October
Thursday 16 April 2009 photo 1/1
|
Igår, den 15:e april, var det en rörande minnesstund för de 96 omkomna personerna på Anfield. Gerry Marsden sjöng You’ll Never Walk Alone live och 96 röda ballonger släpptes upp i luften.
kan ses här http://www.youtube.com/watch?v=yMoTMsnT8r0
Detta var nog det hemskaste jag läst i hela mitt liv. Man har ju varit där, klämd som satan och man har många gånger varit rädd. ståplats är oftast ingen trevlig plats att vistas på, men inte fan har jag haft en tanke på att man kan dö..
Den 15:e april 1989 var en strålande vacker vårdag. Adrian Tempany var 19 år gammal när han klockan 14.15 klev in på läktarsektion 3 (pen 3) på Lepping Lane, en sektion som skulle förvandlas till en fruktansvärd dödsfälla mindre än en timme senare.
Först njöt Tempany av vårsolen, läste matchprogrammet och lyssnade på försnacket bland övriga fans. Men redan klockan halv tre – en halvtimme före matchstart – så började det bli obekvämt trångt. Tempany tittade sig omkring och såg att många äldre och mer rutinerade fans såg skärrade ut. Han dök under en liten järnbarriär så att trycket bakifrån skulle lätta.
Men trycket lättade aldrig. Tio minuter senare förstod alla att något var fel. På de främsta läktarraderna så var det så trångt att supportrarna började svettas och började att få svårigheter att andas. Det var omöjligt att röra på sig. Och längre bak på läktaren förstod inte fansen vad som höll på att hända och fortsatta forsa in på läktarsektionen.
Utanför gjorde polisen ett oförklarligt och oförlåtligt misstag och öppnade en dörr som ledde in till pen 3 och 4. Ytterligare 2,000 supportrar strömmade in på en redan överfylld läktare. Några fans tryckte sig in utan tillstånd, vilket förvärrade situationen.
Tempany började få panik. Runtomkring honom spred sig paniken och en skrämmande tystnad la sig över de främre raderna. Tempany kunde inte röra sig en enda centimeter och tittade förgäves efter poliser eller stewards som kunde hjälpa. Ingen kom till undsättning. Sakteliga tappade han känseln i hans fötter, ben, armar och bröstkorgen. Han kunde röra huvudet, munnen och ögonen, men inget mer.
Några av järnbarriärerna gav vika och Tempany kunde se Liverpoolfans runtomkring sig som var vita i ansiktet, som inte kunde få luft, och som höll på att dö.
Polisen – som på den tiden föraktade fotbollsfans efter alla våldsamheter – insåg inte allvaret och stod bara och tittade på passivt, medans supportrarna bad för sina liv. Trycket var så enormt att kravallstaketen längst fram hade börjat ge vika. Poliserna framför läktarsektionen måste ha sett paniken i fansens ögon. Ändå gjorde de ingenting.
Klockan tre – otroligt nog - blåste domaren i pipan och matchen satte igång. Då hade redan några Liverpoolfans dött. De stod fortfarande upp men deras ansikten var kritvita, deras läppar blåa och deras tomma ögon stirrandes rakt fram.
Tempany undrade hur många minuter han hade kvar att leva.
kan ses här http://www.youtube.com/watch?v=yMoTMsnT8r0
Detta var nog det hemskaste jag läst i hela mitt liv. Man har ju varit där, klämd som satan och man har många gånger varit rädd. ståplats är oftast ingen trevlig plats att vistas på, men inte fan har jag haft en tanke på att man kan dö..
Den 15:e april 1989 var en strålande vacker vårdag. Adrian Tempany var 19 år gammal när han klockan 14.15 klev in på läktarsektion 3 (pen 3) på Lepping Lane, en sektion som skulle förvandlas till en fruktansvärd dödsfälla mindre än en timme senare.
Först njöt Tempany av vårsolen, läste matchprogrammet och lyssnade på försnacket bland övriga fans. Men redan klockan halv tre – en halvtimme före matchstart – så började det bli obekvämt trångt. Tempany tittade sig omkring och såg att många äldre och mer rutinerade fans såg skärrade ut. Han dök under en liten järnbarriär så att trycket bakifrån skulle lätta.
Men trycket lättade aldrig. Tio minuter senare förstod alla att något var fel. På de främsta läktarraderna så var det så trångt att supportrarna började svettas och började att få svårigheter att andas. Det var omöjligt att röra på sig. Och längre bak på läktaren förstod inte fansen vad som höll på att hända och fortsatta forsa in på läktarsektionen.
Utanför gjorde polisen ett oförklarligt och oförlåtligt misstag och öppnade en dörr som ledde in till pen 3 och 4. Ytterligare 2,000 supportrar strömmade in på en redan överfylld läktare. Några fans tryckte sig in utan tillstånd, vilket förvärrade situationen.
Tempany började få panik. Runtomkring honom spred sig paniken och en skrämmande tystnad la sig över de främre raderna. Tempany kunde inte röra sig en enda centimeter och tittade förgäves efter poliser eller stewards som kunde hjälpa. Ingen kom till undsättning. Sakteliga tappade han känseln i hans fötter, ben, armar och bröstkorgen. Han kunde röra huvudet, munnen och ögonen, men inget mer.
Några av järnbarriärerna gav vika och Tempany kunde se Liverpoolfans runtomkring sig som var vita i ansiktet, som inte kunde få luft, och som höll på att dö.
Polisen – som på den tiden föraktade fotbollsfans efter alla våldsamheter – insåg inte allvaret och stod bara och tittade på passivt, medans supportrarna bad för sina liv. Trycket var så enormt att kravallstaketen längst fram hade börjat ge vika. Poliserna framför läktarsektionen måste ha sett paniken i fansens ögon. Ändå gjorde de ingenting.
Klockan tre – otroligt nog - blåste domaren i pipan och matchen satte igång. Då hade redan några Liverpoolfans dött. De stod fortfarande upp men deras ansikten var kritvita, deras läppar blåa och deras tomma ögon stirrandes rakt fram.
Tempany undrade hur många minuter han hade kvar att leva.
Visa toppen
Show footer