October
Show more 
Monday 28 February 2011 photo 21/34
|
"Jag låg aldrig med dem. Det var alltid de som låg med mig."
Alla är lika värda. Ja, alla är horor.
Att ge sin kropp mot trygghet. Jag känner igen det. Sen kom Gabriel. Sen försvann han. Nu vet jag att tryggheten inte går att byta till sig i mer än korta stunder. Han kom tillbaka, men fortfarande, tryggheten som fanns där först går inte att få tillbaka. Jag kan älska honom och knulla honom precis hur mycket som helst, men jag blir inte trygg för det. Jag kan ligga med vem fan som helst (när jag inte är tillsammans med Gabriel, så klart.) och jag kan fortfarande inte köpa den där rena tryggheten. Alla är horor och alla försöker köpa till sig något med något. Min kropp var vacker en gång, det är den inte längre. Nu är den bara stor och otymplig. Äcklig. Jag har ingenting att köpslå med. Ingenting av värde i den här världen. Värdelös, är jag.
Det är nu ni säger att jag kan använda mitt intellekt, mitt inre för det är det inre som spelar roll. Det hoppas jag verkligen inte. Mitt "inre" är sedan länge genomruttet. Förvirrat, förstört, förlorat, fördärvat, förirrat, förnekat. Jag vet inte om jag fortfarande leker charader eller om det är jag på riktigt. Jag känner ingenting. Bryr mig inte om det jag borde bry mig om. Bryr mig alldeles för mycket om sånt som inte spelar roll alls. Typ, att det inte finns vanlig mjölkchoklad utan bara Frukt&Mandel och Helnöt. Jag vill ha vanlig mjölkchoklad. Bara det. Det löjliga som inte borde spela någon roll men gör det ändå. Det jag hänger upp en hel dag kring. Den där jävla mjölkchokladen.
Förresten vet ni lika väl som jag att det inte spelar roll vad man har för något inombords, för det är det som syns som är viktigt.
Jag vet att jag låter som en bitter och aggressiv tonåring, men om två och ett halvt år så kommer jag inte att vara någon tonåring längre, och jag undrar vad ni ger mig för stämpel då. Om jag kommer att ha gett upp, på riktigt. Om det finns något aggressivt kvar i mig. Någon lust att kämpa. Om jag kommer bli som mor, "värsta vänsterungen i hela söderförorterna" och sedan en ensamstående 50+ kvinna som är så blå att man undrar om hon ska kvävas, eller om jag kommer.. Jag vet inte. Vad är jag nu? Mest röd, det vet jag. "Mest human." Men jag har inte orkat sätta mig ner för att läsa igenom partiprogrammen, vilken tonåring skulle orka det liksom?, så jag vet inte vilket parti jag ska rösta på eller vilket jag sympatiserar med mest and so on and so on. Om ett halvår så får jag rösta, jag fyller arton, och risken är att jag gör som en fin väns moder och röstar på Miljöpartiet för att "de kommer aldrig bli tillräckligt stora för att få styra själva och någon måste ju tänka på miljön". Om ett halvår så får jag rösta och jag tillhör den där lata generationen som inte fattar att politik är allt, och därför inte bryr sig så mycket som den borde. Jag vill bry mig. Jag vill förstå.
"Jag låg aldrig med dem. Det var alltid de som låg med mig."
Hon har fastnat i mig, den där flickan.
Någon gång under högstadiet hade vi en föreläsning om snuskgubbarna på internet. Det var en man som stod i matsalen och pratade, berättade om olika fall (han kom från något företag/somethingsomething som sysslade med att försöka sätta dit pedofiler och hindra dem från att komma åt ungar) han hade varit med om, och hur äckliga, hemska och vidriga snuskgubbarna är. "Är de inte alls det!" tänkte jag sorgset. "Inte han åtminstone." och kände lite dåligt samvete.
Ett dåligt samvete som växte lite mer för varje historia den där mannen berättade. Det var flickor vars pojkvänner lagt ut nakenbilder på dem på nätet, det var flickor som lurats till träffar, det var allt möjligt hemskt. Och sen då. Sen kom historian om den här flickan som fastnat i min hjärna.
Jag ser henne som sorgsen, stolt, härdad. Trotsig blick, rak rygg och högburet huvud. Smal, utsökt. Vacker. Så ser jag henne. Antagligen stämmer det inte alls med hur hon var, men det är så hon ser ut i mitt huvud. Som en sällsynt fågel. Vacker och fri. Och så sitter hon där, i den här föreläsningsmannens kontor. Det är inte så stort, papper utspritt över skrivbordet där det står en laptop och en gammal kaffemugg. Och, icke att förglömma, den obligatoriska näsdukslådan. Det luktar sterilt, hon hör inte hemma där. Och så börjar hon berätta. Om de olika männen. Vad de gjorde med henne. Och när hon har berättat allt, så spänner hon blicken i honom, säger med klar röst:
"Det var inte jag som låg med dem. Det var alltid de som låg med mig. Jag gjorde det för tryggheten. För att få sitta i deras soffor och dricka en kopp te efteråt. Sitta där och göra mina läxor. Vi hade sex, men det var inte jag som låg med dem."
Jag minns att han berättade det, föreläsningsmannen, att allt hon ville ha var trygghet och en kopp te. Någonstans att göra läxorna. Jag kan se det så väl, kan se henne så väl. Och känna igen mig.
Om inte Gabriel hade kommit när han gjorde det så tror jag att jag hade fortsatt. Då hade det kunnat vara jag som satt där hos föreläsningsmannen och berättade. Men jag hade inte varit stolt, vacker. Hade varit sliten, slagen, gett upp. Så hade det varit, det är jag ganska säker på.
Hade inte Gabriel kommit så hade jag förstört mig själv för länge sen. Som Jessika. Jag hade förstört mig precis som Jessika. Vi är de speciella flickorna. Det säger jag inte själv, det säger en vän som verkar vara före detta. Hennes uttryck, och jag lånar det. Hon som sa att jag tillhör de speciella flickorna. De där som alla killar blir kära i, för att det är något speciellt med oss. Vi är inte lätta att älska, åtminstone varken jag eller Jessika. Det är närmast omöjligt. Men de blir ändå kära i oss. Och det gör det så lätt att förstöra sig.
Och nu när Gabriel är tillbaka, så förstör jag mig själv på andra sätt. Just nu skolkar jag. Skriver det här, borde skriva ett bättre cv, borde egentligen vara i Västerhaninge och hämta ut min lön, det finns så många saker jag borde göra som jag inte gör. Jag äter inte längre heller. Äter äpplen. Hjärnan får allt den behöver av tre äpplen om dagen. Förutom socker. Hjärnan behöver sex gram socker i timmen. Men jag kan inte äta.
Jag släpper taget nu. Vill gå sönder. Orkar inte höra mer om att min ångest inte är viktig, för jag är tonårstjej och mig går det inte att sätta en diagnos på. Jag vill inte ha en jävla diagnos, jag vill ha hjälp med att hantera det här äckliga skitlivet. Eller nej, det vill jag inte alls det. Jag vill inte ha det här äckliga skitlivet. Så otacksam och dum i huvudet är jag. Villintevillintevillinte. En självisk äcklig människa.
10/2 2011
"Jag låg aldrig med dem. Det var alltid de som låg med mig."
Alla är lika värda. Ja, alla är horor.
Att ge sin kropp mot trygghet. Jag känner igen det. Sen kom Gabriel. Sen försvann han. Nu vet jag att tryggheten inte går att byta till sig i mer än korta stunder. Han kom tillbaka, men fortfarande, tryggheten som fanns där först går inte att få tillbaka. Jag kan älska honom och knulla honom precis hur mycket som helst, men jag blir inte trygg för det. Jag kan ligga med vem fan som helst (när jag inte är tillsammans med Gabriel, så klart.) och jag kan fortfarande inte köpa den där rena tryggheten. Alla är horor och alla försöker köpa till sig något med något. Min kropp var vacker en gång, det är den inte längre. Nu är den bara stor och otymplig. Äcklig. Jag har ingenting att köpslå med. Ingenting av värde i den här världen. Värdelös, är jag.
Det är nu ni säger att jag kan använda mitt intellekt, mitt inre för det är det inre som spelar roll. Det hoppas jag verkligen inte. Mitt "inre" är sedan länge genomruttet. Förvirrat, förstört, förlorat, fördärvat, förirrat, förnekat. Jag vet inte om jag fortfarande leker charader eller om det är jag på riktigt. Jag känner ingenting. Bryr mig inte om det jag borde bry mig om. Bryr mig alldeles för mycket om sånt som inte spelar roll alls. Typ, att det inte finns vanlig mjölkchoklad utan bara Frukt&Mandel och Helnöt. Jag vill ha vanlig mjölkchoklad. Bara det. Det löjliga som inte borde spela någon roll men gör det ändå. Det jag hänger upp en hel dag kring. Den där jävla mjölkchokladen.
Förresten vet ni lika väl som jag att det inte spelar roll vad man har för något inombords, för det är det som syns som är viktigt.
Jag vet att jag låter som en bitter och aggressiv tonåring, men om två och ett halvt år så kommer jag inte att vara någon tonåring längre, och jag undrar vad ni ger mig för stämpel då. Om jag kommer att ha gett upp, på riktigt. Om det finns något aggressivt kvar i mig. Någon lust att kämpa. Om jag kommer bli som mor, "värsta vänsterungen i hela söderförorterna" och sedan en ensamstående 50+ kvinna som är så blå att man undrar om hon ska kvävas, eller om jag kommer.. Jag vet inte. Vad är jag nu? Mest röd, det vet jag. "Mest human." Men jag har inte orkat sätta mig ner för att läsa igenom partiprogrammen, vilken tonåring skulle orka det liksom?, så jag vet inte vilket parti jag ska rösta på eller vilket jag sympatiserar med mest and so on and so on. Om ett halvår så får jag rösta, jag fyller arton, och risken är att jag gör som en fin väns moder och röstar på Miljöpartiet för att "de kommer aldrig bli tillräckligt stora för att få styra själva och någon måste ju tänka på miljön". Om ett halvår så får jag rösta och jag tillhör den där lata generationen som inte fattar att politik är allt, och därför inte bryr sig så mycket som den borde. Jag vill bry mig. Jag vill förstå.
"Jag låg aldrig med dem. Det var alltid de som låg med mig."
Hon har fastnat i mig, den där flickan.
Någon gång under högstadiet hade vi en föreläsning om snuskgubbarna på internet. Det var en man som stod i matsalen och pratade, berättade om olika fall (han kom från något företag/somethingsomething som sysslade med att försöka sätta dit pedofiler och hindra dem från att komma åt ungar) han hade varit med om, och hur äckliga, hemska och vidriga snuskgubbarna är. "Är de inte alls det!" tänkte jag sorgset. "Inte han åtminstone." och kände lite dåligt samvete.
Ett dåligt samvete som växte lite mer för varje historia den där mannen berättade. Det var flickor vars pojkvänner lagt ut nakenbilder på dem på nätet, det var flickor som lurats till träffar, det var allt möjligt hemskt. Och sen då. Sen kom historian om den här flickan som fastnat i min hjärna.
Jag ser henne som sorgsen, stolt, härdad. Trotsig blick, rak rygg och högburet huvud. Smal, utsökt. Vacker. Så ser jag henne. Antagligen stämmer det inte alls med hur hon var, men det är så hon ser ut i mitt huvud. Som en sällsynt fågel. Vacker och fri. Och så sitter hon där, i den här föreläsningsmannens kontor. Det är inte så stort, papper utspritt över skrivbordet där det står en laptop och en gammal kaffemugg. Och, icke att förglömma, den obligatoriska näsdukslådan. Det luktar sterilt, hon hör inte hemma där. Och så börjar hon berätta. Om de olika männen. Vad de gjorde med henne. Och när hon har berättat allt, så spänner hon blicken i honom, säger med klar röst:
"Det var inte jag som låg med dem. Det var alltid de som låg med mig. Jag gjorde det för tryggheten. För att få sitta i deras soffor och dricka en kopp te efteråt. Sitta där och göra mina läxor. Vi hade sex, men det var inte jag som låg med dem."
Jag minns att han berättade det, föreläsningsmannen, att allt hon ville ha var trygghet och en kopp te. Någonstans att göra läxorna. Jag kan se det så väl, kan se henne så väl. Och känna igen mig.
Om inte Gabriel hade kommit när han gjorde det så tror jag att jag hade fortsatt. Då hade det kunnat vara jag som satt där hos föreläsningsmannen och berättade. Men jag hade inte varit stolt, vacker. Hade varit sliten, slagen, gett upp. Så hade det varit, det är jag ganska säker på.
Hade inte Gabriel kommit så hade jag förstört mig själv för länge sen. Som Jessika. Jag hade förstört mig precis som Jessika. Vi är de speciella flickorna. Det säger jag inte själv, det säger en vän som verkar vara före detta. Hennes uttryck, och jag lånar det. Hon som sa att jag tillhör de speciella flickorna. De där som alla killar blir kära i, för att det är något speciellt med oss. Vi är inte lätta att älska, åtminstone varken jag eller Jessika. Det är närmast omöjligt. Men de blir ändå kära i oss. Och det gör det så lätt att förstöra sig.
Och nu när Gabriel är tillbaka, så förstör jag mig själv på andra sätt. Just nu skolkar jag. Skriver det här, borde skriva ett bättre cv, borde egentligen vara i Västerhaninge och hämta ut min lön, det finns så många saker jag borde göra som jag inte gör. Jag äter inte längre heller. Äter äpplen. Hjärnan får allt den behöver av tre äpplen om dagen. Förutom socker. Hjärnan behöver sex gram socker i timmen. Men jag kan inte äta.
Jag släpper taget nu. Vill gå sönder. Orkar inte höra mer om att min ångest inte är viktig, för jag är tonårstjej och mig går det inte att sätta en diagnos på. Jag vill inte ha en jävla diagnos, jag vill ha hjälp med att hantera det här äckliga skitlivet. Eller nej, det vill jag inte alls det. Jag vill inte ha det här äckliga skitlivet. Så otacksam och dum i huvudet är jag. Villintevillintevillinte. En självisk äcklig människa.
10/2 2011
14 comments on this photo
Visa toppen
Show footer