October
Thursday 19 November 2015 photo 1/1
|
Virkning är inte min starka sida, men skam den som ger sig! Eftersom jag inte firar jul har jag inget julpynt förutom en classy julgranskula som jag fick i julklapp när jag var... 12? 13? Hur som helst har jag letat upp lite mönster på julpynt, för det är tydligen en stor del av det där med att fira jul. Nästa månad blir svår med det ekonomiska (om det inte löser sig med försörjningsstöd eller sjukskrivning - mer om det längre ner), så ska vi ha julpynt får vi göra det själva.
I helgen ska källaren julstädas, a.k.a. göras beboelig.
Imorse ringde läkaren. Nu är jag ännu tröttare.
Igår hade jag möte med sjuksköterska som jag mådde för dåligt för att gå på (det är drygt en timmes enkel resväg), så han ville "kolla läget" eftersom jag "missat några möten". Jag missade det igår och några i våras.
I förrgår (tisdags) hade vi telefontid där jag fick veta att jag inte alls är sjukskriven, och vi bokade en tid nu på måndag för att fixa det. Idag hade han glömt att vi har den tiden bokad.
Han ifrågasatte IGEN om jag är bipolär eftersom jag inte fått någon utredning, trots att han i våras SA att jag har en dubbeldiagnos (ADD och bipolär sjukdom typ 2) när jag frågade. Jag ORKAR inte. Det är samma läkare jag träffade när jag var inlagd, så det är HAN som satte "misstanke om bipolär sjukdom" i min journal. Sen var det den där djävla psykologen jag gick till som inte tyckte att jag behövde någon utredning (något jag trodde jag fått eftersom hon hela tiden sa att jag var bipolär och jag är SJUK så jag ORKAR inte ifrågasätta vården konstant fastän jag borde).
Sedan jag blev utskriven har jag blivit medicinerad för bipolär sjukdom. Det är vad som sagts att jag har sen dess. Medicinerna har hjälpt. Symptomen stämmer. Det är den diagnos jag själv känt stämmer bäst av de jag haft hittills.
Att ha en diagnos är så otroligt lugnande för mig. Det är ett bevis på att jag är sjuk, att min hjärna ser lite annorlunda ut, att jag har rätt att må dåligt och inte bara är löjlig eller att det "bara är att rycka upp sig". Det är en bekräftelse på att någon annan än jag kan se att jag mår skit, men framförallt är det en utgångspunkt för bättre mående. Om jag vet vilken sjukdom jag har så kan jag förebygga och behandla de värsta bitarna. Det är inte bara ett hopplöst, kaotiskt mörker; mörkret har ett namn, en förklaring och en lösning. Att inte veta vad jag har är ett helvete.
Idag hade jag också nätverksmöte med AF-människor och mina boendestöd. Nu är planen att på måndag blir jag heltidssjukskriven, eventuellt säger jag upp mig från jobbet och i vår får jag antingen arbetsträna eller - hoppashoppas - börja plugga.
Just nu vill jag bara pyssla och glömma all skit. Låtsas att jag är en fungerande individ med en framtid.
I helgen ska källaren julstädas, a.k.a. göras beboelig.
Imorse ringde läkaren. Nu är jag ännu tröttare.
Igår hade jag möte med sjuksköterska som jag mådde för dåligt för att gå på (det är drygt en timmes enkel resväg), så han ville "kolla läget" eftersom jag "missat några möten". Jag missade det igår och några i våras.
I förrgår (tisdags) hade vi telefontid där jag fick veta att jag inte alls är sjukskriven, och vi bokade en tid nu på måndag för att fixa det. Idag hade han glömt att vi har den tiden bokad.
Han ifrågasatte IGEN om jag är bipolär eftersom jag inte fått någon utredning, trots att han i våras SA att jag har en dubbeldiagnos (ADD och bipolär sjukdom typ 2) när jag frågade. Jag ORKAR inte. Det är samma läkare jag träffade när jag var inlagd, så det är HAN som satte "misstanke om bipolär sjukdom" i min journal. Sen var det den där djävla psykologen jag gick till som inte tyckte att jag behövde någon utredning (något jag trodde jag fått eftersom hon hela tiden sa att jag var bipolär och jag är SJUK så jag ORKAR inte ifrågasätta vården konstant fastän jag borde).
Sedan jag blev utskriven har jag blivit medicinerad för bipolär sjukdom. Det är vad som sagts att jag har sen dess. Medicinerna har hjälpt. Symptomen stämmer. Det är den diagnos jag själv känt stämmer bäst av de jag haft hittills.
Att ha en diagnos är så otroligt lugnande för mig. Det är ett bevis på att jag är sjuk, att min hjärna ser lite annorlunda ut, att jag har rätt att må dåligt och inte bara är löjlig eller att det "bara är att rycka upp sig". Det är en bekräftelse på att någon annan än jag kan se att jag mår skit, men framförallt är det en utgångspunkt för bättre mående. Om jag vet vilken sjukdom jag har så kan jag förebygga och behandla de värsta bitarna. Det är inte bara ett hopplöst, kaotiskt mörker; mörkret har ett namn, en förklaring och en lösning. Att inte veta vad jag har är ett helvete.
Idag hade jag också nätverksmöte med AF-människor och mina boendestöd. Nu är planen att på måndag blir jag heltidssjukskriven, eventuellt säger jag upp mig från jobbet och i vår får jag antingen arbetsträna eller - hoppashoppas - börja plugga.
Just nu vill jag bara pyssla och glömma all skit. Låtsas att jag är en fungerande individ med en framtid.
Camera info
Du har orkat dig igenom innan. Nu har du dessutom Emil. Jag finns längs vägen, innan och efter och vid det levande ljuset. Alltid. <3
Nu gör du mig alldeles tårögd ju. <3
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melflickan/520699460/
Visa toppen
Show footer