October
Friday 18 September 2015 photo 1/1
|
Där är det meningen att min kärlek ska ligga när jag vaknaaaar. Nu är varken Pixie eller Emil där.
Jag har aldrig varit den överklängiga typen. Sen träffade jag Emil. Nu är jag dessutom smått traumatiserad sen sjukhusvistelsen och att försöka sova ifrån min älskade. Det är svårt och jag ser fram emot nästa vecka, när han jobbar eftermiddag-kväll istället för svintidig morgon.
Nästa vecka bär det också av ner till Ulricehamn och Blidsberg och Emil undrar varför jag inte är nervös än. Jag känner att det är ganska onödigt att vara nervös inför att träffa hans föräldrar när fina Helga redan kallat mig smart/intelligent, Anna redan hänvisar sig själv som farmor till mina barn och Johannes är helt okej med mängden hektar som far äger. Det finns inget att vara nervös för, för att 1. jag är redan godkänd och 2. så fort vi kommer ner så kommer jag plocka upp dialekten och då kommer de ändå jävlas med mig, såatteeeh... Ja. :D
Nej, men jag ser fram emot att få träffa alla även om jag inte vill åka iväg just nu. Jag vill vara hemma med min katt (det är inte så väldigt långt kvar nu...) och bara ta det lugnt.
Men! Redan idag ska vi iväg. Hem till far bär det av, och där är jag nervös. För jag är misslyckad, konstig, dålig, tråkig, ivägen, korkad, oönskad. Fastän det inte är sant så är det väldigt mycket den typen av signaler jag får. Det gör ont, men jag förväntar mig det. Vill ändå dit.
Mannfred blev påkörd av en bil för någon månad sen, och jag fick inte veta det förrän jag hade ett jobbigt samtal med Maj om exet som misshandlat mig. Kuuuul. Kul. Inte. Min bäbis, min gosepojk, min allra första taxkärlek - påkörd? Jodå. Men som tur var så fick han inga allvarliga skador eller bestående men.
Idag sitter jag fast i källaren, för mor jobbar hemma. Någon som känner för att smuggla in lite mat innan klockan 18? Jatack.
Jag orkar inte med den kvinnan längre. Orkarorkarorkar inte. Vill bara här ifrån innan jag blir galen.
På tal om galen har jag slutat med medicinen mot bipoläritet, för den kan förstöra äggstockarna så man inte kan få barn och nu har jag bestämt mig för att jag vill ha barn. Inte nuNU, men om några år. Då är det ju fördelaktigt om äggstockarna fungerar.
Så jag sjunker. Och sjunker. Det blir svårare att röra sig för varje dag, svårare att se någon mening med livet även om jag VET att den finns där. Det är så mycket lättare att se mig omkring och tänka att det aldrig kommer bli bättre, jag kan ju ändå inte, helt jävla värdelös, vem skulle orka med mig? och att tänka så är så djävla elakt mot de som älskar mig och bevisar gång på gång att de värdesätter mig. Jag bråkar sönder med hjärnan.
Och inte blir det bättre av mor: "ska du inte göra nånting" "så här kan det inte se ut vad är det för fel på dig" "JAG tycker inte om att ha det så här!" (som att jag skulle trivas i att leva i en soptipp, som att det är fucking självvalt) "när ska du jobba egentligen" "vad är det för feeeeeel du verkar så neeeere men sätt igång med disken nu"
Och jag FATTAR var hon kommer ifrån och att det är SKITJOBBIGT att ha en otacksam, otrevlig parodi på den dottern man hade för flera år sen boendes i sin källare, men hon vägrar inse att Elin-som-alltid-var-glad är inte bara död utan styckad, mald och matad till grisarna. Finns inte längre, kaPOFF.
Och det finns ingen plats för personen jag ÄR i hennes liv, det lärde jag mig för ganska många år sen. Det gör fortfarande ont.
Jag har aldrig varit den överklängiga typen. Sen träffade jag Emil. Nu är jag dessutom smått traumatiserad sen sjukhusvistelsen och att försöka sova ifrån min älskade. Det är svårt och jag ser fram emot nästa vecka, när han jobbar eftermiddag-kväll istället för svintidig morgon.
Nästa vecka bär det också av ner till Ulricehamn och Blidsberg och Emil undrar varför jag inte är nervös än. Jag känner att det är ganska onödigt att vara nervös inför att träffa hans föräldrar när fina Helga redan kallat mig smart/intelligent, Anna redan hänvisar sig själv som farmor till mina barn och Johannes är helt okej med mängden hektar som far äger. Det finns inget att vara nervös för, för att 1. jag är redan godkänd och 2. så fort vi kommer ner så kommer jag plocka upp dialekten och då kommer de ändå jävlas med mig, såatteeeh... Ja. :D
Nej, men jag ser fram emot att få träffa alla även om jag inte vill åka iväg just nu. Jag vill vara hemma med min katt (det är inte så väldigt långt kvar nu...) och bara ta det lugnt.
Men! Redan idag ska vi iväg. Hem till far bär det av, och där är jag nervös. För jag är misslyckad, konstig, dålig, tråkig, ivägen, korkad, oönskad. Fastän det inte är sant så är det väldigt mycket den typen av signaler jag får. Det gör ont, men jag förväntar mig det. Vill ändå dit.
Mannfred blev påkörd av en bil för någon månad sen, och jag fick inte veta det förrän jag hade ett jobbigt samtal med Maj om exet som misshandlat mig. Kuuuul. Kul. Inte. Min bäbis, min gosepojk, min allra första taxkärlek - påkörd? Jodå. Men som tur var så fick han inga allvarliga skador eller bestående men.
Idag sitter jag fast i källaren, för mor jobbar hemma. Någon som känner för att smuggla in lite mat innan klockan 18? Jatack.
Jag orkar inte med den kvinnan längre. Orkarorkarorkar inte. Vill bara här ifrån innan jag blir galen.
På tal om galen har jag slutat med medicinen mot bipoläritet, för den kan förstöra äggstockarna så man inte kan få barn och nu har jag bestämt mig för att jag vill ha barn. Inte nuNU, men om några år. Då är det ju fördelaktigt om äggstockarna fungerar.
Så jag sjunker. Och sjunker. Det blir svårare att röra sig för varje dag, svårare att se någon mening med livet även om jag VET att den finns där. Det är så mycket lättare att se mig omkring och tänka att det aldrig kommer bli bättre, jag kan ju ändå inte, helt jävla värdelös, vem skulle orka med mig? och att tänka så är så djävla elakt mot de som älskar mig och bevisar gång på gång att de värdesätter mig. Jag bråkar sönder med hjärnan.
Och inte blir det bättre av mor: "ska du inte göra nånting" "så här kan det inte se ut vad är det för fel på dig" "JAG tycker inte om att ha det så här!" (som att jag skulle trivas i att leva i en soptipp, som att det är fucking självvalt) "när ska du jobba egentligen" "vad är det för feeeeeel du verkar så neeeere men sätt igång med disken nu"
Och jag FATTAR var hon kommer ifrån och att det är SKITJOBBIGT att ha en otacksam, otrevlig parodi på den dottern man hade för flera år sen boendes i sin källare, men hon vägrar inse att Elin-som-alltid-var-glad är inte bara död utan styckad, mald och matad till grisarna. Finns inte längre, kaPOFF.
Och det finns ingen plats för personen jag ÄR i hennes liv, det lärde jag mig för ganska många år sen. Det gör fortfarande ont.
Camera info
Sen dina egna föräldrar...
KRAM!
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/520451335/
Visa toppen
Show footer