October
Saturday 22 August 2015 photo 1/1
|
@Kamikazefilosof :3
Klockan är tio i ett och jag vill verkligen inte sova. Har drömt så vidriga mardrömmar senaste veckan att det finns inte.
Det är inte mycket jag orkar just nu. Kämpar för att komma upp ur sängen om morgnarna, kämpar ännu mer för att kunna hålla uppe den där fasaden som är socialt accepterad. Har fått bekräftat från flera håll att det inte är riktigt okej att inte fungera normalt på senare tid. Jag har svårt att ta till mig det, under den här otäcka filten av orkeslöshet.
Så hur mår jag då?
Jag mår som de flesta brukar göra efter att de klipper banden totalt med en manipulerande, skadlig människa.
Jag är äcklad av, och hatar, mig själv.
Jag kan fortfarande komma på mig själv med att ursäkta honom och hans beteende, vilket gör mig så arg att jag vill ha sönder något.
Jag är konstant arg på allt och alla, men egentligen bara på mig själv.
Jag ifrågasätter allt jag vet om mig själv; den personen jag var på väg att bli tystades någon gång på våren 2011.
Alla människor (utom Emil, för honom litar jag på med mitt liv) är ute efter att skada mig, alla former av social kontakt tar den lilla energi jag har på en sån nivå att jag seriöst måste vila efter att ha pratat med någon i telefon eftersom jag går på konstant högspänn.
Jag har tappat all form av kontroll över mitt liv.
Jag är så van att någon tänker åt mig att jag har extrema problem med att tänka själv.
Jag äter eller sover knappt längre.
Jag har börjat avsky kroppskontakt (om det inte är Emil för att hej, vi sitter ihop) - JAG har börjat MÅ ILLA av något så simpelt som KRAMAR.
Det gör ont att inse att de senaste åren har jag levt i lögn. Inte bara i lögn; i en skadlig lögn. Fastän det inte verkade så.
Det första steget är att kontakta RFSU och börja gå hos en psykolog specialiserad på sexuella trauman.
Det andra steget är att våga vara den jag egentligen är, utan att kissa på mig av rädsla över att på nytt bli övergiven och oälskad av "vänner" för att jag inte passar in i det de vill ha. Den biten går som vanligt åt helvete, för jag är en osäker djävel som har spenderat alldeles för många nätter i tårar på sistone, över att de jag älskar kommer att lämna mig.
Egentligen tror jag att jag behöver gråta i Ickas hår och kramterapi i Neas famn, dricka te i Signes kök och prata bort nätterna i Frejas sällskap, men inte ens det är saker jag vågar just nu. Trots att deras kärlek är jag säker på; inte ens det vågar jag. Så hur ska jag våga ha kontakt med resten av världen?
Problemet är ju bara att våga ta det där första steget. Ringa det där första samtalet. Villintevillintevågarinte. Hatar mig själv lite mer för varje dag som går.
Imorgon är det barnkalas. Victor har fyllt fyra. Nu måste jag sova. Håll tummarna för att nattens mardröm åtminstone utelämnar en döende/försvunnen Pixie.
Klockan är tio i ett och jag vill verkligen inte sova. Har drömt så vidriga mardrömmar senaste veckan att det finns inte.
Det är inte mycket jag orkar just nu. Kämpar för att komma upp ur sängen om morgnarna, kämpar ännu mer för att kunna hålla uppe den där fasaden som är socialt accepterad. Har fått bekräftat från flera håll att det inte är riktigt okej att inte fungera normalt på senare tid. Jag har svårt att ta till mig det, under den här otäcka filten av orkeslöshet.
Så hur mår jag då?
Jag mår som de flesta brukar göra efter att de klipper banden totalt med en manipulerande, skadlig människa.
Jag är äcklad av, och hatar, mig själv.
Jag kan fortfarande komma på mig själv med att ursäkta honom och hans beteende, vilket gör mig så arg att jag vill ha sönder något.
Jag är konstant arg på allt och alla, men egentligen bara på mig själv.
Jag ifrågasätter allt jag vet om mig själv; den personen jag var på väg att bli tystades någon gång på våren 2011.
Alla människor (utom Emil, för honom litar jag på med mitt liv) är ute efter att skada mig, alla former av social kontakt tar den lilla energi jag har på en sån nivå att jag seriöst måste vila efter att ha pratat med någon i telefon eftersom jag går på konstant högspänn.
Jag har tappat all form av kontroll över mitt liv.
Jag är så van att någon tänker åt mig att jag har extrema problem med att tänka själv.
Jag äter eller sover knappt längre.
Jag har börjat avsky kroppskontakt (om det inte är Emil för att hej, vi sitter ihop) - JAG har börjat MÅ ILLA av något så simpelt som KRAMAR.
Det gör ont att inse att de senaste åren har jag levt i lögn. Inte bara i lögn; i en skadlig lögn. Fastän det inte verkade så.
Det första steget är att kontakta RFSU och börja gå hos en psykolog specialiserad på sexuella trauman.
Det andra steget är att våga vara den jag egentligen är, utan att kissa på mig av rädsla över att på nytt bli övergiven och oälskad av "vänner" för att jag inte passar in i det de vill ha. Den biten går som vanligt åt helvete, för jag är en osäker djävel som har spenderat alldeles för många nätter i tårar på sistone, över att de jag älskar kommer att lämna mig.
Egentligen tror jag att jag behöver gråta i Ickas hår och kramterapi i Neas famn, dricka te i Signes kök och prata bort nätterna i Frejas sällskap, men inte ens det är saker jag vågar just nu. Trots att deras kärlek är jag säker på; inte ens det vågar jag. Så hur ska jag våga ha kontakt med resten av världen?
Problemet är ju bara att våga ta det där första steget. Ringa det där första samtalet. Villintevillintevågarinte. Hatar mig själv lite mer för varje dag som går.
Imorgon är det barnkalas. Victor har fyllt fyra. Nu måste jag sova. Håll tummarna för att nattens mardröm åtminstone utelämnar en döende/försvunnen Pixie.
ÄLSKAR DIG!
Take good care now!
Psykolog med specialinriktning är superduperbra för även om att bra prata bort skiten och börja tömma dendär ömmande, varande och alldeles för stora bulten (jag söker definitivt ett annat ord, men den bultar också så bulten?) så har vi inget konstruktivt mer än kramar och te att erbjuda. En utbildad psykolog vet vad hen pratar om, vilka frågor som ska ställas för att lyckas pressa ur allt förgiftande var och gå vidare med ett (möjligtvis fult) ärr och en lärdom i ryggen.
Behöver du komma bort från allt där uppe så är det bara att komma hit. Du är ALLTID välkommen här. Alltid. Och du kan få inbilla dig hur mycket vidrigheter du vill, så länge du inte glömmer det.
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/520344209/
Visa toppen
Show footer