" “You are my sunshine, my only sunshine.. You make me happy when skies are gray.." Hon stod längst ut på berget, balanserade osäkert på kanten, såg neråt och kände pulsen öka.
Sedan såg hon upp och ut över skogen, sjön och lite längre bort låg den helst bortglömda staden. Vinden blåste i hennes hår och hon skrattade lyckligt. Hade jag varit där hade jag skuttat fram till henne, balanserat med henne, pratat om livet och människorna.

Men jag var inte där, har aldrig egentligen varit där och kommer aldrig att få vara där.
För hon som skrattar, hon som skuttar runt där längst ut på klippkanten, det är jag. När jag har någon med mig så blir jag alltid stoppad.
Gör inte så, du kan ramla. Jag vill inte att något ska hända dig!
Men tänk om jag vill det då? Något stort, något främmande. Händ nu, istället för senare. Senare, det är bara en dålig ursäkt.
Nåja.
Den här historien handlar inte om mig, den här historien handlar inte om dig.
Den här handlar om en flicka. Hon som tröttnade, hon som vågade. Hon som var."

Jag har just fyllt min dator. Det får inte plats något mer på den. Så, buh-bye gamla noveller (därav texten här ovan. Jag skrev den när jag gick i åttan och fick lite nostalgitripp när jag skulle radera den. Det var inledningen till mitt första försök att skriva om mig själv). Buh-bye gamla randombilder. Buh-bye bilder från i somras. Buh-bye alla suddiga nostalgibilder. Och hejhej extern hårddisk.

Annons

The photo has no tags

January 2019