February
Show more 
Sunday 13 November 2011 photo 34/34
|
Tänkte dela med mig av ett skolarbete. Vi fick sitta vid Gullmarsplan och skriva ner allt som dök in i huvudet. Typ, "stress, svett, kakor, vovve, bäbis, bajsbajsbajs, nakna kvinnor". Ehe. Sen skulle vi använda det och skriva två korta noveller/dikter utifrån det. Jag tog tillfället i akt och skrev en till Isabeltext. Den är sådär, och jag vet inte. Jag blir aldrig nöjd med vad jag skriver och det vet ni ju. Anyways, here goes:
"Du kommer nog alltid att känna dig lite ensam."
Isabel känner hur världen börjar snurra. Man kan bara hyperventilera i, vad var det, tolv sekunder?, sen säger kroppen stopp. Du kommer inte att svimma. Hon sitter tillsammans med Daniel i en av de gamla tunnelbanevagnarna. En av de som skramlar och luktar av alltför många människors liv.
"Men det behöver inte betyda att du får fullfjädrad ångest varje gång du befinner dig ensam på offentliga platser resten av livet." Han ser uttråkad ut, sitter med benen i kors och tittar ut genom fönstret istället för på henne. Marken drar sig undan hennes fötter, det dröjer inte länge nu förrän hon faller omkull och han kommer inte ens märka det för han ser inte på henne.
"Men jag.. Jag... Jag vet inte. Jag orkar bara inte." Det är alltid en chock att höra sin egen röst så trasig, så sårbar, och Isabel vänjer sig aldrig. Hon låter så ynklig. Och hon hatar att hon gör det, att hon inte kan säga något annat än jag vet inte och jag orkar inte hela hela tiden. Det är alltid samma sak, hon kan inte förstå det; hon som hatar när det alltid är samma hela tiden, hur kan hon vara samma?
"Du behöver inte veta. Tänk på barfotafötter om sommaren, tänk på lövprassel under skorna. Sitter det inte en liten unge i den här vagnen? Kolla när den skrattar och ler, och gråter den så gör dina fula miner så den blir glad. Och för guds skull kvinna, börja ta med dig en bok att läsa. Avskärma dig från världen om nu världen är så läskig att du kreverar varje gång du konfronterar den." Nu vilar hans panna mot den kalla rutan, och varje gång han andas breder ett moln av imma ut sig på rutan. Isabel lutar sig fram, stödjer med ena handen mot hans knä och med den andra handens pekfinger skriver hon citat med sin snirkligaste handstil.
Älska mig.
Jag är en motorväg i epileptiskt ljus.
Släpp aldrig in dom här.
Daniel blåser ny imma över, men man kan fortfarande se vad som står. Vissa saker är för viktiga för att tas bort. Med ett nytt slags lugn i kroppen lutar hon sig tillbaka på sätet igen. Det brusar fortfarande runt dem av andra människors prat, hon mår fortfarande illa av stress och ångest, men det finns en kärna av värme i hennes mage. Ursprunget går inte att placera, men det känns bra. Det känns som att hon kan slappna av. Så hon försöker, tar några djupa andetag och halvsluter ögonen. Försöker tänka sig lugnet som ett täcke att dra över musklerna, ett täcke som skyddar och gör så att hon kan slappna av. Snart sitter hon i en slags halvslummer. Hon har stängt av kroppen, för kroppen ger henne ångest. Hon har stängt av hjärnan, för hjärnan ger henne ångest. Nu är hon bara andra människors brus och vagnens skakningar.
"Isabel? Isabel!" Hårda skakningar får henne att dunsa rakt ner i verkligheten igen. "För i helvete Isabel, jag hatar när du försvinner så där. Vi ska av nu. Kom." Daniel står framför henne, håller ett hårt tag om hennes överarmar. Han drar upp henne och skjuter henne framför sig. Hon snubblar ut på perrongen, och hade han inte hållit i henne så hade hon ramlat.
"Du får sluta med det där. Du rullade ögonvitor och ryckte igen. Mycket står jag ut med, men det där är fan obehagligt." På Ringvägen blåser snön rakt upp i ansiktet på dem. Daniel svär, men lyckas få fyr på sin cigarett ändå. Han erbjuder sin arm, precis som gentlemannen på de där gamla filmerna. Isabel tar den, hon ser att hon tar den, men hon kan inte känna det. Kroppen är fortfarande bortdomnad, och det är så skönt. Ingen ångest, ingen kyla, inget stickande i huden och ingen olidlig värme. Det är nästan så hon kan inbilla sig att världen är snäll mot henne idag.
"Men det behöver inte betyda att du får fullfjädrad ångest varje gång du befinner dig ensam på offentliga platser resten av livet." Han ser uttråkad ut, sitter med benen i kors och tittar ut genom fönstret istället för på henne. Marken drar sig undan hennes fötter, det dröjer inte länge nu förrän hon faller omkull och han kommer inte ens märka det för han ser inte på henne.
"Men jag.. Jag... Jag vet inte. Jag orkar bara inte." Det är alltid en chock att höra sin egen röst så trasig, så sårbar, och Isabel vänjer sig aldrig. Hon låter så ynklig. Och hon hatar att hon gör det, att hon inte kan säga något annat än jag vet inte och jag orkar inte hela hela tiden. Det är alltid samma sak, hon kan inte förstå det; hon som hatar när det alltid är samma hela tiden, hur kan hon vara samma?
"Du behöver inte veta. Tänk på barfotafötter om sommaren, tänk på lövprassel under skorna. Sitter det inte en liten unge i den här vagnen? Kolla när den skrattar och ler, och gråter den så gör dina fula miner så den blir glad. Och för guds skull kvinna, börja ta med dig en bok att läsa. Avskärma dig från världen om nu världen är så läskig att du kreverar varje gång du konfronterar den." Nu vilar hans panna mot den kalla rutan, och varje gång han andas breder ett moln av imma ut sig på rutan. Isabel lutar sig fram, stödjer med ena handen mot hans knä och med den andra handens pekfinger skriver hon citat med sin snirkligaste handstil.
11 comments on this photo
Visa toppen
Show footer