October
Tuesday 5 May 2015 photo 2/2
|
Känsliga läsare varnas (TW: livet).
Så. Okej.
Dygnen flyter ihop, jag vet inte riktigt när det ena slutar och det andra börjar eller helt vad det är för dag. Jag dubbelkollar datumet i mobilen mot det i min kalender minst fyra gånger om dagen för att veta vilken dag det är.
Verklighetsuppfattningen har flugit sin kos, tillsammans med all form av att jag bryr mig. Kronofogden? Jamen så kom då, som om det spelar roll. Deklarera? Varför då, det är ju fett onödigt. Duscha? Njää, alldeles för mycket jobb.
Men jag försöker. Om inte annat så att hålla uppe min fasad.
På torsdag ska jag träffa någon från kommunen. Jag minns inte riktigt varför just nu.
Klockan är snart halv tolv, jag borde sova för imorgon ska jag jobba. Borde. Kan inte. Slumrar till, vaknar av att jag kastar mig skrikandes ur sängen. Benen som viker sig under den plötsliga tyngden och konstant hennes röst som maler i huvudet: ditt fel ditt fel dittdittditt fel äckliga djävla männ'skohora allt är ditt satans fel
Jessikas ansikte precis under ytan. Det förvånade uttrycket i ögonen, munnen formad till ett tyst skrik; det långa håret som står åt alla håll i vattnet. Som om det inte vore omöjligt sträcker hon sig efter mig, sträcker ut och famlar tungt med armarna framför sig. Drogade rörelser och drogade ögon.
Tankar existerar inte. Allt jag vet är att kylan när vattnet slår mot min kropp får det att svartna för ögonen innan jag lyckas samla mig tillräckligt för att börja simma.
Men jag är aldrig tillräckligt snabb, eller tillräckligt stark. Hon sjunker och sjunker och sjunker och jag kan inget göra. Simmar så att lungorna spränger, simmar mig vaken till den punkt att jag kastar mig upp ur vattnet(/sängen) för att hämta luft(/skrika).
Det spelar ingen roll hur många gånger jag tänker att jag inte var där, min hjärna har bestämt sig för att jag vet hur hon såg ut.
Absolut värst är det att ju mer hon sjunker, ju mer faller hon samman. Hud som slits bort, hår försvinner, kött trillar av.
Jag vill inte sova mer.
Och ständigt hennes röst, både när jag sover och är vaken. Om hur värdelös jag är, som inte kunde göra något för henne. Hur ingen någonsin kommer bry sig om den verkliga jag. Hur det känns att dö ensam i iskallt vatten. Mina minnen av henne börjar blandas med rösten i hjärnan som låter som henne, men den använder ord hon aldrig skulle ta i sin mun. Meningarna är för simpla. Orden tillhör inte vårat språk, är därför inte sanna. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen: ju mindre sömn jag får, desto svårare är det att skilja mellan dröm och verklighet.
Solvarm hand i min, bara fötter mot asfalten. Försommar.
Asfaltsbarn asfaltsbarn/dölj din inre gam/lär dig gömma/låt oss döma/lär dig glömma/allt du faktiskt var
Springaspringaspringa. Stanna och fnissa. Springaspringaspringa. På väg mot Västerbron, hänglåset i säkert förvar mellan våra handflator. Låsa fast vår kärlek; onödigt romantiskt tjafs. Ändå omöjligt att stå emot.
Framme, hon står framför mig. Ser ner, upp, oförstående ögon. Likaså jag, tills jag inser att handen runt kniven är min och jag känner revben, det var inget hänglås att säkra kärleken med det var en kniv till att förstöra allt.
Hon välter över räcket och faller, faller gör jag ögonblicket därpå för jag har ingen rätt att leva när det var mitt fel att hon dog.
Jag orkar inte sova mer.
(Aldrig mer fega. Aldrig mer inte våga. Aldrig mer styras av rädslan, om det så tar livet av mig på kuppen.)
Så. Okej.
Dygnen flyter ihop, jag vet inte riktigt när det ena slutar och det andra börjar eller helt vad det är för dag. Jag dubbelkollar datumet i mobilen mot det i min kalender minst fyra gånger om dagen för att veta vilken dag det är.
Verklighetsuppfattningen har flugit sin kos, tillsammans med all form av att jag bryr mig. Kronofogden? Jamen så kom då, som om det spelar roll. Deklarera? Varför då, det är ju fett onödigt. Duscha? Njää, alldeles för mycket jobb.
Men jag försöker. Om inte annat så att hålla uppe min fasad.
På torsdag ska jag träffa någon från kommunen. Jag minns inte riktigt varför just nu.
Klockan är snart halv tolv, jag borde sova för imorgon ska jag jobba. Borde. Kan inte. Slumrar till, vaknar av att jag kastar mig skrikandes ur sängen. Benen som viker sig under den plötsliga tyngden och konstant hennes röst som maler i huvudet: ditt fel ditt fel dittdittditt fel äckliga djävla männ'skohora allt är ditt satans fel
Jessikas ansikte precis under ytan. Det förvånade uttrycket i ögonen, munnen formad till ett tyst skrik; det långa håret som står åt alla håll i vattnet. Som om det inte vore omöjligt sträcker hon sig efter mig, sträcker ut och famlar tungt med armarna framför sig. Drogade rörelser och drogade ögon.
Tankar existerar inte. Allt jag vet är att kylan när vattnet slår mot min kropp får det att svartna för ögonen innan jag lyckas samla mig tillräckligt för att börja simma.
Men jag är aldrig tillräckligt snabb, eller tillräckligt stark. Hon sjunker och sjunker och sjunker och jag kan inget göra. Simmar så att lungorna spränger, simmar mig vaken till den punkt att jag kastar mig upp ur vattnet(/sängen) för att hämta luft(/skrika).
Det spelar ingen roll hur många gånger jag tänker att jag inte var där, min hjärna har bestämt sig för att jag vet hur hon såg ut.
Absolut värst är det att ju mer hon sjunker, ju mer faller hon samman. Hud som slits bort, hår försvinner, kött trillar av.
Jag vill inte sova mer.
Och ständigt hennes röst, både när jag sover och är vaken. Om hur värdelös jag är, som inte kunde göra något för henne. Hur ingen någonsin kommer bry sig om den verkliga jag. Hur det känns att dö ensam i iskallt vatten. Mina minnen av henne börjar blandas med rösten i hjärnan som låter som henne, men den använder ord hon aldrig skulle ta i sin mun. Meningarna är för simpla. Orden tillhör inte vårat språk, är därför inte sanna. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen: ju mindre sömn jag får, desto svårare är det att skilja mellan dröm och verklighet.
Solvarm hand i min, bara fötter mot asfalten. Försommar.
Asfaltsbarn asfaltsbarn/dölj din inre gam/lär dig gömma/låt oss döma/lär dig glömma/allt du faktiskt var
Springaspringaspringa. Stanna och fnissa. Springaspringaspringa. På väg mot Västerbron, hänglåset i säkert förvar mellan våra handflator. Låsa fast vår kärlek; onödigt romantiskt tjafs. Ändå omöjligt att stå emot.
Framme, hon står framför mig. Ser ner, upp, oförstående ögon. Likaså jag, tills jag inser att handen runt kniven är min och jag känner revben, det var inget hänglås att säkra kärleken med det var en kniv till att förstöra allt.
Hon välter över räcket och faller, faller gör jag ögonblicket därpå för jag har ingen rätt att leva när det var mitt fel att hon dog.
Jag orkar inte sova mer.
(Aldrig mer fega. Aldrig mer inte våga. Aldrig mer styras av rädslan, om det så tar livet av mig på kuppen.)
Jag vet att jag just nu inte är så bra på att vara vän överhuvudtaget. Jag har blivit liten och trasig, med en kaoshjärna.
Men te och kramar låter som en bra idé snart!
hade förmodligen inte klarat hälften av dina motgångar!
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519793628/
Visa toppen
Show footer