Sunday 20 February 2011 photo 34/90
|
Dag 11 – En bok du avskyr
Visst finns det böcker som jag suckar, stönar och gråter mig torr över att jag tvingas läsa (eller läsa om). Böcker jag ogillar. Men jag vet ju att även om jag tycker att de är pest och pina, så finns det andra som gillar dem. Så jag kan inte säga att jag avskyr dem. Det finns gånger då jag tipsat om en bok jag tyckt varit riktigt dålig, men jag vet att människan jag tipsar den till kommer att gilla den.
Alla böcker har liksom ett syfte, även om de kanske inte har det för just mig. Det gör att jag inte kan avsky böcker.
Men om jag nu måste välja, så får det nog bli min I-won't-let-you-fall-apart-bok som jag fick av Gabriel när jag började åttan. Också känd som Stora Kapoffboken eller Ze emoside of things.
Där står saker som:
"Låt musiken dunka bort det onda. Det blöder."
"Snart kan jag inte skilja på dröm och verklighet, ingen smärta känns riktigt. I'm not o-fuckin'-kay, I promise."
"Ta inte musiken ifrån mig, det är det enda jag har kvar."
"Ett tomt skal, bara. Som börjar längta efter att fyllas upp, ta plats. Ska hon våga? Det tomma skalet, de tusen maskerna, de miljontals, biljontals falska leendena och skratten."
"O death. What if I could hide underneath your wings, for always safe."
och andra överdramatiska, tonåriga saker. Dikter som jag skäms så mycket över att jag måste kolla över axeln för att vara säker på att ingen är i rummet när jag läser dem. Vissa saker är lite romantiskt nostalgiska, andra kan fortfarande ge mig en ångestattack.
Nej, den här boken avskyr jag, precis som jag avskyr vem jag var fram tills vårterminen-någon-gång i åttan.
Alla böcker har liksom ett syfte, även om de kanske inte har det för just mig. Det gör att jag inte kan avsky böcker.
Men om jag nu måste välja, så får det nog bli min I-won't-let-you-fall-apart-bok som jag fick av Gabriel när jag började åttan. Också känd som Stora Kapoffboken eller Ze emoside of things.
"Låt musiken dunka bort det onda. Det blöder."
"Snart kan jag inte skilja på dröm och verklighet, ingen smärta känns riktigt. I'm not o-fuckin'-kay, I promise."
"Ett tomt skal, bara. Som börjar längta efter att fyllas upp, ta plats. Ska hon våga? Det tomma skalet, de tusen maskerna, de miljontals, biljontals falska leendena och skratten."
och andra överdramatiska, tonåriga saker. Dikter som jag skäms så mycket över att jag måste kolla över axeln för att vara säker på att ingen är i rummet när jag läser dem. Vissa saker är lite romantiskt nostalgiska, andra kan fortfarande ge mig en ångestattack.
Nej, den här boken avskyr jag, precis som jag avskyr vem jag var fram tills vårterminen-någon-gång i åttan.
8 comments on this photo