Friday 30 December 2011 photo 2/3
|
Kapitel 5:D
Kommentera gärna:)
Kapitel 5.
Det tar två dagar innan jag vågar smsa Andy.
Jag ligger på sängen och hör hur min mage kurrar medan jag skriver smset. Jag har inte ätit på två dagar och har inte heller fått lämna hotellet under dom dagarna. Mamma kollar bara på mig och ler när hon hör min mage som kurrar.
Jag har inte kollat på henne och bara gått in i mitt rum då. Men hon tvingar mig att gå ut och laga maten och sedan kolla på medan dom äter. " Det gör man om man är en familj " brukar hon säga. Det finns ingenting som kan relateras till en familj om man skulle veta vad min mamma verkligen gör mot mig. Och har gjort under flera år...
När jag skickat smset så behöver jag bara vänta i någon minut innan jag får svar.
Bra. Vi ses på samma strand. Hittar du dit?
Ja.
Ses om en stund då.
Okej.
Jag lägger min tegelsten till mobil i fickan och öppnar sovrumsdörren och går ut till vardagsrummet som mamma är i.
" Jag måste gå till lägerskolan."
säger jag torrt medan hon fortfarande kollar på TV:n.
" Varför då?"
" Vi skall göra ett arbete som är ganska viktigt. Jag kommer nog vara borta hela dagen."
" Det kan du inte. Fixa så dom tror att du är sjuk eller något."
" Om jag gör det så kommer dom komma hit för att se om jag verkligen är sjuk."
" Och varför skulle dom göra det?"
" Därför att det är ett arbete som de flesta tycker är tråkigt. Så flera lär försöka skippa det."
Mamma suckar ljudligt och vänder sig mot mig. Hon kollar på mig, granskar mig mera... Sedan vänder hon sig om och säger att jag inte får vara borta för sent.
Jag säger tack och går och sätter på mina skor innan jag går ut. Jag springer ner för trappan som vanligt och en ganska bra bit till.
Jag hade kunna springa ännu mer, men jag har ingen energi...
Andy står redan på stranden och kollar ut mot havet. Jag springer fram till honom och han vänder sig mot mig och ler lite.
" Det tog tid?"
" Gjorde det, jag sprang ganska mycket för att du inte skulle behöva vänta."
" Det är lugnt. Jag fick bara vänta i två dagar..."
Han tar upp sin smartphone och kollar vad klockan är.
" Och 7 minuter."
Han ler lite mot mig och jag ler lite ursäktande mot honom.
" Tillitsproblem eller?"
" Något i den stilen ja..."
Jag kollar in i de blå ögonen och är fortfarande fascinerad över hur klara dom är...
" Är det någonting eller?"
" Va?"
Jag blinkar lite till och vaknar ur min dagdröm. Andy kollar ner på mig.
" Du stirrade på mig. Har jag någonting i ansiktet eller?"
Jag skakar på huvudet och känner hur kinderna hettar lite. Jag kan ju inte stå och stirra på honom! Han kanske börjar tro någonting då...
Andy rycker på axlarna, vänder sig om och börjar gå. Jag följer efter honom och springer ikapp så jag går bredvid honom.
Medan vi går så ser jag att massa folk stirrar på honom. Jag kollar upp på honom ibland då folk viskar när han går förbi. Han kollar bara rakt fram och verkar inte bry sig om att folk stirrar.
När jag kollar upp på honom så märker jag hur mycket längre Andy verkligen är en mig. Jag som själv är hela 167 cm är ändå ganska lång, tycker jag...
Han måste vara runt 190 cm eller något sånt.
Andy kollar ner på mig igen och frågar om det är någonting igen.
" Märker du inte änns när folk stirrar på dig?"
" Nej, jag har liksom vant mig med åren."
Jag ser en man som ser ut som ögonen skall poppa ut vilken sekund som helst. Jag blänger på honom.
" Oartigt."
Jag mumlar det mer för mig själv, men Andy hör och följer min blick och ser mannen. Han blänger på mannen som då helt plötsligt blir upptagen med något annat.
Andy skrockar lite och jag kollar upp på honom.
" Är det inte jobbigt?"
" Ibland. Jag bryr mig helt ärligt inte så mycket. "
Andy kollar ner på mig igen och ler lite.
" När jag var yngre så var det lite värre dock. Jag hatade när folk stirrade och kallade mig massa olika saker."
" Som vadå?"
" Mes, fetto, emo, bög och lite sånt. Jag har blivit kallad för värre, men det är några av dom som jag än i dag minns."
" Men du är ju inte fet?"
Jag kollar på Andys smala och nästan kantiga kropp.
" Nej det är jag inte. Men jag var när jag var liten."
Jag kollar upp på honom igen.
" Hur orkade du?"
Han tittar ner på mig igen och jag möter honom med en allvarlig och samtidigt nyfiken blick. Han kollar upp igen rycker på axlarna.
" Vad skulle jag gjort? "
" Jag vet inte... vissa ändrar sig ju för att folk kallar dom någonting elakt."
" Det har jag ju också, som du konstaterade så är jag ju inte fet längre. Men det var mer för min egen skull. Jag har dock samma stil som jag hade då."
" Hmm."
Jag kollar ner i marken lite och funderar lite på vad han sagt.
" Vad tänker du på?"
Jag kollar upp på honom igen.
" Va?"
Han ler lite igen.
" Vad var du tänkte på?"
" Att du måste vara en stark person."
Han lyfter ena ögonbrynet.
" Varför då?"
" Om man orkar höra samma sårande ord hela livet och inte tappa sig själv under den tiden. Då är man en stark person."
" Det lät lite poetiskt."
" Tack."
Jag kollar upp på honom och ler.
" Min pappa brukade alltid säga att jag var poetisk av mig. Både han och jag gillade att läsa poesi, pappa kunde skriva den mest vackra poesin och dikterna."
" Gör han det fortfarande?"
" Det vet jag inte. Han lämnade familjen för flera år sedan. Men det är inte som du tror, han är fortfarande världens bästa pappa."
Andy kollar frågande på mig och jag ler halvhjärtat.
" Det är en lång historia."
Han nickar och vi fortsätter att gå.
*
Jag kollar runt lite och försöker hitta ett grönt lägenhetshus som Andy berättade om innan.
Andy skrattar lite när han ser mig kolla runt hela tiden, jag kollar upp på honom och ser att han pekar rakt fram. Jag kollar dit han pekar och ser det. Det är verkligen grönt! Grönt som gräs typ, med vita knutar.
Det ser ganska gammalt ut och är ganska litet, bara trevånigt. Färgen håller på att lossna på vissa ställen också. Jag kollar på Andy.
" Är det inte dags att fixa färgen kanske?"
" Ingen av oss som bor i lägenheterna är målare."
" Varför anlitar ni inte någon då?"
" Ingen har råd med det."
" Varför inte?"
" För vi alla håller på med musik på ett eller annat plan, Musiker som inte tjänar speciellt mycket pengar. Hon som äger byggnaden tjänar inte speciellt mycket heller. Så vi får laga det vi kan själva."
" Jobbigt."
" Det är så det är om man är fattig."
"Du är inte fattig. Du har i alla fall ett hem och tjänar pengar."
" Sant."
Vi kommer fram till porten och Andy öppnar den för mig. Jag går in och ser att byggnaden inte bara är sliten på utsidan, insidan är inte mycket bättre...
Färgen på väggarna ,som jag gissar var vita innan, har bytt till en gul/ brun smutsig färg.
Andy går förbi mig och går mot trapporna. Jag följer efter honom, när vi kommit halvvägs så tar jag tag i hans arm och stoppar honom. Han vänder sig om och kollar på mig.
" Kommer det vara protectors där uppe?"
" Ja."
" Kommer dom vilja vara min protector?"
" Ja."
Jag kollar forskande på honom.
" Varför är det just du som följer med mig?"
Han kollar allvarligt på mig och lyfter ena ögonbrynet som om det borde vara självklart. Då förstår jag...
" Du är en protector?"
Jag kollar förfärat på honom, det känns nästan som att han har lurat mig.
" Har du fört mig hit för att du vill vara min protector med?"
" Ja. Men du väljer själv om du vill ha mig som din protector."
" Tänk om jag inte vill ha någon protector alls då?"
Jag kollar trotsigt på honom. Han kollar då allvarligt på mig och går ner till samma trappsteg som jag står på.
" Då kanske du kommer bli tvungen att lämna Sverige som din kompis var tvungen att göra."
" Men hon healade mer än jag gjorde."
När jag säger det så kollar Andy lite förvånat på mig.
" Det första du gjorde när du kom hit var ju att heala en man."
Mitt hjärta slår ett dubbelslag och jag stirrar på honom. Sedan vänder jag mig mot väggen och lutar mig mot den. Den kalla väggen luktar illa, men jag bryr mig inte.
Jag dunkar pannan i väggen lite och svär tyst för mig själv. Jag känner en hand på min axel och kollar upp och möter ett par vackra blå ögon.
" Ta det lugnt."
" Hur skulle jag kunna göra det?! Tänk om dom två går och tjallar för någon annan?"
" Då skulle ingen tro dom, dom skulle bara låta galna."
" Men tänk om någon tror dom då? Då kommer jag bli tvungen att lämna min syster!"
" Nejdå. Folk tror inte på sånt nu för tiden, och sedan så skulle folk springa ifrån dom om dom skulle nämna vilken strand dom varit på."
" Varför då?"
" Det finns en anledning till att den stranden är så tom. Den är nämligen känd som mordstranden. Flera personer har blivit mördade där."
Jag kollar förvånat på honom och han nickar. Han börjar gå igen och jag följer efter.
När vi kommit till hälften av andra trappan så tar jag tag i Andys tröja igen. Han vänder sig om och kollar på mig. Jag kollar oroligt upp på honom.
" Tänk om jag inte kan välja någon då?"
" Det är ett antal healers där, så du kommer nog kunna göra det."
" Men tänk om jag verkligen inte kan välja någon."
" Då får du väll ta den som är bäst."
Han vänder sig om igen och jag följer efter igen.
När vi kommit till hälften av sista trappan så tar jag tag i Andys tröja igen. Han vänder sig än en gång om och kollar lite irriterat på mig.
" Vad är det nu?"
" Vad händer om jag väljer dig till att vara min protector?"
" Då blir jag din protector."
" Bara sådär? Har inte du någonting att säga om saken?"
" Nej, inte direkt. Men som jag sagt innan så ses det som en ära att vara en healers protector och det är något av en livsuppgift."
" Så du skulle se det som en ära att vara min protector?"
" Ja."
" Okej..."
Andy kollar forskande på mig, men vänder sig om och fortsätter att gå upp.
När vi kommer fram till dörr 26 så stannar Andy. Han öppnar dörren utan att knacka och ropar att han är hemma.
Jag hör flera röster som ropar välkommen hem, det låter som att dom alla är på samma ställe...
Andy kollar på mig och säger till mig att komma in. Jag gör som han säger och går in i den lilla hallen.
Det är massa skor överallt, vilket gör det lite svårt att hitta någonstans som man kan stå och att det knappt finns någon plats att hänga min jacka på, alla hängare är fulla med skinnjackor.
Andy hänger upp sin och jag ser att nästan alla är svarta och har nitar på. Alla jackor utom en som är brun.
Andy le lite ursäktande mot mig.
" Det är ganska stökigt när alla komme hit..."
" Jag ser det, hur många är alla?"
Han skall precis svara, men någon annan hinner säga någonting innan honom.
" Vem har du tagit med dig hem Andy??"
Rösten låter farligt bekant... Jag hör steg som kommer närmare och när den brunögde och brunhåriga gestalten kommer fram, så känns det som att mitt hjärta skall stanna.
Vi båda stirrar på varandra förvånat.
" Natalie?"
" Sophia?"
Annons
Comment the photo
Anonymous
Fri 30 Dec 2011 17:11
spännande ;)
Memla1996
Fri 30 Dec 2011 17:00
Kommer nog ta ett litet tag innan kapitel 6 kommer ut :( har lite problem att skriva med de naglar som jag har nu;)
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/memla1996/500262617/