October
Tuesday 23 June 2015 photo 2/2
![Och idag räknar jag som sista mötet på DBT:n, även om sista gruppmötet var för drygt två veckor sen.
Eftersom jag har sovit så vidrigt dåligt sen i... Mars (?) och gick nästan en hel månad utan mitt centralstimulerande (Elvanse) så har jag varit mästare på att försova mig under våren. Multipla larm och väckningssamtal har knappt hjälpt (men utan dem hade jag varit helt förlorad).
De flesta nätter har jag sovit 3-4 timmar, som MEST, och då sällan i streck. Jag sover någon timme, vaknar av mardrömmar, somnar om efter ett tag, sover en halvtimme, vaknar igen. Så håller det på. Ibland får jag bara sova någon kvart innan jag vaknar igen.
(Nu, när jag delar säng på heltid med Emil, så är det mycket bättre. Det är ingen hemlighet att jag rent allmänt sover bättre när jag delar säng med någon [för bästa resultat - ge mig en hund], men Emil tar det till en ny nivå. Trygghet och så vidare.)
För er som inte har vetat om det - jag förstår att jag framstått som galet tråkig/tankspridd/borta under våren, men att få ungefär halva mängden sömn jag behöver varje natt i drygt fyra månader tar ut sin rätt. Vissa nätter vill jag inte ens sova, för mardrömmarna har redan startat i vaket tillstånd. Så det är inte helt ovanligt att jag har dygnat en eller två nätter i rad på grund av det.
Jag vet att ni, mina vänner, har FULL förståelse för dåligtmående och avvikande beteende på grund av det - så länge ni vet. Det är svårt att veta när jag inte säger något. Och jag har inte sagt något.
Det vill jag be om ursäkt för. Inte mitt beteende som så eller hur ni har uppfattat mig, för jag tycker faktiskt att med de förutsättningarna jag haft under våren så har jag ändå gjort så mycket jag bara kan vad gäller vänskap, umgänge och beteende. Däremot vill jag be om ursäkt för att jag inte sagt något om hur jag mått eller hur jag haft det.
Jag tänkte uppdatera er om våren och alla djävla kast, men det blir under nästa bild för då sitter jag vid datorn och skriver.
Hur som helst, DBT:n har ju varit på tisdagmorgnar, med start 9.30. Och jag har som sagt varit en jävel på att försova mig.
Så jag har missat en hel del gånger och det gör så ont att jag har svårt att sätta det i ord.
I den här gruppen var vi fem stycken från gamla Strukturgruppen, och tre-som-sedan-blev-två-för-en-hoppade-av. För er som inte var med på tiden jag hade Strukturgruppen i höstas, eller för er som inte har koll på det hela, så var vår sammanhållning inom gruppen brutal.
Vi skrattade, grät, hade ångest och förstod varandra på en nivå som nästan var skrämmande. Det gjorde så ont att avsluta den gruppbehandlingen. Det är en ganska konstig relation vi har (tycker jag), för även om jag inte skulle klassa oss som vänner i den vanliga bemärkelsen så har vi kommit varandra väldigt nära (- återigen: tycker jag). Att döma någon annan i gruppen fanns liksom inte på kartan (och var ganska svårt när det som vanligtvis skulle fått nedlåtande respons var såna situationer vi alla kände igen oss i. Till exempel: glömma bort att betala räkningar, ha det ostädat på en nivå där det kan klassas som en sanitär olägenhet [obs: mors ord, inte mina], bristande impulskontroll och inga rutiner att tala om.)
---
MER TEXT KOMMER MEN JAG SKRIVER RESTEN PÅ DATORN, typ alldeles strax :]](http://cdn08.dayviews.com/114/_u1/_u5/_u6/_u6/_u0/_u9/u1566098/58338_1435086558/Och_idag_raknar_jag_som_sista_motet_pa_DBT_n_aven_om_sista_gruppmotet_var_for_drygt_tva_veckor_sen.jpg)
|
Och idag räknar jag som sista mötet på DBT:n, även om sista gruppmötet var för drygt två veckor sen.
Eftersom jag har sovit så vidrigt dåligt sen i... Mars (?) och gick nästan en hel månad utan mitt centralstimulerande (Elvanse) så har jag varit mästare på att försova mig under våren. Multipla larm och väckningssamtal har knappt hjälpt (men utan dem hade jag varit helt förlorad).
De flesta nätter har jag sovit 3-4 timmar, som MEST, och då sällan i streck. Jag sover någon timme, vaknar av mardrömmar, somnar om efter ett tag, sover en halvtimme, vaknar igen. Så håller det på. Ibland får jag bara sova någon kvart innan jag vaknar igen.
(Nu, när jag delar säng på heltid med Emil, så är det mycket bättre. Det är ingen hemlighet att jag rent allmänt sover bättre när jag delar säng med någon [för bästa resultat - ge mig en hund], men Emil tar det till en ny nivå. Trygghet och så vidare.)
För er som inte har vetat om det - jag förstår att jag framstått som galet tråkig/tankspridd/borta under våren, men att få ungefär halva mängden sömn jag behöver varje natt i drygt fyra månader tar ut sin rätt. Vissa nätter vill jag inte ens sova, för mardrömmarna har redan startat i vaket tillstånd. Så det är inte helt ovanligt att jag har dygnat en eller två nätter i rad på grund av det.
Jag vet att ni, mina vänner, har FULL förståelse för dåligtmående och avvikande beteende på grund av det - så länge ni vet. Det är svårt att veta när jag inte säger något. Och jag har inte sagt något.
Det<i/> vill jag be om ursäkt för. Inte mitt beteende som så eller hur ni har uppfattat mig, för jag tycker faktiskt att med de förutsättningarna jag haft under våren så har jag ändå gjort så mycket jag bara kan vad gäller vänskap, umgänge och beteende. Däremot vill jag be om ursäkt för att jag inte sagt något om hur jag mått eller hur jag haft det.
Jag tänkte uppdatera er om våren och alla djävla kast, men det blir under nästa bild för då sitter jag vid datorn och skriver.
Hur som helst, DBT:n har ju varit på tisdagmorgnar, med start 9.30. Och jag har som sagt varit en jävel på att försova mig.
Så jag har missat en hel del gånger och det gör så ont att jag har svårt att sätta det i ord.
I den här gruppen var vi fem stycken från gamla Strukturgruppen, och tre-som-sedan-blev-två-för-en-hoppade-av. För er som inte var med på tiden jag hade Strukturgruppen i höstas, eller för er som inte har koll på det hela, så var vår sammanhållning inom gruppen brutal.
Vi skrattade, grät, hade ångest och förstod varandra på en nivå som nästan var skrämmande. Det gjorde så ont att avsluta den gruppbehandlingen. Det är en ganska konstig relation vi har (tycker jag), för även om jag inte skulle klassa oss som vänner i den vanliga bemärkelsen så har vi kommit varandra väldigt nära (- återigen: tycker jag). Att döma någon annan i gruppen fanns liksom inte på kartan (och var ganska svårt när det som vanligtvis skulle fått nedlåtande respons var såna situationer vi alla kände igen oss i. Till exempel: glömma bort att betala räkningar, ha det ostädat på en nivå där det kan klassas som en sanitär olägenhet [obs: mors ord, inte mina], bristande impulskontroll och inga rutiner att tala om.)
---
MER TEXT KOMMER MEN JAG SKRIVER RESTEN PÅ DATORN, typ alldeles strax :]
Eftersom jag har sovit så vidrigt dåligt sen i... Mars (?) och gick nästan en hel månad utan mitt centralstimulerande (Elvanse) så har jag varit mästare på att försova mig under våren. Multipla larm och väckningssamtal har knappt hjälpt (men utan dem hade jag varit helt förlorad).
De flesta nätter har jag sovit 3-4 timmar, som MEST, och då sällan i streck. Jag sover någon timme, vaknar av mardrömmar, somnar om efter ett tag, sover en halvtimme, vaknar igen. Så håller det på. Ibland får jag bara sova någon kvart innan jag vaknar igen.
(Nu, när jag delar säng på heltid med Emil, så är det mycket bättre. Det är ingen hemlighet att jag rent allmänt sover bättre när jag delar säng med någon [för bästa resultat - ge mig en hund], men Emil tar det till en ny nivå. Trygghet och så vidare.)
För er som inte har vetat om det - jag förstår att jag framstått som galet tråkig/tankspridd/borta under våren, men att få ungefär halva mängden sömn jag behöver varje natt i drygt fyra månader tar ut sin rätt. Vissa nätter vill jag inte ens sova, för mardrömmarna har redan startat i vaket tillstånd. Så det är inte helt ovanligt att jag har dygnat en eller två nätter i rad på grund av det.
Jag vet att ni, mina vänner, har FULL förståelse för dåligtmående och avvikande beteende på grund av det - så länge ni vet. Det är svårt att veta när jag inte säger något. Och jag har inte sagt något.
Det<i/> vill jag be om ursäkt för. Inte mitt beteende som så eller hur ni har uppfattat mig, för jag tycker faktiskt att med de förutsättningarna jag haft under våren så har jag ändå gjort så mycket jag bara kan vad gäller vänskap, umgänge och beteende. Däremot vill jag be om ursäkt för att jag inte sagt något om hur jag mått eller hur jag haft det.
Jag tänkte uppdatera er om våren och alla djävla kast, men det blir under nästa bild för då sitter jag vid datorn och skriver.
Hur som helst, DBT:n har ju varit på tisdagmorgnar, med start 9.30. Och jag har som sagt varit en jävel på att försova mig.
Så jag har missat en hel del gånger och det gör så ont att jag har svårt att sätta det i ord.
I den här gruppen var vi fem stycken från gamla Strukturgruppen, och tre-som-sedan-blev-två-för-en-hoppade-av. För er som inte var med på tiden jag hade Strukturgruppen i höstas, eller för er som inte har koll på det hela, så var vår sammanhållning inom gruppen brutal.
Vi skrattade, grät, hade ångest och förstod varandra på en nivå som nästan var skrämmande. Det gjorde så ont att avsluta den gruppbehandlingen. Det är en ganska konstig relation vi har (tycker jag), för även om jag inte skulle klassa oss som vänner i den vanliga bemärkelsen så har vi kommit varandra väldigt nära (- återigen: tycker jag). Att döma någon annan i gruppen fanns liksom inte på kartan (och var ganska svårt när det som vanligtvis skulle fått nedlåtande respons var såna situationer vi alla kände igen oss i. Till exempel: glömma bort att betala räkningar, ha det ostädat på en nivå där det kan klassas som en sanitär olägenhet [obs: mors ord, inte mina], bristande impulskontroll och inga rutiner att tala om.)
---
MER TEXT KOMMER MEN JAG SKRIVER RESTEN PÅ DATORN, typ alldeles strax :]
Camera info
Kram!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/520024060/
Visa toppen
Show footer