Thursday 10 February 2011 photo 23/90
|
Dag 01 – Förra årets bästa bok
Ouch. Det här blev ett svårt val. Ett väldigt svårt val. Men jag tänkte ta en bok som jag inte har tjatat så mycket om, så ni blir lite överraskade.
Dit man längtar av Ylva Karlsson är inte bara förra årets bästa bok, den är i klass med Änglarnas Syster (trots det så har jag den inte i min samling! Ack, mitt hjärta och alla dessa tortyrer det måste stå ut med!).
Om inte den beskrivningen får er att förstå hur grym den här boken är, så får jag väl försöka mig på en annan beskrivning.
Dit man längtar handlar om Hedvig, ett överklassbarn i ett framtida Sverige. Det här är en framtid som inte är långt borta, det här är dina och mina barnbarn vi pratar om.
Hedvig bor i Täby: den fina delen av Stockholm. Det är där människorna som har det bra bor. Lyxlägenheterna och lyxvillorna omges av betongväggar med taggtråd ovanpå, och vid varje ingång står det en vakt beväpnad med k-pist.
På andra sidan muren, vid Gamla Stan och Söder, bor invandrarna och de som jobbar på fabrikerna. De fattiga. De bor i ruckel, i skjul, i nerpissade lägenheter, lever på ett sätt som liknar början av 1900-talet. Andra klassens människor, som inte har något värde för samhället (ändå är det de som får samhället att gå runt).
I början av boken träffar vi Hedvig där hon går runt som i en drömvärld på internatskolan hon går på. En röst som säger "Nej, snälla.." bryter sig in i hennes drömvärld, och Hedvig öppnar dörren in till rektorns kontor utan att tänka sig för. Där tafsar rektorn på en kvinnlig elev, en av stipendieeleverna. När Hedvig avbryter dem stormar flickan därifrån. Senare mailar Hedvig skolledningen, vilket slutar med att både hon och den främmande flickan blir relegerade.
Väl tillbaka i Stockholm är Hedvig själv. Hennes föräldrar bor i lägenheten i London (om jag inte minns fel) för ett tag. Hedvig söker upp den främmande flickan, stipendieeleven, och får för första gången se det andra Stockholm, de fattigas Stockholm. Hon flyttar ut i rucklet tillsammans med de andra, och där träffar hon den underbara, vackra Marija. De vandrar runt varandra i cirklar, vågar inte riktigt se på varandra och knappast röra vid varandra. Vi förstår ju alla hur det slutar, trots att Hedvig är bortlovad till en av faderns affärskontakters söner.
Det brinner i en av fabrikerna på söder, och kvinnorna som arbetar där blir inlåsta av arbetsgivaren på grund av... Någon anledning (förlåt, men det är nästan ett helt år sen jag läste boken sist!). Hedvig och hennes vänner hjälper till att bryta upp dörrar och fönster för att rädda de stackars kvinnorna.
Sedan börjar det bubbla i det fattiga Stockholm. Proteströrelser börjar helt plötsligt röra sig helt under ytan. Revolutionen är nära.
Ja, ni kan ju förstå varför jag älskar den här boken. Som om inte den här underbara historien räckte, så finns det så fina detaljer.
Ta Hedvigs besök hos sina morföräldrar som exempel. Mormodern står och hackar morötter för hand. Så omodernt! När det finns färdighackade att köpa. Eller en maskin som kan göra jobbet åt henne. Men mormodern envisas - mat ska lagas från grunden, så mycket man kan ska man göra själv. Stackars mormor, tänker Hedvig.
Det är det jag menar med att det skulle kunna vara våra barnbarn.
Och som om inte det räckte, så har den här boken så galet bra citat i sig att det gör ont. Jag bjuder på några:
"Det här är inte ännu utan snart, om en tid, om ett tag. Det här är det som väntar runt hörnet, runt kröken, eller inte ens så, det här är det som syns därborta framåt vägen om man kisar genom soldiset eller vad det är som skymmer.
Det här är snart och strax men inte riktigt än."
"Ibland är platser magiska, förtrollade och nya. Som portar till en annan värld. Man går från en mörk portgång i ett fult hus i en stad och kommer ut på en gård där löven än röda och en fågel sjunger och plötsligt är allt annorlunda. På ingen tid förändras allt, allt i en blir nytt och vackert men man kan inte säga varför, man vet inte skillnaden och skulle någon fråga vad som ändrats är det egentligen ingenting."
"Skratt att leva. Att leva. Att leva och vakna om morgonen och leva.
Att man har kropp, kropp att sträcka på i morgonsolen, kropp att springa, kropp att känna stenar och barr under nakna fötter, kropp att simma i ett vatten som är för kallt.
Att leva, att leva från magen ut i fingertopparna. Att huttra, skratta på en brygga, torka sig och stå med fuktigt hår.
Att leva, att ha kropp, kropp med jubel i, kropp med ögon som kan se en annan människa i vattnet och öron som kan höra den där andra människan, skrattet, stänkandet och rösten som säger, Lär mig simma. Kropp att höra skratt och kropp att åter känna det där kalla vattnet, kropp med mun att ropa, Kom då! kropp med händer att hålla den där andra människan, men händer att minnas den där andra människan.
Att vakna. Att leva och vakna om morgonen av jublet i sin kropp."
"Hon vill skrika, För alltid, och, Jag stannar, jag stannar, jag stannar.
Och ändå inte.
Hon tänker att det är märkligt. Att det alltid är just där. Alltid och evigt och oändligt. Och att hon ändå tänker att det inte alltid kommer att vara så.
Hon tänker att hon önskar att hon var en sån som stannar."
Fler kan ni hitta på http://citatbomb.blogg.se/2010/june/dit-man-langtar.html.
... I think that's enough?
Ouch. Det här blev ett svårt val. Ett väldigt svårt val. Men jag tänkte ta en bok som jag inte har tjatat så mycket om, så ni blir lite överraskade.
Dit man längtar av Ylva Karlsson är inte bara förra årets bästa bok, den är i klass med Änglarnas Syster (trots det så har jag den inte i min samling! Ack, mitt hjärta och alla dessa tortyrer det måste stå ut med!).
Om inte den beskrivningen får er att förstå hur grym den här boken är, så får jag väl försöka mig på en annan beskrivning.
Dit man längtar handlar om Hedvig, ett överklassbarn i ett framtida Sverige. Det här är en framtid som inte är långt borta, det här är dina och mina barnbarn vi pratar om.
Hedvig bor i Täby: den fina delen av Stockholm. Det är där människorna som har det bra bor. Lyxlägenheterna och lyxvillorna omges av betongväggar med taggtråd ovanpå, och vid varje ingång står det en vakt beväpnad med k-pist.
På andra sidan muren, vid Gamla Stan och Söder, bor invandrarna och de som jobbar på fabrikerna. De fattiga. De bor i ruckel, i skjul, i nerpissade lägenheter, lever på ett sätt som liknar början av 1900-talet. Andra klassens människor, som inte har något värde för samhället (ändå är det de som får samhället att gå runt).
I början av boken träffar vi Hedvig där hon går runt som i en drömvärld på internatskolan hon går på. En röst som säger "Nej, snälla.." bryter sig in i hennes drömvärld, och Hedvig öppnar dörren in till rektorns kontor utan att tänka sig för. Där tafsar rektorn på en kvinnlig elev, en av stipendieeleverna. När Hedvig avbryter dem stormar flickan därifrån. Senare mailar Hedvig skolledningen, vilket slutar med att både hon och den främmande flickan blir relegerade.
Väl tillbaka i Stockholm är Hedvig själv. Hennes föräldrar bor i lägenheten i London (om jag inte minns fel) för ett tag. Hedvig söker upp den främmande flickan, stipendieeleven, och får för första gången se det andra Stockholm, de fattigas Stockholm. Hon flyttar ut i rucklet tillsammans med de andra, och där träffar hon den underbara, vackra Marija. De vandrar runt varandra i cirklar, vågar inte riktigt se på varandra och knappast röra vid varandra. Vi förstår ju alla hur det slutar, trots att Hedvig är bortlovad till en av faderns affärskontakters söner.
Det brinner i en av fabrikerna på söder, och kvinnorna som arbetar där blir inlåsta av arbetsgivaren på grund av... Någon anledning (förlåt, men det är nästan ett helt år sen jag läste boken sist!). Hedvig och hennes vänner hjälper till att bryta upp dörrar och fönster för att rädda de stackars kvinnorna.
Sedan börjar det bubbla i det fattiga Stockholm. Proteströrelser börjar helt plötsligt röra sig helt under ytan. Revolutionen är nära.
Ja, ni kan ju förstå varför jag älskar den här boken. Som om inte den här underbara historien räckte, så finns det så fina detaljer.
Ta Hedvigs besök hos sina morföräldrar som exempel. Mormodern står och hackar morötter för hand. Så omodernt! När det finns färdighackade att köpa. Eller en maskin som kan göra jobbet åt henne. Men mormodern envisas - mat ska lagas från grunden, så mycket man kan ska man göra själv. Stackars mormor, tänker Hedvig.
Det är det jag menar med att det skulle kunna vara våra barnbarn.
Och som om inte det räckte, så har den här boken så galet bra citat i sig att det gör ont. Jag bjuder på några:
"Det här är inte ännu utan snart, om en tid, om ett tag. Det här är det som väntar runt hörnet, runt kröken, eller inte ens så, det här är det som syns därborta framåt vägen om man kisar genom soldiset eller vad det är som skymmer.
Det här är snart och strax men inte riktigt än."
"Ibland är platser magiska, förtrollade och nya. Som portar till en annan värld. Man går från en mörk portgång i ett fult hus i en stad och kommer ut på en gård där löven än röda och en fågel sjunger och plötsligt är allt annorlunda. På ingen tid förändras allt, allt i en blir nytt och vackert men man kan inte säga varför, man vet inte skillnaden och skulle någon fråga vad som ändrats är det egentligen ingenting."
"Skratt att leva. Att leva. Att leva och vakna om morgonen och leva.
Att man har kropp, kropp att sträcka på i morgonsolen, kropp att springa, kropp att känna stenar och barr under nakna fötter, kropp att simma i ett vatten som är för kallt.
Att leva, att leva från magen ut i fingertopparna. Att huttra, skratta på en brygga, torka sig och stå med fuktigt hår.
Att leva, att ha kropp, kropp med jubel i, kropp med ögon som kan se en annan människa i vattnet och öron som kan höra den där andra människan, skrattet, stänkandet och rösten som säger, Lär mig simma. Kropp att höra skratt och kropp att åter känna det där kalla vattnet, kropp med mun att ropa, Kom då! kropp med händer att hålla den där andra människan, men händer att minnas den där andra människan.
Att vakna. Att leva och vakna om morgonen av jublet i sin kropp."
"Hon vill skrika, För alltid, och, Jag stannar, jag stannar, jag stannar.
Och ändå inte.
Hon tänker att det är märkligt. Att det alltid är just där. Alltid och evigt och oändligt. Och att hon ändå tänker att det inte alltid kommer att vara så.
Hon tänker att hon önskar att hon var en sån som stannar."
Fler kan ni hitta på http://citatbomb.blogg.se/2010/june/dit-man-langtar.html.
... I think that's enough?
Annons
Anonymous
Fri 11 Feb 2011 09:27
Åh, den där lät riktigt bra! Jag måsta komma ihåg att läsa den! :D
Melflickan
Fri 11 Feb 2011 17:15
Det tycker jag verkligen att du ska göra! Den är så galet bra att det är läskigt :3
Anonymous
Sun 14 Oct 2012 01:15
Åh, jag känner att det är risk att jag glömmer tills imorgon, men jag har planer på att kanske beställa lite saker imorgon, måste komma ihåg denna då! :D
5 comments on this photo