October
Show more 
Saturday 7 January 2012 photo 31/34
|
Hemma bäst?
Utanför fönstret är det novemberhimmel. Mira sitter i köket med en kopp jordgubbste och tittar på regndropparnas färd nerför rutorna. Kemiläraren hade tyckt att hon såg så blek och sjuk ut att hon hade fått gå hem vid lunch. Efter en kort blick på klockan reser hon sig med en suck. Det börjar bli dags att gå in på rummet, så hon häller ut det sista kallnade teet och börjar diska ur koppen. Att ställa in den i diskmaskinen vågar hon inte riktigt. När hon är klar ställer hon den i diskstället och börjar torka av bordet. Även om hon bara har suttit vid en av platserna torkar hon noggrant av hela bordet, för att sedan hänga tillbaka trasan på kranen och gå in till sig.
Det är kväll. Mira sitter på den slitna kontorsstolen och skriver på sin samhällskunskap. Bredvid henne ligger Nationalencyklopedin i flera volymer. Hon skriver om ismer, hur de har påverkat världen och vilka som finns kvar och vilka som försvann på vägen. När hon hör ytterdörren öppnas lägger hon snabbt ner uppsatsen i en skrivbordslåda och ställer upp böckerna på sin rätta plats i bokhyllan. När hon är klar sätter hon sig på sängen, lyssnar på stegen i lägenheten. De är arga, irriterade och hon undrar om hon ska våga låsa dörren. Innan hon har hunnit bestämma sig ändrar stegen riktning och kommer mot hennes rum. Stannar till precis utanför. Det är nästan så hon kan känna andetagen mot kinden. Dörrhandtaget trycks ned sakta, sakta och dörren öppnas lika kontrollerat. De får ögonkontakt, men Mira håller den bara i någon sekund innan hon nästan kastar sig ned på mage i sängen. Hon hinner precis lägga sig till rätta innan den hårda rottingen faller över hennes lår.
"Vad"
Ytterligare ett slag, lite högre upp den här gången.
"Har"
Två slag över rumpan.
"Jag."
Ett bestämt hamrande upp och ned överryggen.
"Sagt om"
En paus. En kort paus, men det känns som hundra år innan nästa slag kommer. Mira gråter inte. Skriker inte. Biter sig i insidan av kinden så munnen fylls av blodsmak.
"Att"
Mamman slår tre slag vardera över hennes uppvända fotsulor.
"Lämna disk framme?"
Med ett bestämt tag i håret sliter hon hennes ansikte upp ur madrassen och lägger huvudet på sidan. Sätter sig ner på huk bredvid sängen, stryker ömt över hennes kind.
"Va? Mira, vad har jag sagt?"
När inget svar kommer reser hon sig upp, rörelserna är hetsiga nu. Vänder sig bort, tar ett steg,innan hon snurrar runt igen och med full kraft drämmer käppen över Miras kind. Det är första gången hon slår i ansiktet. Sedan vänder hon sig om och går därifrån.
Mira har tappat all tidsuppfattning. Hon har legat på mage så länge i sängen att hon har lyckats dåsa till, trots den brännande svedan i kinden. Fastän det måste ha gått ett antal timmar kan hon klart och tydligt känna hur det pulserar i ett rakt streck från tinningen ner till hakan. Det har slamrat av tallrikar och bestick i köket, och matoset har letat sig in genom hennes stängda dörr. Ikväll är mat bara en avlägsen dröm, så med ett kvävt stön rullar hon över på rygg och sticker in handen under kudden. Bokryggen som möter hennes fingrar är nästan bortnött. Hon slår upp en sida på måfå, men det går verkligen inte att koncentrera sig just nu. Ögonen bara vandrar, registrerar orden som hon ändå kan utantill och till slut lägger hon den över ansiktet som ett skydd mot omvärlden.
Hon vet att det inte är hennes fel. Det finns ingenting hon kan göra för att slippa mammans vrede. Det har alltid varit så här, oavsett vad så kommer hennes mamma alltid hitta en orsak att slå henne. Så Mira sluter ögonen och börjar drömma om ett helt annat liv, ett liv hon ska ha så fort hon har klarat av skolan och kan flytta hemifrån. Den egna lägenheten, full av bokhyllor och katthår är så levande innanför hennes ögon att hon kan känna lukten av den.Hemmet ska ligga så långt bort att hon aldrig ska behöva springa in i någon från den här staden någonsin igen.
Försiktiga knackningar på dörren kastar Mira från djupsömn till klarvaken på mindre än en sekund. Hjärtat skenar för fullt och adrenalinet har kickat igång innan tankarna riktigt hunnit med. När det är lugnt och försiktigt är det som värst. Dörren glider tyst upp, och i det svaga månljuset från fönstret urskiljer hon pappans konturer.
"Mira, är du vaken?" viskar han så tyst att orden knappt bär fram till henne. Som svar sätter hon sig upp i sängen, medveten om att alla ljud riskerar att väcka hennes mamma. Pappan kliver in i rummet och stänger dörren lika tyst och försiktigt som han öppnade den. När det är gjort plockar han upp en matkniv ur fickan och vrider om låset till dörren. Mira lägger sig till rätta i sängen, och makar plats bredvid. Pappan lägger sig bredvid henne och drar upp täcket till hakan.
"Hade du glömt att ta undan disken ur diskstället?" frågar han efter en stund.
"Jo. En tekopp bara." svarar Mira svagt.
"Du vet att det inte... Att det inte är ditt fel va?" Mira svarar inte. Hon är starkt övertygad om att korkade frågor inte förtjänar några svar, och även om hon älskar sin pappa väldigt mycket tycker hon att han är lite väl korkad för sitt eget bästa ibland.
"Hon har inte alltid varit såhär, vet du." och plötsligt har han gått in i försvarsläge igen. Till försvar för sin älskade, när han egentligen borde skydda sin dotter. Tårarna börjar trycka på innanför Miras ögonlock. "Innan vi gifte oss var hon som en söt liten ängel. Gud vad jag älskade henne. Hon brukade ha med sig små presenter hem till mig, små överraskningar. Inget stort, en öl ibland, eller en chokladkaka. Godis eller ben till mina hundar. Jag trodde faktiskt att hon älskade dem lika mycket som jag, men när jag friade sa hon att jag fick välja mellan henne och hundarna."
"Jag vet pappa. Du har redan berättat det här." fräser hon för att gråten i halsen inte ska höras. Den hörs bara ännu tydligare. Han borde inte berätta det här för henne, igen. Borde inte berättat det från första början. Fått det att låta som att modern var en helt normal människa, med helt normala beteenden. Att det bara var normalt att hon slog sin dotter.
"Ja, just det." säger han drömmande, närvarande i ett helt annat universum än det här. Märker inte att den tunna flickkroppen bredvid honom skakar okontrollerat i en gråtattack förrän Mira snyftar till.
"Men gumman då!" säger han varmt och lindar varma, trygga pappaarmar runt henne. "Det blir bättre ska du se. Det blir bättre. Såja, såja lilla gumman min." mumlar han i hennes hår när hon trycker sig så nära hans bröstkorg hon möjligtvis kan komma.
På det här viset ligger de i kanske en halvtimme, kanske mer, tills Mira har lugnat ner sig. Pappans sovtröja är genomblöt av tårar och snor. Han vaggar henne sakta i famnen, försöker få henne att slappna av. Sakta gör hon det också, och till slut sluter hon ögonen och somnar. För ett ögonblick är han på väg att göra detsamma, är nära på att glömma hur det känns när hans fru blir arg eller upprörd över något. Det är nästan så att han slappnar av och somnar där han ligger, med sin lilla, blåslagna dotter i famnen och en klump av kärlek som han inte vet hur han ska visa i magen. Men till slut gör han sig fri, stålsätter sig när Mira famlar desperat och piper efter honom och reser sig upp. I några minuter står han vid sängkanten och bara tittar på henne. Hans lilla ängel. Till slut suckar han, vänder sig om och går.
Bakom sig stänger han dörren så försiktigt han bara kan, för han kan inte vara säker på hur modern skulle reagera på att han gått intill Mira för att trösta henne.
---
Bdb hatar mig och dissar mellanslag ibland, så hittar ni något får ni säga till. Jag tror jag rensat upp det mesta nu. ^^'
Novellskriveri för skolan. Jag är så fruktansvärt nervös inför vad läraren ska säga att jag behöver lite egoboost. Säg att jag är det bästa ni har läst. ;__;
Ytterligare ett slag, lite högre upp den här gången.
"Har"
Två slag över rumpan.
"Jag."
Ett bestämt hamrande upp och ned överryggen.
"Sagt om"
En paus. En kort paus, men det känns som hundra år innan nästa slag kommer. Mira gråter inte. Skriker inte. Biter sig i insidan av kinden så munnen fylls av blodsmak.
"Att"
"Lämna disk framme?"
Med ett bestämt tag i håret sliter hon hennes ansikte upp ur madrassen och lägger huvudet på sidan. Sätter sig ner på huk bredvid sängen, stryker ömt över hennes kind.
"Va? Mira, vad har jag sagt?"
När inget svar kommer reser hon sig upp, rörelserna är hetsiga nu. Vänder sig bort, tar ett steg,innan hon snurrar runt igen och med full kraft drämmer käppen över Miras kind. Det är första gången hon slår i ansiktet. Sedan vänder hon sig om och går därifrån.
"Mira, är du vaken?" viskar han så tyst att orden knappt bär fram till henne. Som svar sätter hon sig upp i sängen, medveten om att alla ljud riskerar att väcka hennes mamma. Pappan kliver in i rummet och stänger dörren lika tyst och försiktigt som han öppnade den. När det är gjort plockar han upp en matkniv ur fickan och vrider om låset till dörren. Mira lägger sig till rätta i sängen, och makar plats bredvid. Pappan lägger sig bredvid henne och drar upp täcket till hakan.
"Hade du glömt att ta undan disken ur diskstället?" frågar han efter en stund.
"Jo. En tekopp bara." svarar Mira svagt.
"Du vet att det inte... Att det inte är ditt fel va?" Mira svarar inte. Hon är starkt övertygad om att korkade frågor inte förtjänar några svar, och även om hon älskar sin pappa väldigt mycket tycker hon att han är lite väl korkad för sitt eget bästa ibland.
"Jag vet pappa. Du har redan berättat det här." fräser hon för att gråten i halsen inte ska höras. Den hörs bara ännu tydligare. Han borde inte berätta det här för henne, igen. Borde inte berättat det från första början. Fått det att låta som att modern var en helt normal människa, med helt normala beteenden. Att det bara var normalt att hon slog sin dotter.
"Ja, just det." säger han drömmande, närvarande i ett helt annat universum än det här. Märker inte att den tunna flickkroppen bredvid honom skakar okontrollerat i en gråtattack förrän Mira snyftar till.
"Men gumman då!" säger han varmt och lindar varma, trygga pappaarmar runt henne. "Det blir bättre ska du se. Det blir bättre. Såja, såja lilla gumman min." mumlar han i hennes hår när hon trycker sig så nära hans bröstkorg hon möjligtvis kan komma.
Bakom sig stänger han dörren så försiktigt han bara kan, för han kan inte vara säker på hur modern skulle reagera på att han gått intill Mira för att trösta henne.
Part of an album
Camera info
Ditt flyt är väldigt behagligt då du skriver, faktiskt! Det är lätt att koppla ihop händelser och detaljer osv i huvudet. Inte alls svårt att föreställa sig hur ont det skulle göra att bli slagen över kinden haha...
Jag gillar den väldigt mycket, kommer inte alls på något negativt just nu!
Keep up the great work.
Själv kan jag tycka att jag är alldeles för osammanhängande, och att jag hoppar alldeles för mycket, lägger vikt vid fel saker och detaljbeskriver på tok för mycket. Hade jag inte ansträngt mig så mycket med att inte göra det så hade historien varit betydligt längre, och antagligen ganska tråkig att läsa x3
Woho, skönt att höra :3 Vet att du läser och skriver mycket själv, så jag ville ha ett "proffs" omdöme nu innan skolan börjar igen, som lite motivation :3 Tack <3
Trodde att det var ett utdrag ur någon bok du läst, mna ville verkligen läsa mer! :D
Det kanske kommer mer, men jag tror inte det. Inte just nu. Jag får anstränga mig för att skriva sådär, för jag skriver rent spontant på ett annat sätt. ^^'
33 comments on this photo
Visa toppen
Show footer