October
Show more 
Tuesday 8 June 2010 photo 9/34
|
"Jag vet bara inte…"
"Vad är det som är så svårt?"
"Jamen, hur ska jag kunna veta att du faktiskt menar det du säger?"
"Att.. Att jag älskar dig?"
"Men säg inte så, det har jag ju bett dig om!"
"Jag gör ju det!"
"Vi har inte ens känt varandra så länge! Bara två månader. Du kan inte veta om du älskar mig eller inte!"
"Men… Okej då, om det passar dig bättre: jag tycker väldigt, väldigt, massamassa mycket om dig. Duger det?"
"Jo.. Fast… Hur ska jag kunna vara säker på att du menar det?"
"Det kan du inte."
"Tack."
"Men! Du förstår vad jag menar, eller hur? Du får helt enkelt lita på mig!"
"…"
"Hallå?"
"…"
"Du?"
"Ja?"
"Jaa…"
"Vill du höra en dikt?"
"Visst."
"Lova att inte bara säga "bra"!"
"Okej."
"Alla världens färger;
lämna mig ifred!
Ni förvirrar & förgör mig
Kom, grå nyanser;
färga mitt liv
Med ER enkelhet….
Nej, jag kan inte, den är inte bra, jag kan inte läsa upp den, jag kan inte läs…"
"Fortsätt."
"… Okej." Hon harklar sig. "Ta bort alla krångliga ord
& människor som behöver mig
Göm undan mig
Gör mig grå, omöjlig att nå
Förstena mitt INRE,
förhärda mig
500 grader VARMT & sedan
10 000 grader kallt
PASTÖRISERA mig
Alla världens grå färger;
ELEKTRIFIERA mig!"
Hennes röst ger dig gåshud. De lätta andetagen, de virar in dig i ett skyddande lager. Sprider en varm känsla i magtrakten. Du får lov att trycka naglarna mot handflatan för att verkligen greppa att du sitter här och pratar, med henne, inte sant? Dikten hon ger dig, barnsligheten i hennes röst, förhoppningen, de udda pauserna och betoningarna, och du kan verkligen känna hur nervös hon är. Så vad ska du säga nu då, som får henne att.. Jag vet inte, förstå, är det vad hon ska göra, förstå? Vad ska hon förstå?
"Vad är det som är så svårt?"
"Jamen, hur ska jag kunna veta att du faktiskt menar det du säger?"
"Att.. Att jag älskar dig?"
"Men säg inte så, det har jag ju bett dig om!"
"Jag gör ju det!"
"Vi har inte ens känt varandra så länge! Bara två månader. Du kan inte veta om du älskar mig eller inte!"
"Men… Okej då, om det passar dig bättre: jag tycker väldigt, väldigt, massamassa mycket om dig. Duger det?"
"Jo.. Fast… Hur ska jag kunna vara säker på att du menar det?"
"Det kan du inte."
"Tack."
"Men! Du förstår vad jag menar, eller hur? Du får helt enkelt lita på mig!"
"…"
"Hallå?"
"…"
"Du?"
"Ja?"
"Jaa…"
"Vill du höra en dikt?"
"Visst."
"Lova att inte bara säga "bra"!"
"Okej."
"Alla världens färger;
lämna mig ifred!
Ni förvirrar & förgör mig
Kom, grå nyanser;
färga mitt liv
Med ER enkelhet….
Nej, jag kan inte, den är inte bra, jag kan inte läsa upp den, jag kan inte läs…"
"Fortsätt."
"… Okej." Hon harklar sig. "Ta bort alla krångliga ord
& människor som behöver mig
Göm undan mig
Gör mig grå, omöjlig att nå
Förstena mitt INRE,
förhärda mig
500 grader VARMT & sedan
10 000 grader kallt
PASTÖRISERA mig
Alla världens grå färger;
ELEKTRIFIERA mig!"
Hennes röst ger dig gåshud. De lätta andetagen, de virar in dig i ett skyddande lager. Sprider en varm känsla i magtrakten. Du får lov att trycka naglarna mot handflatan för att verkligen greppa att du sitter här och pratar, med henne, inte sant? Dikten hon ger dig, barnsligheten i hennes röst, förhoppningen, de udda pauserna och betoningarna, och du kan verkligen känna hur nervös hon är. Så vad ska du säga nu då, som får henne att.. Jag vet inte, förstå, är det vad hon ska göra, förstå? Vad ska hon förstå?
Visa toppen
Show footer