February
Thursday 22 October 2009 photo 1/8
|
nu är det lite mer en ett år sen. trodde det skulle vara lättare nu.
allt du gjorde, bra som dåligt, saknar jag. även när du fick mig att totalt lacka ur.
alla gånger jag har förundrats av all den kraft och livsglädje som kan rymmas i en sådan liten ponny. de gångerna då hinderna verkat för höga har du kämpat och visat vad du går för. alla de gångerna då hästen brevid har mycket längre ben och jag inte trodde du kunde öka har du ökat farten ytterligare, som om det inte fans gränser för vad du kunde klara. älskade dunder, hur vi var speciella. när du var egen och ingen kunde göra något du inte ville, men allt jag bad om gjorde du. alla stigar vi utforskat, allt vi har lärt varann och allt vi har lärt oss tillsammans. det extrema förtroende vi hade för varandra, du är den bästa vännen man kan få. varje gång jag vaknar så hoppas jag på det omöjliga, att du stog utan för min fönster i trädgården i kylg försommar morgon. och det tar inte lång tid innan jag förstår att det aldrig mer kommer hända. jag har smörjt alla dina grejer och tvättat dina schabrak och lagt ner i kistan med gamla häst grejor i källaren. men det händer att jag går ner och hämtar din tomteluva som du hade på ''tomten i skogen''. då du hade din glittriga jul grimma och hur du stog ut med alla barn som ville klappa dig bara för att jag bad dig om det. hur ska jag inte kunna gråta när jag tänker på alla minnen. som när du slutate bitas och vi bytte nosgrimma. som när hanna, siri, jag, klara, johanna, och någrade till tävlade gymkhana och vårat lag vann stort varje år tack vare dig, när jag växt ur dig och du skulle gå barn lektioner på drivnäs. och jag väkte dig tidigt och vi åkte i den kalla höst natten till strömstad och hur du stog och styla på stallplanen när vi var framme och hur förtvivlat du gnägga när vi lämna dig. du förstog inte att vi aldrig skulle lämna dig för alltid. då vi tävlade hoppning och du dundrade alldeles för fort fram innen på banan för att du älskade att hoppa. och hur lycklig du blev när det blev vår och du fick släppas ut i de stora hagarna i kosters natur. att jag aldrig hade träns, saldel eller hjälm när jag red dig i hagen brevid och vi hoppade diken och folk blev imponerade för de förstod inte hur det var möjligt att vi kunde komunicera utan allt det där. jag kommer aldrig glömma hur du tog han om sotis när hon var sjuk eller hur du alltid knöt upp mina knutar när jag bundit fast dig i staketet. jag kommer aldrig glömma hur du varit min bästa vänn varje dag i alla år.
jag saknar dig Kasper.
allt du gjorde, bra som dåligt, saknar jag. även när du fick mig att totalt lacka ur.
alla gånger jag har förundrats av all den kraft och livsglädje som kan rymmas i en sådan liten ponny. de gångerna då hinderna verkat för höga har du kämpat och visat vad du går för. alla de gångerna då hästen brevid har mycket längre ben och jag inte trodde du kunde öka har du ökat farten ytterligare, som om det inte fans gränser för vad du kunde klara. älskade dunder, hur vi var speciella. när du var egen och ingen kunde göra något du inte ville, men allt jag bad om gjorde du. alla stigar vi utforskat, allt vi har lärt varann och allt vi har lärt oss tillsammans. det extrema förtroende vi hade för varandra, du är den bästa vännen man kan få. varje gång jag vaknar så hoppas jag på det omöjliga, att du stog utan för min fönster i trädgården i kylg försommar morgon. och det tar inte lång tid innan jag förstår att det aldrig mer kommer hända. jag har smörjt alla dina grejer och tvättat dina schabrak och lagt ner i kistan med gamla häst grejor i källaren. men det händer att jag går ner och hämtar din tomteluva som du hade på ''tomten i skogen''. då du hade din glittriga jul grimma och hur du stog ut med alla barn som ville klappa dig bara för att jag bad dig om det. hur ska jag inte kunna gråta när jag tänker på alla minnen. som när du slutate bitas och vi bytte nosgrimma. som när hanna, siri, jag, klara, johanna, och någrade till tävlade gymkhana och vårat lag vann stort varje år tack vare dig, när jag växt ur dig och du skulle gå barn lektioner på drivnäs. och jag väkte dig tidigt och vi åkte i den kalla höst natten till strömstad och hur du stog och styla på stallplanen när vi var framme och hur förtvivlat du gnägga när vi lämna dig. du förstog inte att vi aldrig skulle lämna dig för alltid. då vi tävlade hoppning och du dundrade alldeles för fort fram innen på banan för att du älskade att hoppa. och hur lycklig du blev när det blev vår och du fick släppas ut i de stora hagarna i kosters natur. att jag aldrig hade träns, saldel eller hjälm när jag red dig i hagen brevid och vi hoppade diken och folk blev imponerade för de förstod inte hur det var möjligt att vi kunde komunicera utan allt det där. jag kommer aldrig glömma hur du tog han om sotis när hon var sjuk eller hur du alltid knöt upp mina knutar när jag bundit fast dig i staketet. jag kommer aldrig glömma hur du varit min bästa vänn varje dag i alla år.
jag saknar dig Kasper.
Comment the photo
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/metalgreymon/418712035/
Visa toppen
Show footer