THOUGHTS. Tis 10 okt 2006 19:17 Övrigt, 46 läsare totalt Jag ville verkligen inte förlora dig. efter allt man har gjort, efter det var jag som fick övertala din "vän" att inte ljuga för dig. Spelar ingen roll hur mycket du aldrig säger lögner, du kommer bara få skit tillbaka. Spelar ingen roll hur du alltid pratar bra om dina vänner, även om de inte hör, de kommer snacka dåligt om dig när du vänt din rygg. Förlåt för de här sista dagarna jag har förstört för dig. Gjort dina timmar till helveten och fått dig så ledsen, bara för att jag själv har varit det. Jag vill egentligen inte bara lämna allt nu, vill inte begrava denna helgen i ingenting. Men jag räcker inte till, jag är inte så bra som du tror. Jag lovar. Jag önskar att jag kunde vara hon med det där lilla extra och som var värd någon så bra som du, men jag är inte det. Allt är kaos men jag har bara mig själv att skylla. Och jag måste nog säga att Lars Winnerbäcks "Tvivel" stämmer väldans bra in just nu. "Här står livet i farstun, så nära inpå Men det är nåt som gnager ändå Det kallas tvivel, det där som stör Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör Och jag ser hur du tänker på nåt Hur du längtar dig bort Som en fågel i bur En obehaglig distans En konstig känsla nånstans Det känns tomt - eller hur?" Visst är det väl sånt man har fått höra, att man kommer långt med sunt förnuft, det räcker och det är allt som räknas. Men egentligen Hur långt in kommer man i någons hjärta med sunt förnuft? Kommer man in under huden då? Kommer man stanna i hjärtat och hjärnan föralltid då? Hur länge kommer man ihåg ? Annars är man som vem som helst.. Hur mår du? När jag får den frågan, så vet jag direkt vad jag ska svara. För svaret har jag övat länge på. Det ligger allra längst fram, så att jag i vilken sekund som helst ska kunna ta fram det och säga det till vem som helst. I alla fall om jag vill vara någorlunda nöjd med mig själv och om jag vill att någon ska kunna räkna med mig, räkna in mig. Kunna lita på att jag kan stå upp hela tiden utan att så mycket som snubbla till lite lätt. – Ja, jag mår bra… Och BARA bra! ...när man börjar gråta. För att inget blir som man vill. För att man är van att få som man vill. Det är äckligt när ansiktet blir helt randigt av allt smink man smetat på i hopp om att man ska må lite bättre och åtminstone se lite bättre ut. Men det värsta är alla speglar, efter att man misslyckats med det man hade tänkt sig. Ja, frågan är varför jag i hela friden skriver det här överhuvudtaget.

Annons

The photo has no tags

February 2010