Vet inte ens var jag ska börja, så mycket skit har det varit idag. Så, utan inbördes ordning, här kommer ett gäng saker som skulle få en bättre människa stridslysten: mig gör det bara knäsvag och ångestäten.

- På akupunkturen fick jag den största muskeltwitchningen sedan urminnes tider. Hade brutal smärtströmning i nacken och baksidan av huvudet på ett sätt som jag annars bara har av migrän. Woho för smärta, men inte den typen tack. Det sitter till viss del fortfarande i, snart nio timmar senare.

- I lön för januari fick jag drygt 1300kr. Och då har jag tre aktiva jobb. Pixies operation gick på 3000, som ska föras över till mors konto, hyran ligger på 1200 och sen har jag räkningar, månadskort hos sl och skulder att betala. Plus att mitt frikort inom vården snart går ut och jag måste hämta ut svindyra mediciner och jag samlar fortfarande på mig till nytt högkostnadsskydd.

- Myrorna i mitt rum har tagit sin aggressivitet till nya nivåer. Inte ens mitt bittra te får vara ifred.

- Okej, så, läkarbesöket är en så stor grej att den får under-punkter. Vi kan ta de positiva bitarna först dock: Mikael var med och kunde understryka hur stor skillnad det är på min personlighet mellan (hypo)maniska, depressiva och friska perioder och det var värsta tryggheten när den bipolära diagnosen började ifrågasättas. Läkaren jag träffade var samma som tog hand om min vård på akutpsyk den där veckan i december 2013. Han kom ihåg mig! ("Annan frisyr och hårfärg, men jag tyckte väl att ansiktet var bekant!" sa han när hans namn poppade upp i min journal. Shit. Över ett år sen och människan kommer ihåg mig!? Jag måste ha lämnat ett sjuhelsikes avtryck hos honom!) Han känns trygg - till skillnad från mina övriga kontakter inom psyk och han lyssnade på mig, och tänkte över sina svar eller nästa fråga (!) innan han använde sina ord. Tror inte jag stött på det sen Karolinska. Sammanfattning finns i slutet, för den late.

Nu till det negativa:

* Till och med läkaren blev chockad över att ingen kontroll och/eller höjning av medicineringen med Ergenyl har gjorts. (Han ville dock byta medicin helt, mer om det i nästa punkt dock.) Nu ska jag ta två tabletter, istället för en, varje kväll. Fortfarande en halv på morgonen dock. Det är negativt för att

* Tydligen, vilket både läkare och psykolog verkar ha glömt att nämna för mig, så kan Ergenyl orsaka "bubblor" (polycystos) på äggstockarna och minska chansen att bli gravid markant, speciellt om den tas under längre perioder. Den används på akuten för att bryta av i sjukdomen och få tillbaka måendet på en normal nivå, men "i normala fall brukar den tas ur bruk så fort öppenvården gjort en utredning om bipoläritet, då sätter de in bättre lämpade mediciner" (direktcitat). På akuten skattade jag 11 av 13 på någon av alla skattningar jag fyllde i, och det var på det och två timmar upprabblande av min bakgrund som han vid tillfället beslutade att "misstanke om bipolär sjukdom typ 2 finns, vidare utredning borde göras". Vidare utredning har inte gjorts, och även om jag med 98% säkerhet är bipolär så har jag alltså - i över ett års tid! - behandlats för en sjukdom det inte är fastställt att jag har, med medicin som är direkt skadlig för mina reproduktiva organ.

* Istället för Ergenyl ska jag ta Lithium och Seroquel. Insättningsperioden kan dock vara "jobbig" (a.k.a. ett rent helvete om man är jag), så det tyckte han att vi inte börjar fixa med förrän jag är sjukskriven.

* Sjukskrivningen ja! Den jag knutit allt mitt hopp under de senaste två veckorna till, den psykologen BOKADE tiden till honom för att diskutera - den tyckte han att min ordinarie läkare skulle ta hand om. 1) Jag har alltså inte fått BYTA läkare, bara träffat honom för att ? 2) Den andra läkaren har inga tider lediga, visade det sig, förrän i början av MAJ.

Ska träffa honom igen på måndag, sjukskriver han mig inte då får de ringa polisen för att få ut mig. Jag har rätt till sjukskrivning för förebyggande behandling och jag är fan inte 100% arbetsför, så jag SKA HA vanlig sjukskrivning på det. Om det inte går att ta sig ur sängen vissa dagar går det inte att prestera till 100% på arbetsmarknaden, det säger sig självt.

Plus att senaste gången jag träffade den andra läkaren var i maj förra året, efter det har vi haft ytterst kort telefonkontakt, så hon har sämre koll än vad han har efter dagens samtal.

* Inte heller ville han hantera byte av psykolog, så på fredag har jag tid hos den gamla vanliga. Då ska jag säga att jag vill byta, prata med någon som har mer koll på bipolär sjukdom. Galet jobbigt, för jag är sämst på den typen av samtal. (Men Freja och ÄnglaAlicia är här, och efteråt blir det öl/vin ute, så jag kan nog bita ihop och överleva.)

* Återigen kom den där djävla Borderline-diagnosen och spökade. "Det låter som att du har det också." - KUL liv! :'D Trodde den togs ur min lista över diagnoser i maj förra året, då hade den legat där och möglat sen Prima Handen skickade mig till Karolinskas borderlineenhet, back in the days när jag gick på Berga. 20hundrafucking11, people. Och nu misstänker läkaren att det kan finnas en "komplex samsjuklighet". Kan vi inte bara avliva mig i ren nåd?

(Vilken diagnos jag har är inte viktigt - jag vill bara ha RÄTT FUCKING hjälp. Tror mer på att mina "borderlinesymptom" har att göra med icke-existerande stabila vuxna under den perioden då man som unge "ska" lära sig att hantera känslor konstruktivt.)

* Om mina ledproblem är någon form av reumatism/artrit/artros så har det att göra med immunförsvaret. All form av nedsättning av immunförsvaret kan tydligen trigga maniska perioder, något INGEN nämnt för mig tidigare.

Självklart betyder det att ätstörningarna också triggar. Kroppen får inte tillräckligt med näring = nedsatt immunförsvar = mani. Så det är inte enbart svältläge som gör att jag i perioder mår så himmelskt bra när ätstörningarna tar över. Så, eh, ja. Hade jag vetat det som friskare hade jag kämpat hårdare för att bli av med skiten. (Nu vill jag ju inte.)

* Jag fick i hemläxa att rita upp en tidslinje över mitt liv. Tidslinjer kan suga min otvättade imaginära kuk.

SAMMANFATTNINGSVIS: Jag blir felaktigt medicinerad för en sjukdom det inte är säkert att jag har, förutom ADD har jag inga fastställda diagnoser (även om det står annat i läkarutlåtande och journal - jag vägrar ha något jag inte är utredd för), risken finns att inga supersöta Melungar kommer kuta omkring och ställa till med världsfred på grund av sin fantastiska uppfostran och oemotståndliga charm (nu har jag ju ändå planerat att adoptera i flera år, men det vore nice att få välja själv) eftersom medicinen jag inte borde ta kan ge mig polycystos, ledproblem och ätstörningar triggar min mani och jag är för sjuk för att orka kämpa mot den här satans vården. Tidslinjer är straffet för mänsklighetens alla synder.

- Min vänstra handled är en halv centimeter större än den högra, på grund av svullnad. Flera gånger de senaste dagarna har människor reagerat på att den ser svullen ut, jag är så van att jag inte reagerar längre. Svullnaden gör att nerverna i handled och armbåge kläms, vilket är anledningen till att det gör mer ont än bara ledvärk i den armen. Vad svullnaden beror på är dock oklart, speciellt eftersom jag är högerhänt.

- Jag kan inte bli kramad av människor som inte sett/tagit i mig på mer än en vecka utan att få någon form av kommentar på hur obehagligt det känns att röra mig. För att jag blivit smal. Tack för att du påminner mig om hur snedvridet mitt psyke är på den punkten, och hur jag alltid kommer vara äcklig oavsett vad jag gör eller hur jag ser ut.

- På Designateljén satt jag i ångestattack á la högstadiet i drygt en timme för att jag skulle klippa rakt i ett djävla fejkskinntyg. Hjärtklappning och skakande så det var alldeles för synbart, The Hives på alldeles för hög volym i lurarna. Tror ni det blev rakt? Hah, nej, för jag är värdelööös. Bröt ihop i massiva tårar när skiten var klar, som tur var hade flesta gått. "You silly giiiiiirl" säger pedagogen och kramar om mina axlar medan ögonen rinner. Nej, värdelösa aber tänker jag tyst för mig själv.

- Allting gör ont. Konstant. Både fysiskt och psykiskt. Allt.

- Ensamhet är återigen något jag inte kan hantera, men det är ytterst få människor jag kan tolerera i längre stunder. Vill mest bara ha någon sittandes i sängen, som kan prata bort mina tankar medan jag sorterar saker som ska till nya hem/är bortom all räddning.

- Min mot-ångest-ring är kvar hemma hos Mikael, så jag har inget enkelt sätt att bli av med ångesten på.

- Jag kan inte hitta min Pappa Pralin och det har sönder mig att inte kunna läsa om hur mansarmar tröstar henne bättre, 35kilos-snurr och revbensdekorationer; annans självskada då min egen tvingas vara så begränsad (för korsar jag den gränser ser ni mig snart inte igen), då Isabel aldrig klarar av att klättra ut ur mitt huvud och ner på pappret.

- Kalendern är kaos, oavsett hur mycket jag än försöker och jag har tappat greppet om ett vettigt, värdigt liv.

~~~

Tror det var allt. Det finns mer, men det mesta har inte kopplingar till idag. Nu ska jag sortera papper eller skriva brev. Har inte riktigt bestämt mig än. Oavsett längtar jag till den här dagens slut, till klockan fyra på morgonen då sömnen kanske äntligen får sitt grepp om mig, till varma sommardagar men framför allt längtar jag till den dagen då hjärtat mitt slutar slå så brutalt hårda slag, då kroppen känns som min igen, då jag slipper skriva milslånga bildtexter som ingen riktigt vill läsa om ett mående jag inte ens själv vill kännas vid. Den dagen då jag inte behöver ge fler av mina ord åt ångest, självhat eller sjukdom.

(Jag är dock ingen fåne - det är orealistiskt att en sådan dag kommer.)

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

BeautifulBakura Sat 28 Feb 2015 21:55

Det är inte orealistiskt <3

- Read more -

Melflickan Mon 16 Mar 2015 17:14

Att inte behöva ge fler ord åt sjukdomen är ganska orealistiskt, tyvärr.

- Read more -

Anonymous Sat 28 Feb 2015 18:11

Hoppas verkligen att det mesta löser sig inom en snar framtid, detta är verkligen inte roligt att det ska ta upp så mycket av ens liv. Kram på dig.

- Read more -

Melflickan Mon 2 Mar 2015 15:55

Det som kan lösa sig får gärna göra det så fort som möjligt, för nu vill jag börja jobba med att hantera mina sjukdomar.

- Read more -

rouzeki Thu 26 Feb 2015 15:13

Snaaaaaaart kommer systrarna och hälsar på. Du ska få så många pussar och kramar så du (om bara för en stund) kan glömma allt strul med läkare, psykologer och mediciner <3<3<3<3<3<3<3

- Read more -

Melflickan Thu 26 Feb 2015 19:21

Jaaaa <3 Längtar så galet!!!

- Read more -

Hera02 Thu 26 Feb 2015 09:42

Man ska inte vara sjuk i Sverige för här finns ingen fungerande sjukvård..

- Read more -

Melflickan Thu 26 Feb 2015 19:21

Jag har ramlat in hos några riktigt bra psykologer och läkare, men aldrig fått behålla dem tyvärr. Och med tanke på hur många jag har träffat är det skrämmande få.

- Read more -