October
Show more 
Tuesday 29 March 2011 photo 22/34
|
Jag hör dig viska om vänninan
Som vågat språnget över bron
I din version blir hon hjältinnan
Som om det handlade om mod
Jessika sitter i sin säng igen. Sitter i skräddarställning, lite framåtlutad, stirrar mig intensivt i ögonen. Frågar om jag förstår. Om jag faktiskt, på riktigt, förstår. Sedan skrattar hon. Ett varmt skratt. Inte det kalla, det cyniska. Slår ut med armarna.
"En dag ska allt det här bli ditt, Simba!" säger hon och kiknar av skratt. Av flickfniss efter en natt utan sömn.
Men jag vet inte hur jag ska ta mig fram till henne. Om jag vågar lägga en hand över hennes, eller över kinden, stryka håret bakom örat. Hon kanske försvinner då. Hon kommer säkerligen försvinna då. Jessika, som spelar den enda Kentlåten hon tål om och om igen, för min skull, för att jag är där. Jessika med de stora mörka ögonen och de perfekta naglarna. Jessika som drar mig intill sig, vyssjar, vaggar. Sov nu.
Det är omöjligt att sova. Åt det fnyser hon. Ingenting är omöjligt! och skrattet igen. Den här gången kallt, elakt. Ingenting är omöjligt. Hon försvinner inte av att jag rör vid henne, eller, att hon rör vid mig. Fortfarande närvarande, jag kan känna andedräkten mot kinden. Den luktar rök och sprit, den luktar snabbt liv och tidig död. Jessika. Så jävla mycket rock 'n' roll att man nästan dör! Och självklart är det Bill Haley hon pratar om. Eller är det Little Richard? Jo, det var nog Little Richard. De snabba versionerna. Det fanns inget till övers för de nersaktade, nervitade versionerna hos Jessika.
Men Jessika är inte här. Det finns ingen andedräkt att känna mot kind, mot nacke. Inga leende läppar. Ingen hud det inte går att hålla fingrarna borta från. Det finns inte kvar, bara i mitt lilla huvud finns det.
För snart ett år sen var jag hemma hos Jessikas pappa för första gången. Vi städade, dansade och åt lunch. Pratade, skrattade. Levde. Överlevde. Nu finns det ingen Jessika kvar, och jag kan verkligen inte somna.
"En dag ska allt det här bli ditt, Simba!" säger hon och kiknar av skratt. Av flickfniss efter en natt utan sömn.
Men jag vet inte hur jag ska ta mig fram till henne. Om jag vågar lägga en hand över hennes, eller över kinden, stryka håret bakom örat. Hon kanske försvinner då. Hon kommer säkerligen försvinna då. Jessika, som spelar den enda Kentlåten hon tål om och om igen, för min skull, för att jag är där. Jessika med de stora mörka ögonen och de perfekta naglarna. Jessika som drar mig intill sig, vyssjar, vaggar. Sov nu.
Det är omöjligt att sova. Åt det fnyser hon. Ingenting är omöjligt! och skrattet igen. Den här gången kallt, elakt. Ingenting är omöjligt. Hon försvinner inte av att jag rör vid henne, eller, att hon rör vid mig. Fortfarande närvarande, jag kan känna andedräkten mot kinden. Den luktar rök och sprit, den luktar snabbt liv och tidig död. Jessika. Så jävla mycket rock 'n' roll att man nästan dör! Och självklart är det Bill Haley hon pratar om. Eller är det Little Richard? Jo, det var nog Little Richard. De snabba versionerna. Det fanns inget till övers för de nersaktade, nervitade versionerna hos Jessika.
För snart ett år sen var jag hemma hos Jessikas pappa för första gången. Vi städade, dansade och åt lunch. Pratade, skrattade. Levde. Överlevde. Nu finns det ingen Jessika kvar, och jag kan verkligen inte somna.
4 comments on this photo
Visa toppen
Show footer