December
Friday 16 October 2009 photo 1/1
|
Min novell som en viss Elin har tjatat på att få läsa!
Nattens mörker känns bara värre och värre nu för tiden, att leva känns så meningslöst. Att sitta ner i skogens centrum känns som smärta, att lyssna på fåglarnas ljuva sång bara sårar. Inget är som det var förr, då när jordgubbarna var söta och skogens sus var ljuv musik för öronen. Det viktigaste i livet har börjat svikta, hoppet och tron om en bättring på nuet. Cykeln som brukade rulla förbi det blåa sommar huset med de rödspräckliga rosorna vid den lilla sjön med ankorna som tjöt så, rullar aldrig längre, den cykeln finns nu bara i mina drömmar och fantasier. Doften från skogens grönska och vattnets kyla isande i tänderna finns inte längre. undra om den längtan efter nått bättre aldrig kommer att försvinna, eller kommer ja få vara kvar i denna kalla och hårda värld. Undra om nattens mörker för alltid kommer att ligga kvar som en svart dimma över livet, kommer solen någonsin att skina fritt igen, kommer fåglarna högt upp i himlen få flyga fritt någon dag eller är livets mening för mig att se ut så här?
Kanske var det menat att just jag skulle vara i denna kalla värld med halspulsåderns blodsflöde som ända utväg. Om bara pappa inte hade gjort det han gjorde, hade allting varit bra, eller i alla fall bättre. Hans händer var som is när de rörde vid min nakna kropp. Hjärtats slag slog snabbare än aldrig förr, hans blick kunde döva den allra kallaste mördare. Varje gång det skedde så kollade jag på dikten som mor min gjort till mej när jag föddes ”livets stora gåta älska glömma och förlåta”, stod det, om hon bara hade varit här nu så hade han aldrig gjort det, för det var när hon lämnande livet som han började med drickandet, drickandet som skulle komma att förstöra mitt och hans eget framtida liv. Hans kropp har lämnat denna jord för det hann gjorde, men min kropp får leva kvar i denna kalla och hemska värld. Som en zombie får ja gå runt och känna sorg och smärta utan att jag själv någonsin gjort någon någonting. Att världen kan var så orättvis och kall, att det är jag som får lida för det min egen pappa gjort, kanske var det mitt fel, kanske för att jag lät han dricka och inte var stark nog att säga ifrån, kanske är det detta jag förtjänar. Det kanske var mor mins fel för att livet hennes tog slut, eller var det alla runt omkring. Hur kunde de inte se vad han gjorde min egen pappa mot mig nästan varje dag i 10 år. I 10 år höll han på fattar inte att ingen förstod. Att livet mitt var så förstört men ingen såg, kanske får jag bara skylla mig själv och att ingen någonsin får veta eller förstå sanningen på min mor och fars död. Kanske är det så det egentligen var, att det egentligen bara var mitt eget fel alltihop……
Comment the photo
är den typ sann ? ;ooo
faaan va sorgligt isf ;O <333
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/melissahorn92/417254213/
Visa toppen
Show footer