July
Tuesday 28 October 2008 photo 1/1
|
Jag stod så djupt in i tunneln att min hud skiftade i vitt, jag skådade inte ljuset och jag saknade det inte heller. Sakta, sakta började jag ändå att gå, ett steg i taget. Det var mitt livs hittills mest plågsamma promenad. Som tur var, var jag aldrig ensam på färden. Jag fortsatte gå och jag började faktiskt skymta en stråle av ljus långt där framme vid tunnelns slut. I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle nå dit. I vilket fall som helst så står jag just nu precis utanför tunneln och kisar i solen, den bländar mig. Likt ett nyfiket barn tittar jag mig omkring. Jag ser på dig och tar ett stort kliv. Så stort att jag riskerar att falla. Det enda jag ber dig om är att ta emot, det krävdes så mycket för mig att ta det där klivet och jag är inte beredd att falla, inte nu, inte igen.
Jag tycker om dig.
Jag tycker om dig.
Visa toppen
Show footer