October
Show more 
Tuesday 18 October 2011 photo 25/34
|
You'll never take me alive
eller
Isabel i sjuksäng
(ofärdig & värdelös)
Isabel ligger i sjuksängen när Daniel kommer in. Mamma och Joakim och pappa och Jonathan sitter runt omkring, men de finns liksom inte. Bara Isabel och Daniel. Han sätter sig på sängkanten, struntar i Susannes protester.
"Lilla, lilla systrami." Stryker lätt med fingrarna över hennes handrygg. Hennes blick, som varit inåtvänd, börjar glittra igen. Ögonen irrar runt, men fastnar till slut i hans.
"Förlåt." Det hörs att rösten inte har använts på länge, att halsen är torr och sårig.
"Sluta säga förlåt hela jävla tiden." fräser han, reser sig och ser ner på henne. Hennes händer kniper sig, öppnas, om och om igen. Armarna rycker lite, och hon sträcker upp dem; famlar efter honom i luften. Famlar på ett sätt som hon aldrig gjort efter Jonathan. Desperat, skräckslaget, behövande. Det kan göras, för det här är en annan sorts kärlek. Daniel kommer aldrig att lämna, för Daniel är hennes bror och han älskar henne oavsett, alltid. Hon får behöva, för de sitter ihop. Hon får behöva för han kommer aldrig känna behovet av att hata, lämna eller skada henne för att hon är svag. Trots hennes svaghet finns hans kärlek kvar.
"Gå inte." säger hon, eller, piper mer. "Gå inte. Snälla."
Rösten bryts, kvävs av skakningarna som drar fram genom hennes kropp. Daniel suckar lätt, makar plats bredvid henne på sängen. Som om det vore den naturligaste saken i världen. Som om det bara var de två och inte sex personer i rummet (och en av dem är Isabels pojkvän!). Som om det inte var fyra månader sen de sågs senast lägger han sig bredvid henne i sjuksängen. Lirkar in armen under hennes huvud och trycker lätt en kyss mot hennes panna. Susannes snyftningar är det enda som hörs i det lilla rummet.
Det finns två sängar här, men den andra flickan har blivit tillräckligt bra för att flyttas till ett riktigt behandlingshem. Där man får riktig hjälp. Hjälp att äta och leva precis som alla andra. Hjälp med att få tillbaka alla de där vidriga kilona man äntligen har fått bort.
~~~
Det här är nu Mel som skriver OM Isabel, och det tillhör inte novellen.
Jag undrar vad som hände, Isabel. När jag först träffade dig var du fjorton år, livrädd och frusen, på väg till ungdomsmottagningen. Du hade gjort ditt livs största misstag och ville hellre dö än att ta konsekvenserna av det. Varje steg ekade i dig så det kändes som att du skulle spy, du var så ensam och förlorad i dig själv. Så frusen. Så liten. När du kom hem på kvällen kröp du upp i din säng och bara grät och grät och grät, utan musik, utan din nalle, utan någons armar runt din kropp för att värma dig. Musiken kunde inte rädda dig. Nalle skulle döma dig. Du var helt ensam. Du svimmade där, bland tårarna och snoret, för att du bankade huvudet i väggen så kraftigt. Nästa morgon när du vaknade hade du salt i ögonfransarna och blodsmak i munnen. Ändå gick du till skolan. Ändå sträckte du ryggen rak, tog din ryggsäck och gick till skolan.
Ett halvår efter det träffade du Daniel för första gången. Han kom in i ditt rum efter att du rivit ner rullgardinen, tog din under armen och gav dig frukost (den första fasta maten du fått i dig på dagar). Sedan hjälpte han dig att städa bort ditt kaos i rummet, och efter det började han hjälpa dig med kaoset där inne i din lilla bröstkorg. Reda ut olika begrepp. Kärlek. Att: Stanna. Hur långt man får gå. Hur man får använda sig själv. Såna saker.
Du har varit otrogen. Du har haft tre pojkvänner hittills. Du har fått en efterhängsen flicka som kallar dig för storasyster. David har bytt namn till Daniel.
Du är arton år och en helt annan person.
Det går bra i skolan. Du har full närvaro och högsta betyg. Jonathan går alltid där vid din sida under rasterna, oavsett hur du mår. Daniel finns där mest hela tiden. Livet går bra nu. Du vill leva.
Du säger att du vill leva. Hur kan då döden stå i hörnet av det där lilla rummet på sjukhuset och vänta? Hur kan du då neka måltid efter måltid, om du vill leva?
För att du vill leva vackert. Du vill leva rent. Jag kan förstå dig. Och jag älskar dig. Ibland önskar jag att jag hade ditt mod att leva som jag vill, att vara den jag vill. Ibland är jag glad för att jag inte är lika korkad som du, att jag inte försöker leva som jag vill för jag vet vad som skulle hända.
Dumma, korkade lilla Isabel. Så trasig. Så fel. När ska du lära dig egentligen?
Har du blivit svag, är det därför du är så tafatt nu? Är det därför du inte längre kan sträcka ryggen rak och ge dem fingret när de stirrar snett på dig? Vad var det som hände, Isabel? Varför har du gått sönder så mycket, varför känner du dig så satans jävla tom, varför är du så rädd, varförvarförvarför gör du alla de här sakerna mot dig själv?
Att du skulle vara värd något, det går inte att förstå. Att du kan vara vacker, omtyckt, älskad. Inuti är du fortfarande samma femåring som du var när du var fjorton. Du är fortfarande lika barnslig i dina känslor, du är fortfarande lika osäker på hur man beter sig i världen, och du gömmer det fortfarande bakom att vara normal. När det tomma tar över, eller när alla känslorna tar över, försöker du göra något åt det. Du försöker ta slut på det på det enda sätt du vet - genom att ta slut på dig själv. Du måste få sluta finnas, du måste få dö för det går inte att stå ut mer. Ingen ska behöva ta det du tar. Inte ens du. Trots allt självhat kan du förstå det, att inte ens du ska behöva ta all den ångesten du har. Därför försöker du ta slut på det, på dig, flera gånger under åren mellan ditt fjortonåriga och ditt artonåriga jag.
Tog Isabel slut, är det därför du inte klarar av att leva längre?
Annons
5 comments on this photo
Visa toppen
Show footer