October
Wednesday 22 April 2015 photo 4/5
![Imorgon har jag inte duschat på en vecka, tror jag. Det kan vara lite mer. Och jag har tappat räkningen, men jag tror att jag är inne på tredje dagen utan annat i magen än bröd och äpplen. Mitt svett har börjat lukta sjukt för att jag varken äter eller dricker ordentligt. Om jag inte frågar så vet jag inte vilken dag det är.
Det som håller mig fast någorlunda i verkligheten är telefonsamtal, att träffa människor, men det är sällan jag klarar av första kontakten. Jag klamrar mig desperat fast vid minsta lilla som kan hålla mig uppe just nu. Ryggen gör fortfarande förbannat ont, så jag kan inte röra på mig normalt.
På kontot har jag sju kronor och i plånboken 200, Pixie behöver ny kattsand (helst igår) och betalar jag inte telefonräkningen snart kan ni inte längre få kontakt med mig via mobilen (om jag inte har wifi då).
Men jag räknas som arbetsför. Ingen aktivitetsersättning, jag har för mycket kapacitet för det.
Jag går under, trasas sönder, rasar mer och mer för varje andetag men samhället ser mig ändå som en individ som ska kunna ha ett "normalt", ett fungerande liv. Och jag vet inte var jag ska söka hjälp. Till vem jag ska vända mig.
Visst har jag människor jag kan ringa när ångesten blir för mycket, när andetagen tar slut och jag inte kan existera utan annans kärlek i blodet. Vänner som älskar, som stöttar, som finns där.
"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min formulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden. Jag är ingen Werthertyp, ser inte självmordet som någon radikal frihet i någon existentialistisk mening. För mig är självmordet snarast en tvångstanke. Det är livet jag inte klarar av.
[...]
Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära för mycket. Det är att begära alldeles för mycket."
Och även om mina vänner inte tar det som en anklagelse, så är den sista delen fortfarande jävligt relevant.
Det kan vara ett helvete att sitta bredvid och försöka hjälpa, när ingenting hjälper. Ingenting du säger kommer få mig att bli friskare, må bättre. Mitt mående kan inte botas med kramar och kärlek. Det kan göra livet uthärdligt för stunden, ibland inte ens det. Och att lägga den bördan - att visa smärtan för någon som älskar men inte kan lätta min smärta - det kan jag inte göra. Kan jag få hjälp så ber jag om det. Jag lovar. Men det här kan inte någon nära, någon vän, hjälpa med.
Så jag vet inte var jag ska vända mig. Jag vill inte bli inlagd igen, även om det var bra och skönt och behövdes förra gången. Nu har jag inte tid, inte ork, inte lust. Det skulle ta livet av mig: titta, du ÄR faktiskt så här sjuk!
Och jag är ju så stark. Så bra. Så inspirerande. Så klok, fantastisk, förståndig, duktig. Varenda jävel spyr ur sig ord som tillhör en annan värld, och då är det bara att sträcka ryggen så rak det går utan att det flimrar av smärta framför ögonen, le och nicka. Klart jag är! när jag samtidigt funderar på hur mycket klockan är, hur stor risken är att det är barn på tunnelbaneperrongen, hur stora mina chanser är att få hoppa idag. (jag stannar alltid [ännu] vid tanken. frisk period först - sen beslut)
Hur fan ska jag ha en chans att sätta ord på hur illa det är när](http://cdn08.dayviews.com/114/_u1/_u5/_u6/_u6/_u0/_u9/u1566098/61106_1429714109/Imorgon_har_jag_inte_duschat_pa_en_vecka_tror_jag_Det_kan_vara_lite_mer_Och_jag_har_tappat.jpg)
|
Imorgon har jag inte duschat på en vecka, tror jag. Det kan vara lite mer. Och jag har tappat räkningen, men jag tror att jag är inne på tredje dagen utan annat i magen än bröd och äpplen. Mitt svett har börjat lukta sjukt för att jag varken äter eller dricker ordentligt. Om jag inte frågar så vet jag inte vilken dag det är.
Det som håller mig fast någorlunda i verkligheten är telefonsamtal, att träffa människor, men det är sällan jag klarar av första kontakten. Jag klamrar mig desperat fast vid minsta lilla som kan hålla mig uppe just nu. Ryggen gör fortfarande förbannat ont, så jag kan inte röra på mig normalt.
På kontot har jag sju kronor och i plånboken 200, Pixie behöver ny kattsand (helst igår) och betalar jag inte telefonräkningen snart kan ni inte längre få kontakt med mig via mobilen (om jag inte har wifi då).
Men jag räknas som arbetsför. Ingen aktivitetsersättning, jag har för mycket kapacitet för det.
Jag går under, trasas sönder, rasar mer och mer för varje andetag men samhället ser mig ändå som en individ som ska kunna ha ett "normalt", ett fungerande liv. Och jag vet inte var jag ska söka hjälp. Till vem jag ska vända mig.
Visst har jag människor jag kan ringa när ångesten blir för mycket, när andetagen tar slut och jag inte kan existera utan annans kärlek i blodet. Vänner som älskar, som stöttar, som finns där.
"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min formulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden. Jag är ingen Werthertyp, ser inte självmordet som någon radikal frihet i någon existentialistisk mening. För mig är självmordet snarast en tvångstanke. Det är livet jag inte klarar av.
[...]
Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära för mycket. Det är att begära alldeles för mycket."
Och även om mina vänner inte tar det som en anklagelse, så är den sista delen fortfarande jävligt relevant.
Det kan vara ett helvete att sitta bredvid och försöka hjälpa, när ingenting hjälper. Ingenting du säger kommer få mig att bli friskare, må bättre. Mitt mående kan inte botas med kramar och kärlek. Det kan göra livet uthärdligt för stunden, ibland inte ens det. Och att lägga den bördan - att visa smärtan för någon som älskar men inte kan lätta min smärta - det kan jag inte göra. Kan jag få hjälp så ber jag om det. Jag lovar. Men det här kan inte någon nära, någon vän, hjälpa med.
Så jag vet inte var jag ska vända mig. Jag vill inte bli inlagd igen, även om det var bra och skönt och behövdes förra gången. Nu har jag inte tid, inte ork, inte lust. Det skulle ta livet av mig: titta, du ÄR faktiskt så här sjuk!
Och jag är ju så stark. Så bra. Så inspirerande. Så klok, fantastisk, förståndig, duktig. Varenda jävel spyr ur sig ord som tillhör en annan värld, och då är det bara att sträcka ryggen så rak det går utan att det flimrar av smärta framför ögonen, le och nicka. Klart jag är! när jag samtidigt funderar på hur mycket klockan är, hur stor risken är att det är barn på tunnelbaneperrongen, hur stora mina chanser är att få hoppa idag. (jag stannar alltid [ännu] vid tanken. frisk period först - sen beslut)
Hur fan ska jag ha en chans att sätta ord på hur illa det är när ni bygger upp en bild av hur väl det går för mig?
Så var jag ska jag vända mig för att få hjälp? Vem ska få äran att ta skiten när jag kraschar? Var är skyddsnätet? Var är människorna jag kan vända mig till utan att känna att jag utsätter dem för dåligt samvete, oro, panik? De som bara ser mig som en del av jobbet, de som är vana att hantera det hela. De som kan ge mig vården jag så desperat behöver för att inte förlora mot sjukdomen, utan att jag behöver censurera mig eller ta hänsyn till deras känslor.
Finns det ens hjälp att få?
Det som håller mig fast någorlunda i verkligheten är telefonsamtal, att träffa människor, men det är sällan jag klarar av första kontakten. Jag klamrar mig desperat fast vid minsta lilla som kan hålla mig uppe just nu. Ryggen gör fortfarande förbannat ont, så jag kan inte röra på mig normalt.
På kontot har jag sju kronor och i plånboken 200, Pixie behöver ny kattsand (helst igår) och betalar jag inte telefonräkningen snart kan ni inte längre få kontakt med mig via mobilen (om jag inte har wifi då).
Men jag räknas som arbetsför. Ingen aktivitetsersättning, jag har för mycket kapacitet för det.
Jag går under, trasas sönder, rasar mer och mer för varje andetag men samhället ser mig ändå som en individ som ska kunna ha ett "normalt", ett fungerande liv. Och jag vet inte var jag ska söka hjälp. Till vem jag ska vända mig.
Visst har jag människor jag kan ringa när ångesten blir för mycket, när andetagen tar slut och jag inte kan existera utan annans kärlek i blodet. Vänner som älskar, som stöttar, som finns där.
"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min formulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden. Jag är ingen Werthertyp, ser inte självmordet som någon radikal frihet i någon existentialistisk mening. För mig är självmordet snarast en tvångstanke. Det är livet jag inte klarar av.
[...]
Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära för mycket. Det är att begära alldeles för mycket."
Och även om mina vänner inte tar det som en anklagelse, så är den sista delen fortfarande jävligt relevant.
Det kan vara ett helvete att sitta bredvid och försöka hjälpa, när ingenting hjälper. Ingenting du säger kommer få mig att bli friskare, må bättre. Mitt mående kan inte botas med kramar och kärlek. Det kan göra livet uthärdligt för stunden, ibland inte ens det. Och att lägga den bördan - att visa smärtan för någon som älskar men inte kan lätta min smärta - det kan jag inte göra. Kan jag få hjälp så ber jag om det. Jag lovar. Men det här kan inte någon nära, någon vän, hjälpa med.
Så jag vet inte var jag ska vända mig. Jag vill inte bli inlagd igen, även om det var bra och skönt och behövdes förra gången. Nu har jag inte tid, inte ork, inte lust. Det skulle ta livet av mig: titta, du ÄR faktiskt så här sjuk!
Och jag är ju så stark. Så bra. Så inspirerande. Så klok, fantastisk, förståndig, duktig. Varenda jävel spyr ur sig ord som tillhör en annan värld, och då är det bara att sträcka ryggen så rak det går utan att det flimrar av smärta framför ögonen, le och nicka. Klart jag är! när jag samtidigt funderar på hur mycket klockan är, hur stor risken är att det är barn på tunnelbaneperrongen, hur stora mina chanser är att få hoppa idag. (jag stannar alltid [ännu] vid tanken. frisk period först - sen beslut)
Hur fan ska jag ha en chans att sätta ord på hur illa det är när ni bygger upp en bild av hur väl det går för mig?
Så var jag ska jag vända mig för att få hjälp? Vem ska få äran att ta skiten när jag kraschar? Var är skyddsnätet? Var är människorna jag kan vända mig till utan att känna att jag utsätter dem för dåligt samvete, oro, panik? De som bara ser mig som en del av jobbet, de som är vana att hantera det hela. De som kan ge mig vården jag så desperat behöver för att inte förlora mot sjukdomen, utan att jag behöver censurera mig eller ta hänsyn till deras känslor.
Finns det ens hjälp att få?
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519742289/
Visa toppen
Show footer