May
Saturday 3 December 2011 photo 2/2
|
Hon.
Hon som ensam i mörkret står, hela kroppen täckt av sår.
Hon som ingen ser, trots allt hon ger.
Hon som en gång alltid log, nu är det länge sedan det dog.
Ögonen röda från tårar, varför är det alltid hon dom sårar?!
Jag skvätter kallt vatten i ansiktet och andas djupt. Jag möter min spegelbild och fokuserar på de gröna ögonen, de som jag ärvt från min pappa.
Det ger mig lite lugn och jag torkar av ansiktet innan jag går ut från toaletten och sätter mig på min plats bredvid Jessica i tåget.
Hon och Anna kollar på mig och ler lite.
" Det tog tid."
" Ja, vi var nära på att dyrka upp dörren för att se om du hade fastnat. "
Dom börjar skratta och jag gör samma sak.
Jag sneglar mot Emelie som sover bredvid Anna. Min söta och underbara lillasyster som alltid somnar så fort hon åker något fordon. När man frågar henne varför så ler hon bara och säger att det är en gåva.
Jag kollar upp runt i tågvagnen som är full med elever, föräldrar, syskon och två lärare.
Dom pratar alla livligt om vart vi är på väg. Alla föräldrar ler och skrattar, alla förutom en. Hon sitter och stirrar på mig tills en annan förälder frågar henne någonting. Hon kollar på föräldern och ler.
Jag suckar och letar i minnet efter de lugnande gröna ögonen.
Jessica och Anna pratar för fullt om lägerskolan som dom skall bo på. Den skulle tydligen bara ligga några minuter från havet och dom skulle bo i stora baracker. Jag hör att Jessica klagar lite på att det just är baracker, Anna försäkrar henne att dom skulle vara fräscha.
Dom sneglar lite mot mig och jag försöker le, men lyckas inte. De försöker trösta mig och säger att det säkert kommer vara mycket bättre och mer bekvämt för mig som skulle bo på hotell.
Jag kan inte låta bli att le lite åt deras halvhjärtade försök att trösta mig. När dom ser att jag ler så fortsätter dom snacka om lägerskolan.
Det är nämligen så att vi är på sista skolresan tillsammans. Vi alla i klassen skall gå ut nian.
Vi hade sparat i hela två terminer för att ha råd med resan, biljetterna var självklart billiga och flygresan var ganska skakig och dålig. Men alla var så spända så det gjorde ingenting.
Vi är nämligen i Amerika!
Alla skall bo på en jättefin lägerskola som bara ligger några minuter från havet och dom skall alla få ha det super kul och soft tillsammans under hela tiden. Alla, utom jag.
Jag hade inte änns varit här om det inte var för min syster. Det är nämligen så att Emelie tävlar i skönhetstävlingar, hon är riktigt bra och har vunnit flera tävlingar.
Min roll i det hela är att fixa till henne till tävlingarna. Det vill säga håret, sminket och naglarna. Jag skall också planera inför varenda tävling och packa så vi har med allting.
Jag är bara 16 år gammal och har redan ett jobb, med dåligt betalt och en otroligt dålig chef. Min mamma...
Jag böjer mig ner och försöker leta upp ett av mina alla block som ligger i min väska. Flera av dem är för planering av skönhetstävlingarna och skisser på klänningar. Jag flyttar bara undan dom och letar istället efter det minsta blocket som ligger i.
Det svarta blocket ligger under alla andra blocken. Jag suckar och får lyfta undan alla och sedan ta upp det svarta, sedan lägga tillbaka alla de andra igen.
Jessica ser vad det är jag tar upp och suckar.
" Skall du vara osocial nu igen?"
" Ja, lite."
" Tråkmåns."
Jag ler bara mot henne och ignorerar hennes kommentar. Hon börjar istället snacka med Anna igen och de låter mig skriva och vara osocial som vanligt.
Jag tar upp den sista sidan som jag skrivit på och läser det som jag skrivit. Den är ganska mörk och dyster, deprimerande kanske är det rätta ordet?
Jag skall precis börjar skriva när jag hör Jessica pipa till. Jag kollar upp på henne och ser att hon halv står stelt på stolen och stirrar på någonting.
När jag följer hennes blick så möter jag ett par vackra blå ögon. Dom är så vackra att jag inte kan låta bli att stirra i dom.
Killen som mött min blick studerar mig lite innan han kollar på sin gråa laptop igen.
Jag ser på Jessica igen och hon kollar vädjande på mig. Hon frågar om hon kan få låna en penna och en bit papper. Jag river ut en sida och ger till henne, samt en penna att skriva med.
Hon ler stort och går vingligt fram till killen med de blå ögonen. Hon frågar om hon kan få hans autograf på skakig engelska. Han ler mot henne och nickar lite innan han skriver ner sitt namn.
Hon tackar honom och går tillbaka till sin plats. Hon ler stort och rodnar ända upp till öronen.
Jag kollar på henne och hon visar autografen. Hon kan inte sluta stirra på den och leendet verkar inte komma bort.
" Vem var det?"
Jessica släpper, motvilligt, blicken från lappen stirrar nu på mig med uppspärrade ögon och gapar.
" Vet du inte vem det är?!"
" Nej... Det är liksom därför jag frågar."
" Det är Andy! Han spelar i ett sjukt bra band. Jag har lyssnat på dom ett tag nu och kan typ allting om dom."
" Har du någon musik med dig så jag kan höra?"
" Jadå."
Jessica tar fram sin ipod och det tar bara några sekunder innan hon fått upp ett av albumen som hon har med dom. Jag kollar bara fascinerat på medan hon petar lätt på touchskärmen.
Jag har aldrig förstått mig på alla dessa smartphones och appelprodukter. Själv så har jag överlevt med min gamla tegelsten till mobil, som bara kan smsa och ringa.
Jessica ger mig ena hörluren och jag sätter den i örat. Hon börjar spela musiken och börjar genast skaka huvudet i takt med musiken.
Jag ler lite åt henne. Hon kollar på mig och frågar vad jag tycker. Jag säger att det är bra, lite för mycket skrik för min smak kanske.
Hon himlar med ögonen och tar tillbaka hörluren för att kunna lyssna själv.
Jag kollar ner på mitt block igen och försöker komma ihåg vad det var jag skulle skriva innan Jessica såg killen.
När jag kollar upp efter att ha skrivit första meningen så möter jag de blå ögonen igen. Jag ser att killen kollar mot oss igen, säkert på Jessica.
Jag slutar kolla på hans ögon och sneglar istället på vad det är han har på sig. Svarta tajta byxor och ett par rejäla boots. På överdelen så har han en svart tröja med något sorts tryck på, det ser ut som en dödskalle tror jag...
Över det så har han en rejäl skinnjacka med massa olika nitar och märken på. Hans långa, svart färgade hår går knappt ner till axlarna på honom och är stylat med hårspray. Emelie brukar kalla personer som har sånt hår, smink och den sortens kläder för EMO – nissar.
Jag sneglar ner på hans ansikte igen när jag sätt att han kollar ner på sin dator, jag ser att han har svart smink. Mestadels kajal men säkert lite ögonskugga också.
Han kollar upp på mig igen och jag möter en en gång de vackra blå ögonen. Jag kan inte sluta stirra in i dom, det är som att man nästan är förtrollad...
Han ler mot mig och jag kollar ner i blocket igen. Vad vad det med mig?! Jag brukade inte sitta och stirra på människor såhär, jag vill ju inte änns ha ögonkontakt med folk jag känner ibland!
Jag hör någon som skrockar lite tyst och kollar upp och ser att det är killen. Jag fnyser lite och kollar ner i blocket igen. Han behöver ju inte skratta åt mig...
Jessica kollar trånande efter killen när han går av tåget. Jag muttrar bara och blänger lite på honom. Han hade suttit hela resan och stirrat av och an på mig. Jag har då blängt på honom och tillslut så kollade jag inte upp igen.
Han må ha riktigt vackra ögon, men han irriterar mig av någon anledning.
*
" Mamma, jag är trött."
Emelie gnuggar trött sina ögon.
" Vi är snart framme raring. Eller hur Sophia?"
Min mamma har en ovanlig gåva. Hon kan prata sockersött med Emelie och helt plötsligt prata med mig som om jag vore en fläck på en av Emelies skönhetsklänningar.
Jag nickar bara och ber en tyst bön om att den röda gubben skall bli grön. Jag tar för säkerhets skulle några steg ifrån min mamma.
När vi kommer fram till hotellet så checkar vi in. Mamma ler artigt mot tanten som står bakom disken. Jag kollar runt lite och försöker förstå mig på vad inredarna tänkt när de fixade detta hotellet.
Golvet är i någon sorts mossgrön färg och väggarna är gula. Bättre hotell har man ju varit på tänker jag och hoppas att mamma inte skall märka hur fult inrett det verkligen är.
Vi går mot trapporna för att komma till vårat rum. Tre män hjälper mig att bära väskorna till rummet och jag tackar dom innan jag ger dom lite dricks.
Dom ler och önskar mig en bra dag.
Jag vänder mig om och ser att min mamma kollar runt i hotellrummet. Hon verkar inte vara helt missnöjd. Jag får ur mig en lättad suck när jag ser att hotellrummet är otroligt mycket finare än lobbyn.
Emelie kollar runt och ler stort, mamma kollar efter henne och ler hon med.
Min mamma har ett vackert leende, Emelie har ärvt det och det är någonting som allting har hjälpt henne i tävlingarna.
Ibland blir jag lite ledsen när jag tänker på att jag aldrig får den sortens leende från henne, jag får inte något leende alls...
Mamma kollar på mig med en allvarligt blick.
" Nå, vad står du där för latmask? Börja packa upp väskorna."
" Okej."
Jag tar de väskorna som är mammas och packar upp dom först. Jag lägger dom i den ordningen som hon alltid har allting i.
Jag försöker göra det snabbt, men samtidigt så vill jag inte göra någonting fel. Så det tar lite längre tid ändå.
När jag är klar med mammas saker så hämtar jag Emelies saker och packar upp dom. Emelie är nästan lika noggrann som mamma när det gäller att saker skall ligga på rätt plats.
Men när hon väl använt kläderna så hamnar dom på marken och då får jag gå och plocka upp allting igen...
När jag är klar med Emelies väskor så hämtar jag mina egna och lägger dom på sängen bredvid Emelies.
Vi har inte delat rum sedan vi var små och även om vi gillar våra egna rum, så var vi glada över det. Jag var säkert mer glad än hon. Hon skulle inte vara den som fick sova på soffan om det inte skulle finnas tillräckligt med sängar...
Mamma kommer in i rummet och kollar kritiskt på mig. Jag behöver inte se för att veta att hon gör det, hennes blick bränner i ryggen.
" Vi har ingen mat."
" Nej, jag packade inte ner det."
" Och varför gjorde du inte det?"
" Man får inte ha med sig mat på varken flygplatsen eller i planet."
" Det var ju inte bra. Då finns det väl ingenting annat för dig att göra än att gå och köpa det."
Hennes röst är full av gift och hat.
Greppet om tröjan jag håller blir hårdare och jag skrynklar till det lite.
Jag vänder mig om, ler mot mig mamma halvhjärtat och nickar.
" Okej."
Jag tar min plånbok och min väska och går ut.
När jag kommit ut från hotellrummet så springer jag ut. Hettan från solen bränner lite i ansiktet.
Jag tar ett djupt andetag och försöker hitta till en butik. Jag frågar några på vägen, de flesta ignorerar mig bara och vissa vet inte. Men tillslut så träffar jag en gammal tant som förklarar vart jag skall gå.
Tanten måste ha ganska dålig hörsel eftersom hon nästan som skriker ut vart butiken ligger. Jag ler mot henne och tackar innan jag springer iväg.
Snart så är jag framme. Så fort jag går in så blir jag chockad. Det är så otroligt stort!
Det tar ett tag att hitta varan som jag skall köpa, sedan tar det yttligare längre tid att välja vilken av de alla 100 olika sorterna som jag skall ta.
Tillslut så har jag handlat klart och börjar gå tillbaka.
På vägen tillbaka så ser jag en liten strand. Den verkar väldigt tom för att vara i L.A.
Det kanske inte är en speciellt omtyckt strand...
Jag kommer hem och packar snabbt upp varorna. Emelie kollar på medan jag jobbar.
Jag bryr mig inte änns om att fråga om hon vill hjälpa till, det är någonting jag slutade med för länge sedan.
När jag är klar så går jag in i mitt och Emelies rum igen och packar upp mina saker. När jag är klar så sätter jag mig på sängen och vet inte vad jag skall göra.
Hade vi varit hemma nu så hade jag varit tvungen att tvätta någonting eller städa någonstans. Kanske till och med göra en läxa eller två.
Men nu var vi inte hemma och jag tog inte med något skolarbete, jag är redan längre fram än alla andra i klassen....
Jag hör mamma som öppnar kylskåpet och som sedan kommer till mitt rum. Hon ställer sig bara i dörröppningen.
" Du måste laga lunch. Emelie är hungrig."
" Men vi åt ju för inte så länge sedan."
" Hörde du inte vad jag sa? Emelie är hungrig."
" Okej..."
Jag reser mig upp och går förbi min mamma, hon fnyser när jag går förbi.
Jag ställer mig i köket och börjar laga mat.
Annons
Comment the photo
Memla1996
Wed 14 Dec 2011 18:33
Haha:D
Ja, jag har precis skrivit klart kapitel 2 och skall börja på kapitel 3 nu:)
Det kanske är klart till 2045 om jag fortsätter i denna takten:P
Ja, jag har precis skrivit klart kapitel 2 och skall börja på kapitel 3 nu:)
Det kanske är klart till 2045 om jag fortsätter i denna takten:P
Memla1996
Mon 26 Dec 2011 23:47
Mauritz, lovet är slut om två veckor typ... Det är inte två veckor kvar till 2045...
Dock är jag på kapitel 5 nu :D
Dock är jag på kapitel 5 nu :D
Anonymous
Sun 4 Dec 2011 08:38
super bra ;D <3
Memla1996
Sun 4 Dec 2011 10:54
Hahax)
tack så mycket:) den ser egentligen bättre ut när man läser den på datorn;)<3
tack så mycket:) den ser egentligen bättre ut när man läser den på datorn;)<3
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/memla1996/499287615/
Visa toppen
Show footer