukdomar försvinner inte med te, förståelse, kärlek. Och det är jobbigt.
I mitt huvud har jag nästan konstant (förutom vid panikångestattackerna) en röst som är objektiv, ser mig utifrån. Ibland kallar jag den för min friska del, för den är det enda som gör att jag inte vill vara sjuk. För - det här är inte ett försök att romantisera, mind you - det är en trygghet att vara sjuk. Större delen av mitt liv har jag varit mer sjuk än frisk: det är något jag känner till. Ett friskt liv, hur lever man det? Vad innebär det ens? Kan någon definiera vad det betyder Att: Vara Frisk?
Men, till syvende och sist, jag vill inte vara sjuk. Det sista jag vill är att förstöra fler relationer (alla sorters) för att jag är sjuk. Det är jobbigt för mig också, att se hur mina vänner försöker och försöker men inte kommer hela vägen fram: hur de lider av mitt lidande. Och jag kan inte ens visa uppskattning för deras försök för att psyket är skevt!
Nyligen brast en vän ut i tårar över mig där jag låg i soffan och vägrade äta ens snällmat. Gråten var av den värsta sorten: lugn. Tårar som rinner, snor som samlas i näsan och rösten desperat men inget snyftande. Gråt för att: smärta, inte okontrollerbara känslor.
"Snälla, ett äpple åtminstone?"
Smärtan, rädslan på grund av att jag vägrat mat i två dagar.
"Du kommer att dö! Förstår du inte det? Du kommer inte ens hinna bli så smal du vill, organen kommer sluta fungera innan dess."
Till sist tror jag att jag åt. Motvillig, äcklad, ångesten långt över mätbara nivåer. Jag minns inte, för det var alldeles för jobbigt.
Ni kommer ihåg hela grejen med att jag rättfärdigar min existens via andra människor? Vad säger det om min rätt att existera om jag lämnar de mest älskade i tårar av smärta över mitt mående?
Så jag vill inte vara sjuk. Om inte för min egen skull så för de som bryr sig.
Problemet är att det inte är tillräckligt viktigt just nu, för att vara helt krass. Det är viktigare med känslan i kroppen, kilona som rasar, revbensdekorationer och att det knappt går att svälja vatten.
Mor kopplade igårkväll att det är på-riktigt. Aldrig har hon accepterat anorexian eller bulimin - så smal har jag ju aldrig varit. Men igår då, så klagade hon på min veganism, att jag antagligen har tuuuuusen brister och att det minsann beror på att jag inte dricker mjölk eller äter ägg, och jag sa (läs: nästan-skrek) att eventuella brister knappast beror på veganism utan snarare på att jag inte alls äter. Vegan är INTE = brister.
Vilket ledde till att mor började prata om hur mager jag blivit, att jag måste äta och att hon kan laga maten åt mig. Att vi borde göra upp ett matschema med fasta mattider. Men jag vill inte! Vill inte äta. Vill inte ha mat. Villvillvill inte! Det lyssnar hon ju såklart inte på. Fortsätter tjata.
Mor älskar mig. Vill mig bara väl. Hon får ont av mitt mående. Gnäller och pockar om mat tills jag blir arg, försöker hjälpa men vet inte hur. Blir orolig och ledsen och har ont av mig. Kanske hon mest av alla.
Ändå är jag så självisk att jag vägrar vända nu, bli frisk och äta. Rädd för att om måltiderna blir fasta så kommer kilona tillbaka. Och det tär på vår relation, att jag vägrar. Hade det varit någon annan än mor skulle den ha tröttnat på skiten för länge sen. Människor börjar göra det.
Jag fick låna Mitas våg när jag var där. Vad vågen visade spelar ingen roll, för hjärnan ser fortfarande en kropp prydd av minst 75 kilo. Att mitt ansikte blivit smalare har jag fått höra flera gånger nu, men i spegeln syns bara plufs och fett.
Egentligen skulle jag kunna vara nöjd nu. Vikten jag ligger på är den "normala" - med lite mer muskler har jag en kropp som jag varit mer än nöjd med tidigare. Men är jag nöjd? Nä. Och jag vet inte när, eller om, jag kommer bli det.
Nu har jag tappat tråden 1000 gånger om. Började med den här texten vid 12 idag, klockan är nu 22.36. Minns inte ens vad jag ville säga med den.
Camera info
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519491416/
Visa toppen
Show footer