Monday 18 May 2015 photo 2/3
|
Det här är att städa, lovar!!!
Rensar kartonger och hittade mina gamla skriverier. Trodde dessa satt i en pärm, men tydligen inte!
Har första utkastet på Amanda. Amanda! (Kom tillbaka), de två datorskrivna versionerna och omskrivningen som fick mig att tappa greppet om henne. Eller, nä, två sidor försvann och det var de två viktigaste där relationen med hennes pappa beskrevs. De där två djävla sidorna är spårlöst försvunna (jag har letat sen 2009) och är något av det bästa jag har skrivit. Så fruktansvärt frustrerande.
Tre av Amandas mardrömmar ligger i högen också, något av det äckligaste jag har skrivit. En ansiktslös man med ett flin dunkar Alices (tjejen Amanda är kär i) avhuggna huvud i en trädstam och då är det ändå det minst äckliga i den drömmen. De två andra är så triggande att jag inte vill skriva om dem, och jag är... Lite chockad över att jag kan beskriva saker jag själv aldrig upplevt så väl.
Originaltexten till Den vackraste Mel ni har sett gömde sig också i högen, tillsammans med en text jag inte har något minne av att jag skrivit. Den är på engelska, BRA engelska, och jag skriver inte ens på engelska? Plus att den inte har någon datering och ALLT jag skriver finns det datum på? Men det ÄR min handstil och min stil ("But no, she was not into this thinking-thing anymore. Uh-uh. She had promised herself.").
Har hittat flera av de saker jag hade på väggarna i Örvik, blans annat ett gäng dikter från Haketmänniskor. De är solblekta och lite kantstötta, så inatt kommer skrivmaskinen fram för renskrivning.
För att inte tala om att jag har samlat fem sidor citat från Blonde av J.C. Oates på skrivmaskin. Vänta... Va? Har alltid trott att jag bara hade dem på datorn.
Min låttextsamling är slängd. Den perioden är jag förbi. En hel del handskrivna blogginlägg har också hamnat i slänghögen. Det enda som fick vara kvar är ett som heter Mary (@kamikazefilosof ), och det är en kärleksförklaring till en av de bästa människorna jag vet från tidigt i vår relation så den stannar för resten av livet.
Jag har skrivit så sjukt mycket, egentligen. Det på bilden är bara en liten, liten, liiiiten del av alla mina texter. Mycket sitter i pärmar och ännu mer är sedan länge uppbränt och glömt för att det inte höll måttet.
Varför jag slutade skriva kan jag inte förstå. Jag var ju bra. Dikter är inte min grej, det har jag vetat sen start, men det är dikterna jag visar folk. Novellerna är ju det bästa. Icka har nog hört mer av mina noveller än någon levande människa skulle må bra av, men bland allt det andra hittade jag ett gammalt brev (21/8 2011) från henne där hon säger att "Din skrivförmåga är otrolig, kära du" och hon om någon borde ju veta.
När man väl har slutat skriva är det svårt att bli lika bra igen. Om man är en skrivare så kanske man känner igen sig i det: det där speciella sättet orden lägger sig rätt när handleden/fingrarna rör sig som av sig själv/a för att få ut berättelsen ur huvudet. Det självklara skrivandet är svårt att få tillbaka efter uppehåll. Och nu har mitt uppehåll varat i några år - hur ska jag kunna börja nu? Skrivövningar har aldrig varit mitt sätt för att få igång skrivande, de kan vara hjälpsamma för att vässa mig på saker jag inte är så bra på men inte för det grundläggande skrivandet.
Och jag saknar att skriva. Frågan är om jag kan locka fram någon karaktär ur hjärnans mos, eller om jag ska sätta mig med första mötet med Isabel ur nya ögon och skriva om det. Hmmmm.
Men först: sortera klart!
Rensar kartonger och hittade mina gamla skriverier. Trodde dessa satt i en pärm, men tydligen inte!
Har första utkastet på Amanda. Amanda! (Kom tillbaka), de två datorskrivna versionerna och omskrivningen som fick mig att tappa greppet om henne. Eller, nä, två sidor försvann och det var de två viktigaste där relationen med hennes pappa beskrevs. De där två djävla sidorna är spårlöst försvunna (jag har letat sen 2009) och är något av det bästa jag har skrivit. Så fruktansvärt frustrerande.
Tre av Amandas mardrömmar ligger i högen också, något av det äckligaste jag har skrivit. En ansiktslös man med ett flin dunkar Alices (tjejen Amanda är kär i) avhuggna huvud i en trädstam och då är det ändå det minst äckliga i den drömmen. De två andra är så triggande att jag inte vill skriva om dem, och jag är... Lite chockad över att jag kan beskriva saker jag själv aldrig upplevt så väl.
Originaltexten till Den vackraste Mel ni har sett gömde sig också i högen, tillsammans med en text jag inte har något minne av att jag skrivit. Den är på engelska, BRA engelska, och jag skriver inte ens på engelska? Plus att den inte har någon datering och ALLT jag skriver finns det datum på? Men det ÄR min handstil och min stil ("But no, she was not into this thinking-thing anymore. Uh-uh. She had promised herself.").
Har hittat flera av de saker jag hade på väggarna i Örvik, blans annat ett gäng dikter från Haketmänniskor. De är solblekta och lite kantstötta, så inatt kommer skrivmaskinen fram för renskrivning.
För att inte tala om att jag har samlat fem sidor citat från Blonde av J.C. Oates på skrivmaskin. Vänta... Va? Har alltid trott att jag bara hade dem på datorn.
Min låttextsamling är slängd. Den perioden är jag förbi. En hel del handskrivna blogginlägg har också hamnat i slänghögen. Det enda som fick vara kvar är ett som heter Mary (@kamikazefilosof ), och det är en kärleksförklaring till en av de bästa människorna jag vet från tidigt i vår relation så den stannar för resten av livet.
Jag har skrivit så sjukt mycket, egentligen. Det på bilden är bara en liten, liten, liiiiten del av alla mina texter. Mycket sitter i pärmar och ännu mer är sedan länge uppbränt och glömt för att det inte höll måttet.
Varför jag slutade skriva kan jag inte förstå. Jag var ju bra. Dikter är inte min grej, det har jag vetat sen start, men det är dikterna jag visar folk. Novellerna är ju det bästa. Icka har nog hört mer av mina noveller än någon levande människa skulle må bra av, men bland allt det andra hittade jag ett gammalt brev (21/8 2011) från henne där hon säger att "Din skrivförmåga är otrolig, kära du" och hon om någon borde ju veta.
När man väl har slutat skriva är det svårt att bli lika bra igen. Om man är en skrivare så kanske man känner igen sig i det: det där speciella sättet orden lägger sig rätt när handleden/fingrarna rör sig som av sig själv/a för att få ut berättelsen ur huvudet. Det självklara skrivandet är svårt att få tillbaka efter uppehåll. Och nu har mitt uppehåll varat i några år - hur ska jag kunna börja nu? Skrivövningar har aldrig varit mitt sätt för att få igång skrivande, de kan vara hjälpsamma för att vässa mig på saker jag inte är så bra på men inte för det grundläggande skrivandet.
Och jag saknar att skriva. Frågan är om jag kan locka fram någon karaktär ur hjärnans mos, eller om jag ska sätta mig med första mötet med Isabel ur nya ögon och skriva om det. Hmmmm.
Men först: sortera klart!
Camera info
Mina enda tips (och de har faktiskt hjälpt mig) är de som en extremt klok människa lärt mig. Avsätt en specifik tid för skrivandet, försök att skriva tio minuter per dag och allting måste inte alltid vara världsbäst.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/519844806/