SUICIDE IS PAINLESS. Tors 13 jul 2006 15:58 (Uppdaterad Tors 13 jul 2006 22:28) Övrigt, 42 läsare totalt Jag kan inte lämna det här bakom mig och gå vidare. Det går bara inte. Det är bara för mycket. Jag känner bara hur tomt det är utan dig. Det har bara gått någon dag. Jag vill träffa dig nu, men jag vet att du inte vill det. Jag vill kunna skratta, prata och ha kul med dig om vi brukar göra. Men det går inte längre. Jag vill kunna spola tillbaka tiden och ändra allt som blivit fel så det kan bli rätt istället. Jag har ingen lust längre, jag orkar inte göra något. Förlåt för allt jag gjort mot dig, jag vet att det är mitt fel. Alltihopa. Fast det är mycket som har förändrats och så lite som har förbättrats, så undrar jag vart allt o alla tar vägen. Kom tillbaka. Hur mycket ska jag våga tro och hur mycket ska jag våga hoppas på att det här kommer bli bättre? Om jag ska vara ärlig så tror och hoppas jag för mycket, fast jag inte borde. Med min otur kommer det gå åt helvete. Jag vet att allt som har en början har också ett slut, men snälla låt slutet till denna saga komma nära det eviga slutet när alla är borta och när allt har slocknat. För när allt är slut och ingen finns kvar slípper man sörja, gråta och sakna. För bara någon dag sen levde jag i en önskedröm, jag hade allt jag önskade. Förutom en egen lägenhet, men den kan jag ju fortsätta drömma om, den får jag inte än på ett tag änd. Men det var väl någon som väckte mig, jag hade velat ha den där drömmen i all evighet. Även fast jag vet att ingenting håller för evigt. Om jag fortfarande levt i den drömmen kommer jag ändå någon gång upptäcka verkligheten och den vill jag inte leva i. Livet kommer aldrig bli detsamma som förut, det kommer aldrig bli detsamma utan dig igen. Fast det kanske är såhär livet här, man måste acceptera att livet inte bara består av lycka, skratt och lek utan också av svek, tårar och hat. Ingen vill att lögner, sorg eller hemska saker ska finnas, ändå är det vi själva som har skapat allt. Man måste lära sig kunna gå vidare från något som har varit riktigt svårt. Fast vem har inte önskat sig ha ett perfekt liv? Utan svek, hat, våld, tårar, lögner. Vi vet hur vi vill ha det och det är mot det vi kämpar. Men vi glömmer nog samtidigt att acceptera hur livet är och vi vägrar nog se verkligheten. Vi vill ha en värld enbart bestående av kärlek, lýcka och hopp. Men den finns inte. Det är ingen som accepterar sig själv samtidigt som den accepterar alla andra i sin omgivning också. Vi är nog för fega för att älska och lita på varandra. Men det kan inte vara så svårt egentligen, bara le mot någon man möter på gatan. Man borde ägna lite tid åt såna man inte känner. Det kanske kan vara livsavgörande.Man måste lära sig kämpa mot sånt som är svårt och det var just det jag ville att du skulle göra. Även om det känns hemskt och du aldrig kommer klara av det, så kommer det bli bättre. Tro mig, jag har mått dåligt i snart ett år och jag har varit på botten ett antal gånger. Men jag har kämpat för de jag älskar; för dig, mina vänner och min familj. Har vi något problem eller mår dåligt orkar vi inte göra något. Istället flyr vi iväg från problemen så att det aldrig löser sig. Kanske av rädsla eller något vi inte riktigt förstår. Och de sakerna stöter vi bort, men man måste orka hjälpa och offra lite för någon annan. Och våga bry sig. För den dagen man har det svårt själv kommer det finnas någon som kommer offra sig för dig, hjälpa dig och någon som försöker förstå. Bara ägna några ord eller någon minut till någon och fråga hur personen i fråga mår. Det skulle betyda så mycket att veta att någon som bryr sig. Mina tårar kan bara inte sluta rinna. Jag förstår inte hur detta har kunnat hända. Eller hur jag har kunnat behandla vissa. Tagit ut min ångest, smärta och ilska som ett hat på er. Jag vet att ni inte mår bra av hur jag beter och har betett mig mot er. Jag kan inte beskriva hur jag har det egentligen, inte heller säga förlåt tillräckligt många gånger. För ursäkterna kommer inte godtas till slut. Jag vet nog egentligen inte hur många gånger ni har pratat om vad ni ska göra med mig. Men de grejerna jag har gjort mot er får inte att få ogjorda. Men jag ångrar det. Alla de gångerna jag har sagt en massa saker till er. Det senaste året har jag varit för jävlig mot er, och det har inte blivit bättre utan värre och värre. Altl jag har gjort har nog egentligen inte varit någon mening i, utan bara att jag mått så jävla apdåligt. Och Erika och Nina, förlåt för alla bråk med er, det mesta har gått ut över er, och mamma och pappa. Förlåt för att ni har varit tvugna att se allt de här. Att ni varje dag har fått höra hur jag, mamma och pappa har bråkat. Alla gånger jag har skrikit åt allt som är så jävla dåligt och de gångerna jag bara har skrikit rakt ut. Och de gångerna jag har sagt att jag hatar er, jag vill bara att ni ka veta att jag älskar er! Trots allt som hänt, allt jag har sagt och gjort så älskar ni mig. Jag förstår inte riktigt det. Och att ni har kunnat förlåta mig alla gånger. Men jag hoppas att vi kan försöka fixa det här tillsammans och kämpa MED varandra och inte mot varandra istället. Erika, jag ber om förlåtelse för alla de gångerna du har sett mig vara lessen, arg, sur allt vad det är, de gångerna jag har varit sån mot dig. Och de gångerna du har börjat gråta för att jag har vart sån. Det jag skulle vilja säga är: Förlåt för alla de gångerna jag har varit dum och JAG ÄLSKAR ER! Fredrik, du kanske inte tror du kommer klara något, men chanserna ökar om du åtminstone försöker och VILL. Du måste ha viljan och du får inte sluta drömma, för varför ge upp hoppet om något du inte har kämpat tillräcklig hårt för? Bara du försöker och vill. Jag finns alltid här för dig, kompis som flickvän. Bara du säger till. Jag vet inte om jag kommer fortsätta kämpa utan dig. Du var allt för mig. Den tryggheten jag fick av dig har någon aldrig förut gett mig. Jag kände mig så trygg. Jag har tänkt lite, om jag gjort verklighet av mina tankar någon av gånger då jag mådde som sämst. Hur hade det varit då? Och vad hade hänt? Jag har en dröm, i min dröm finns ingen smärta, ingen sorg, inga sår och ingen ångest. Jag tror jag strävar efter den. Det är så jag vill ha det. Men det kommer nog aldrig funka. Men när allt håller på att bli bättre, då blir allt fel igen. Tillbaka till det där helvetet igen. Men vart finns räddningen denna gången, eller finns den överhuvudtaget? Snälla, är jag inte värd mer än såhär? Du bryr dig inte längre, och det sårar mig. Jag har aldrig älskat nån såhär mkt, inte ens i närheten :$, jag kommer aldrig tappa känslor för dig när jag älskar dig så jädra mkt. Men nu blev det som det blev och jag önskar att jag kan få dig tillbaka. :$ Nej, ingen jävel som orkar läsa det här. Men sånt är livet. /mimmi

Annons

The photo has no tags

Anonymous Thu 8 Mar 2007 16:20

Shiiet :(
det låter nite alls braaa juu.. jag läste hela texten.

February 2010