Målet för dagen var Andy Warhol på Moderna Museet. Nu ska det tilläggas att oavsett hur trotsig, rebellisk och revloterande jag än må vara vid vissa tillfällen så är jag ändå tyvärr ganska konservativ när det gäller min konstsmak. Jag tycker inte att konst behöver provocera och skapa reaktion. Jag vill att konst ska behaga ögat och skänka njutning. Så därför är jag kluven inför Andy Warhol. Han är inte bara totalt förvirrande och en smula störd, han är dessutom tröttsamt tråkig ibland. Men så helt plötsligt så gör han något fantastiskt som både behagar ögat, utan att vara tillbakadragen för det. Sånt som skulle kunna klassas som fint, och sånt som man faktiskt vill ha hemma. Men sen finns den sidan hos honom som inte bara strider mot samhället och sina kritiker, han totalt hånar oss genom att få oss att tro att vi förstår, och att vi kan njuta av hans konst. Men det kan vi inte. För när det inte finns något budskap överhuvudtaget, och när det bara är fult och tråkigt, har man då rätt att klassas som en av modern tids främsta konstnärer? Ja, naturligtvis. Man vågar inte kritisera Andy Warhol, lika lite som man vågar säga att Hasse&Tage faktiskt inte alls är så roligt som man skulle kunna tro. Men jag var inte helt imponerad. Även om jag är väldigt glad att vi gick dit för att se den. För det är en charm i sig, att få se konstverk som man annars aldrig kommer få se. Konstverk som finns på museer på andra sidan jorden och som inte alls är på prioriterings listan. Det ökar magin i själva konstverket, även om jag fortfarande är måttligt road av videoinstallationer.

Annons

The photo has no tags

November 2008