October
Monday 20 April 2015 photo 1/1
|
Det är svårt att förstå hur stor den är på bild, när det inte finns något att jämföra med i närheten. Men 2+cm i längd, kan vi väl räkna med.
Mor: "Släng ut den!"
"..."
"Vadå?"
"JAG tänker inte vräka mina inneboende utan anledning. Den bor ju där."
"Du är störd."
Idag går precis allting fel. Eller ja, skrivarkursen gick bra.
På lördag (den 25:e) är det Kulturnatt i Stockholm. Det innebär att alla kulturställen har gratis inträde och massa jippon, och självklart är inte Mäster Olofsgården sämre.
Klockan 19.45 i Bullkyrkan (Stortorget 5 i Gamla Stan) framför mina skrivarateljédeltagare och jag en samling dikter. I programmet står det "På dikt och allvar" och har ni vägarna förbi så kom in och lyssna vettja. Mina skrivare är fantastiskt duktiga!
I övrigt har allt jag tagit mig för blivit skit. Kanske inte när jag fuldansade och skreksjöng till Backstreet Boys, men nu håller jag på att tappa rösten så det var nog inte det smartaste.
Klockan är strax efter ett på natten och jag ska precis ställa mig och stryka kläder. Jag har liksom inte så mycket tid över för den typen av livsviktiga uppgifter (skratta du, för mig kan ett struket plagg göra skillnad på om jag ens orkar gå upp ur sängen eller ligger kvar en dag eller två) så jag får ta mig tiden. Istället för att virka mina rutor gör jag alltså något produktivt. Woho!
Det är ju ändå inte som att jag kommer somna förrän runt fyra.
Det händer att jag blir bitter. Som nu. Gräver ner mig i en grop av ältande och självhat. Tänk om jag bara vore frisk. Tänk all potential jag har. Tänk va, om jag hade fått rätt hjälp tidigare.
Om dagarna inte flöt samman, var ett grått klet, om jag bara hade orken att göra alla de där sakerna jag vill göra. Läsa. Städa. Sticka. Virka. Träffa människor. Promenera. Leva ett funktionellt liv. Kanske till och med äta och ändå ha en kropp att inte skämmas för.
Det hjälper inte att gråta, så tårarna har torkat. Det hjälper inte att skrika och tur är väl det för jag tror inte mina andetag räcker för att samla tillräckligt med luft för det. Jag vet inte vad som hjälper. Nu är jag inne på tredje eller fjärde dagen med full medicindos igen, och än så länge är det enda resultatet totalt kaos. Tankarna har inte stabiliserats, hungern och illamåendet är tillbaka, muntorrheten obarmhärtig och jag kan inte ta Naproxen (enda smärtstillande som hjälper mot rygg och leder) för jag har de vanliga medicinerna i blodet. Sover inte, äter inte, men än andas jag. Och för en gångs skull har jag planerat att fortsätta med det.
Mor: "Släng ut den!"
"..."
"Vadå?"
"JAG tänker inte vräka mina inneboende utan anledning. Den bor ju där."
"Du är störd."
Idag går precis allting fel. Eller ja, skrivarkursen gick bra.
På lördag (den 25:e) är det Kulturnatt i Stockholm. Det innebär att alla kulturställen har gratis inträde och massa jippon, och självklart är inte Mäster Olofsgården sämre.
Klockan 19.45 i Bullkyrkan (Stortorget 5 i Gamla Stan) framför mina skrivarateljédeltagare och jag en samling dikter. I programmet står det "På dikt och allvar" och har ni vägarna förbi så kom in och lyssna vettja. Mina skrivare är fantastiskt duktiga!
I övrigt har allt jag tagit mig för blivit skit. Kanske inte när jag fuldansade och skreksjöng till Backstreet Boys, men nu håller jag på att tappa rösten så det var nog inte det smartaste.
Klockan är strax efter ett på natten och jag ska precis ställa mig och stryka kläder. Jag har liksom inte så mycket tid över för den typen av livsviktiga uppgifter (skratta du, för mig kan ett struket plagg göra skillnad på om jag ens orkar gå upp ur sängen eller ligger kvar en dag eller två) så jag får ta mig tiden. Istället för att virka mina rutor gör jag alltså något produktivt. Woho!
Det är ju ändå inte som att jag kommer somna förrän runt fyra.
Det händer att jag blir bitter. Som nu. Gräver ner mig i en grop av ältande och självhat. Tänk om jag bara vore frisk. Tänk all potential jag har. Tänk va, om jag hade fått rätt hjälp tidigare.
Om dagarna inte flöt samman, var ett grått klet, om jag bara hade orken att göra alla de där sakerna jag vill göra. Läsa. Städa. Sticka. Virka. Träffa människor. Promenera. Leva ett funktionellt liv. Kanske till och med äta och ändå ha en kropp att inte skämmas för.
Det hjälper inte att gråta, så tårarna har torkat. Det hjälper inte att skrika och tur är väl det för jag tror inte mina andetag räcker för att samla tillräckligt med luft för det. Jag vet inte vad som hjälper. Nu är jag inne på tredje eller fjärde dagen med full medicindos igen, och än så länge är det enda resultatet totalt kaos. Tankarna har inte stabiliserats, hungern och illamåendet är tillbaka, muntorrheten obarmhärtig och jag kan inte ta Naproxen (enda smärtstillande som hjälper mot rygg och leder) för jag har de vanliga medicinerna i blodet. Sover inte, äter inte, men än andas jag. Och för en gångs skull har jag planerat att fortsätta med det.
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519733885/
Visa toppen
Show footer