May
Friday 30 December 2011 photo 1/3
|
Kapitel 4:a!!
Jag är inte hundra procent nöjd med detta... men lägger upp det ändå:) skriv gärna vad ni tyckte;D
Kapitel 4.
Nu är det min tur att vara förvirrad.
" Vad sa du?"
" Du är en healer, en waterhealer."
" Vad vet du om det?"
Han ler lite halvt mot mig, som om han vet någonting jag inte vet...
" Låt oss bara säga att jag vet en del om det."
" Hur mycket såg du?"
" Tillräckligt för att veta att du är en healer."
" Vad vill du?"
Han ignorerar min fråga och ställer istället en ny.
" Healar din syster också?"
Jag kollar förvånat på honom ännu en gång.
" Hur visste du att..."
" Har du healat många?"
" Va? Eh... ne..."
" Vart är din protector?"
" Min vadå?"
Nu kollar han förvånat på mig. Jag möter honom med en ganska irriterad blick, eftersom han inte svarar på mina frågor.
" Har du ingen protector?"
" Vad är en protector?"
" Du måste följa med mig."
Han tar tag i min han och börjar gå från stranden. Jag kollar förvånat på honom och rycker snabbt tillbaka min hand. Han vänder sig om och jag kollar allvarligt på honom.
" Jag tänker inte följa med dig någonstans fören du har svarat på mina frågor!"
" Frågor?"
Han kollar oförstående på mig, som om han inte hört ett ord av vad jag försökt säga innan. Jag kollar då allvarligt och irriterat på honom.
" Ja, frågor."
" Okej."
Han rycker på axlarna och sätter sig ner.
" Fråga på bara."
Jag kollar lite förvånat och osäkert på honom. Jag trodde inte att han skulle ge med sig så snabbt, jag vill egentligen bara gå härifrån...
Men jag sätter mig ner, någon meter ifrån honom. Jag vill ändå veta hur han känner till vad jag är...
" Hur kommer det sig att du känner till healing?"
" Min familj har känt till det sedan flera generationer tillbaka."
" Så din släkt har berättat om healing för dig då?"
" Ja. Min morfar berättade allting för mig. Tydligen så har min farmor och farfar vetat ganska mycket om det också, men eftersom min pappa aldrig varit i mitt liv. Så har dom aldrig kunnat berätta om det för mig."
Jag kollar ner i sanden när han berättar att hans pappa. Jag vet hur det känns...
Dock vill jag ha svar på mina frågor snabbt, så jag kollar upp på honom igen och ställer nästa fråga.
" Hur visste du att jag har en syster?"
Han kollar på mig som om det är självklart.
" Jag såg er på tåget tillsammans. Ni är ganska lika, dock är det mest små saker som gör er lika."
" Följde du efter mig hit?"
" Nej. Jag har varit och kollat på en lokal som mitt band skall spela i."
" Var är resten av bandet då?"
" Dom sitter i en bil på väg hem."
" Varför är du inte med dom?"
Jag kollar forskande på honom.
" Eftersom det inte fanns plats i bilen. Killen som spelar bas skulle köra, men jag hade inte fått reda på att våran ljudkille skulle följa med. Jag missade bussen som jag skulle åka med och blev tvungen att gå hem."
Jag kollar lite osäkert på honom. Det är ju väldigt lägligt för honom att han missar bussen och blir tvungen att gå, precis som jag...
Jag nickar och fortsätter att fråga ut honom.
" Vad var det du sa om protectors?"
" Det är en ganska lång historia... Vad vill du veta om dom?"
" Vad är dom för någonting, och varför skulle jag ha en?"
" Alla healers har under flera årtionden haft en protector vid sin sida som skyddar dom mot folk som inte tyckte om healers. Du kanske vet om att healers ofta blev hatade av folk som bodde i olika byar och att dom trodde att dom var häxor.
Men det fanns några vanliga människor som tyckte att det som healersen gjorde var rätt, och dom började då hjälpa dom genom att skydda dom från alla bybor. Så kom protectorsen till."
Andy, eller vad han nu hette, kollar ut mot havet än en gång.
Det gick sedan i generationsled, barnen till protectorsen blev tränade av sina föräldrar för att senare i livet bli en protector åt en healer. Det sågs som en livsuppgift."
Han kollar på mig igen.
" Men ju mer tiden gick, desto mindre healers fanns det, och protectors slutade träna och lära sina barn om det."
Jag kollar på honom och det ser ut som att han talar sanning... Han har vackra ögon, som havet...
Inte tappa fokus! Jag måste koncentrera mig på att fråga ut honom.
" Finns det kvar några protectors?"
" Jadå, men det är inte alls lika många som det var innan."
" Känner du några?"
" Ett par..."
Jag kollar ut mot havet och rynkar pannan. Eftersom jag som är en healer, så tror jag på ganska mycket när det gäller allt detta. Men jag kan inte riktigt släppa det att han var här just när jag healade en man.
" Har du fått slut på frågor eller?"
Jag kollar på honom igen.
" Va? Eh... nej, eller jag vet inte riktigt..."
" Kan vi gå då?"
Jag kollar på honom och sedan på marken.
" Jag är inte bekväm med att följa med främlingar till platser som jag inte känner till..."
" Det är ju ett problem."
Han kollar ut mot havet och ser ut som att han funderar en stund. Sedan så kollar han på mig igen.
" Men om vi leker en liten lek innan då?"
" En lek? "
Jag lyfter ena ögonbrynet.
" Ja, har du någonsin hört talas om 20 questions?"
" Vad är det?"
" Du får fråga mig ett antal frågor och jag måste svara dom, ärligt."
" Men jag kan inte komma på 20 frågor bara sådär."
" Jag kan kanske hjälpa dig lite då."
Jag kollar upp på honom och han ler mot mig lite innan han börjar berätta om sig själv.
" Jag heter Andy, jag är 19 år gammal och bor här i L.A. Jag har bott i L.A i ungefär 3 år, jag flyttade hit på grund av en vän. Jag jobbar med musik, som gitarrist och låtskrivare i ett band. Vi är inte så jätte kända, men har ett antal fans. Jag bor med basisten/sångaren i bandet i en lägenhet."
Jag kollar på honom med ett lyft ögonbryn, när han tyst så jag kan fråga frågor så är mitt huvud helt tomt.
" Är du en healer?"
" Nej."
" Känner du någon healer?"
" Ja."
" Var för sorts healer?"
" Mindhealer."
" Man eller kvinna?"
" Kvinna."
" Vad heter hon?"
" Det kan jag inte säga."
Jag stirrar på honom och märker att jag kommit närmare honom. Jag backar snabbt undan och kollar ner i sanden igen.
Jag fick för mig att det kunde vara hon, men det kan det knappast vara...
Jag kollar upp på honom igen och de stora blå ögonen kollar fascinerat på mig.
" Varför kan du inte säga vad hon heter?"
" För det har ingenting med mig att göra."
" Och? Jag vill veta vad hon heter."
" Varför?"
" Därför..."
" Dåligt svar."
Jag kollar surt på honom och han kollar allvarligt på mig. Av någon anledning så stör jag mig på honom mer än jag brukar göra på folk...
Jag är tyst en stund och han kollar på mig.
" Kan vi gå nu då?"
" Nej."
Han suckar.
" Varför inte?"
" För jag litar inte på dig."
" Men nu kan du ju få reda på saker så du kan följa med mig."
" Men jag har ingen fråga på lager."
" Då kan jag hjälpa dig igen... Du vet att jag inte är en healer men att jag vet om dom. Jag känner en kvinnlig healer, men jag kan inte säga vad hon heter.
Jag bor i ett grönt lägenhetshus, vilket resten av bandmedlemmarna också gör.
Jag älskar nästan all sorts godis och hatar grönsaker, min favorit rätt är macaroni and cheese, jag är är beroende av kaffe och cigaretter."
Jag kollar förvånat på honom medan han babblar på om allting som han gillar och ogillar. När han är klar så kollar han ner på mig igen.
" Det var... ärligt."
" Ganska."
" Är du alltid såhär ärlig?"
" Nej, egentligen inte. Men jag gissar att du är en sån person som behöver veta allting om en person för att kunna följa med dom någonstans."
" Inte änns det räcker faktiskt..."
Jag kollar allvarligt på honom och han möter mig med en halvallvarlig min.
" Varför vill du att jag skall följa med dig egentligen? "
" För att du är en healer utan protector. Sedan så verkar du veta väldigt lite om healing."
" Jag vet visst en del om healing!"
" Jaså? Du visste ju inte änns vad en protector var."
" Tjejen som lärde mig allting om healing var tvungen att flytta innan hon kunde berätta allting för mig..."
" Var hon en healer?"
" Japp. Hon var en mindhealer, och min bästa kompis."
" Var din bästa kompis?"
" När hon blev tvungen att flytta så var hon också tvungen att bryta kontakten med alla hon kände. Speciellt mig."
" Varför dig speciellt?"
" Eftersom jag är en healer."
" Var hon jagad av någon eller?"
Jag kollar upp på Andy och han ser allvarlig men nyfiken ut. Jag möter honom med en allvarlig blick ännu en gång.
" Något i den stilen. Hon healade ganska mycket. Hon trodde att den tiden som varit med folk som hatade healers och försökte skada dem eller till och med döda dom var förbi. Så hon healade många och hjälpte många att komma tillbaka till verkligheten.
Men det var folk som inte gillade vad hon gjorde och de började jaga henne och kallade henne olika saker, bland annat häxa..."
Jag kollar ner på marken och silar lite sand mellan fingrarna.
" Hon var den som berättade att jag var en healer och lärde mig om healing."
" Fick du heala henne någon gång?"
" Ja, hon var den första jag healade."
Jag kan inte låta bli att le lite när jag tänker på den dagen då jag healade henne. Hon hade tagit mig till en sjö som låg ganska nära oss båda två.
Hon hade skärt sig i armen, med mening, sedan så visade hon det för mig och sa till mig att heala det. Jag hade bara kollat förskräckt på henne och sagt att vi borde ringa en ambulans eller någonting, såret var ganska djupt och blödde kraftigt.
Men hon hade bara sagt till mig att ta ett djupt andetag och slappna av. Jag har först trott att hon var galen men gjorde tillslut som hon sa, och efter någon minut så var såret healat.
Jag kollar på Andy och drar lite på munnen.
" Hon hade fortfarande ett ganska synligt ärr på armen när hon åkte iväg."
Han ler lite halvhjärtat. Det ser ut som att han tycker synd om mig, jag gillar det inte och reser mig upp.
Andy gör samma sak och kollar på mig.
" Följer du med nu?"
" Nej."
Han stönar irriterat och jag håller upp ena handen mot honom för att visa att jag inte är klar.
" Jag måste hem igen, min mamma vill inte att jag skall komma hem sent. Men om jag kunde få ditt nummer så kunde jag kanske messa dig så vi kan ses igen?"
Jag är inte riktigt säker på att detta är någonting som jag verkligen vill göra. Men han kan så mycket om healing och även om jag hatar att erkänna det, så har jag fortfarande mycket att lära. Sedan skulle det vara skönt att kunna prata med någon som vet om detta...
Han nickar och ber om min mobil. Jag säger då att jag inte har den med mig.
" Ge mig en bit papper och en penna."
Jag gör som han säger och han skriver snabbt ner lite siffror, sedan så ger han mig lappen och pennan igen.
Jag tackar honom och lovar att jag skall ringa eller messa honom. Han nickar bara och säger hejdå. Han måste ha varit ganska besviken över att jag inte följde med honom. Men jag vågar inte följa med honom någonstans och sedan så vågar jag inte riskera att vara borta för länge...
*
Jag börjar gå mot hotellrummet, när jag kommer in i rummet så ser jag köksklockan. Jag stirrar på den och ser att jag varit borta i flera timmar mer än vad jag skulle.
Mamma kommer inrusande till köket och hon ser arg ut.
" Vart har du varit?!"
" Jag tappade bort tiden, förlåt."
" Tror du att det räcker eller?! Du blir utan mat idag och imorgon."
Jag kollar förvånat på henne. Hon sträcker på sig och ler lite överlägset mot mig.
" Köpte du kaffe."
Jag stirrar på henne och känner hur mitt hjärta nästan som stannar, för andra gången idag. Jag kollar på min mamma, hon ser att jag inte har gjort det och blir rasande.
" Din dumma otacksamma unge!!"
Hon ger mig två örfilar på samma kind och jag känner hur hennes långa naglar river upp huden på kinden. Jag håller för kinden och kollar på henne med gift i ögonen.
Det gillar hon inte och fortsätter att slå mig. Jag får ännu en örfil på samma kind och sedan en på andra kinden. Då kommer Emelie in i köket och ber henne att sluta.
Mamma kollar på Emelie och ler vänligt mot henne och säger att hon inte behöver oroa sig. Jag smyger iväg och går mot badrummet.
Jag låser om mig och börjar mekaniskt fylla badkaret med vatten, jag står bara och stirrar på hur badkaret fylls mer och mer. Det rinner inte några tårar ner för mina kinder. Jag har slutat slösa mina tårar på dessa sorters incidenter för länge sedan.
När det är tillräckligt med vatten så stänger jag av kranen och lägger mig i vattnet med kläderna på. Jag låter kinderna ligga i vattnet och börjar heala dom. Jag tar inte bort såren utan bara rodnaden och delar smärtan. Men inte all smärta, jag måste fortfarande känna, jag måste minnas varje slag och varje skada...
Jag reser mig upp när jag är klar och tar först av mig mina kläder, virar en handduk om min kropp och kollar mig i spegeln.
Det bruna lockiga håret bara hänger och jag kollar in i dom gröna ögonen, pappas ögon...
Jag kollar på såret på kinden och petar lite på sårskorpan som skapats. Det svider lite när jag petar på det och jag rynkar pannan lite.
En dag, så skall kärringen få igen....
Annons
Comment the photo
Anonymous
Fri 30 Dec 2011 16:30
Han tar tag i min han och börjar gå från stranden.
du missa ett d :P men man förstår endå ;)
du missa ett d :P men man förstår endå ;)
Memla1996
Fri 30 Dec 2011 16:38
Tack:)
renläste det innan, men jag missar en del ord ibland:D
jag kan denna biten utantill för jag har skrivit den så många gånger och inte kommit längre än så sedan, så det är svårt att se dom små sakerna:P
renläste det innan, men jag missar en del ord ibland:D
jag kan denna biten utantill för jag har skrivit den så många gånger och inte kommit längre än så sedan, så det är svårt att se dom små sakerna:P
Anonymous
Fri 30 Dec 2011 16:43
haha förstår det, lätt att missa sina egna fel ;)
även detta kappitel älskar jag ;)
även detta kappitel älskar jag ;)
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/memla1996/500261283/
Visa toppen
Show footer