January
Thursday 8 March 2007 photo 18/19
|
SOMETIMES Lör 20 jan 00:12 (Uppdaterad Lör 20 jan 15:47) Övrigt, 43 läsare totalt Ida, vännen. En gång kom du och tog min hand och den kommer jag aldrig i hela mitt liv släppa. Aldrig, aldrig och aldrig, Vänskapen till dig är unik. Jag kommer aldrig att glömma alla roliga dagar och stunder med dig. Dagarna är som bäst när man får vara med dig. För du är en utav min allra allra allra bästa vänner. Och jag säger det inte frö att du ska bli glad utan för att jag menar det från botten av mitt hjärta. Vad som än händer kommer jag att finnas där för dig. Min sötaste, underbaraste Oda. Du ger mig lycka och trygghet. Jag kommer inte ge upp, Jag kommer inte ge upp, Inte för dig, Ida. Robban, jag tycker om dig och det vet du om. Det känns som om jag inte är tillräcklig för dig och att jag hela tiden gör dig ledsen. Men jag försöker vara bra. Du gör mig så fantastisk lycklig. Du är så otroligt vacker då du ler och skrattar. Du lyser upp allting. Fastän jag är ledsen så blir jag oftast glad när jag ser dig. Att se dig är precis som att se en ängel, en ängel med världens finaste ögon och världens underbaraste skratt och det är precis vad du är för mig, en ängel som jag vet alltid finns där för mig.. Marcus ringde mig häromdagen. Blev förvånad och glad. Att den pojken kan göra en människa så jävla glad bara av att ringa. Han berättade att jag var en utav de starkaste människorna han kände och att jag var ett bevis på styrka. Han berättade också för mig att jag måste våga tro på mig själv och våga gråta, prata, skratta. Han fick mig till att gråta och känna att jag var värd något. Man behöver inte berätta så mycket för honom, han förstår ändå. Och ändå blir man helt jävla stum av orden han säger. Jag är kanske ett bevis på styrka men du är ett bevis på äkta vänskap. Tack. Du hjälper mig alltid efter alla bråk och tjafs med mina föräldrar/kompisar. Du finns alltid där och backar upp mig när jag behöver dig. Har nog aldrig i hela mitt liv träffat en sån förstående och älskvärd människa som du. Du har alltid de bästa svaren och du vet alltid hur du ska få mig glad. Jag berättade för honom hur glad jag blev varje gång han ringde mig och hur glad han gjorde mig. Då började han också gråta, så där satt vi båda två i varsin ände och grät. Jag är trött på att ljuga varje dag och säga att allting är bra. Men han vet att det inte är så. Han vet att det hörs på mig. Jag önskade att han bodde närmare så jag kunde få träffa honom, älskade vän. ”Tänk om staten avlyssnade vårt samtal nu. För det är få personer som ringer såhär sent. Och jag tror dom tänker såhär: De som ringer såhär sent måste prata om Usama Bin Ladin eller atombomber. Bli inte förvånad om FBI kommer och knackar på dörren imorgon.” Tack för allt <3 Ibland undrar jag hur jag någonsin skulle klara mig utan er alla. Det är precis som om någon skulle släcka det enda ljuset i mitt liv. Det ljuset som kallas livet. Ni är några som alltid lyssnar på mig och jag är någon som alltid lyssnar på er. -- Jag kan inte sova, ligger bara och tänker hela tiden. Varför måste allt kännas så fruktansvärt svårt? Det är inte meningen att det ska vara såhär, eller hur? Låt mig hitta en riktigt riktigt bra anledning till att stanna kvar här. Hur länge orkar man och hur länge står man ut egentligen? Man måste orka och man måste stå ut, men hur länge? Borde njuta av alla minuter och sekunder, timmar, dagar och år jag får vara här på jorden, men hur ska jag förklara vad jag vill med mitt liv? Har du någon gång känt dig ensam och liten? Kännts som om ingen hör eller ser dig? Eller visst ser de dig varje dag i skolan och på fritiden. Utsidan. Alla missar insidan. Iofs kanske lika bra det. Trist, tråkig och meningslös. Ingen som bryr sig eller ingen som orkar. Ingen behöver mig, möjligtvis någon. Men knappast. -- Jag trodde aldrig att jag skulle få känna sån smärta av att mista någon man känner här på jorden. Jag förstår inte och jag tror aldrig jag kommer att fatta. Det är som i en film, men den här filmen kommer aldrig ta slut, inte i mitt liv. Du försvinner allt mer hos vissa, men hos mig kommer du aldrig att försvinna. Jag delar med mig av mina tankar och drömmar till dig, fast du kanske inte hör och fast du inte svarar så… Ja, jag saknar dig. Pappa säger att jag har svårt för att inse saker, speciellt det här. Att du är borta. Och att jag har svårt att inse vad som egentligen har hänt. Du var som en extramamma för mig, du & mormor tillsammans. Varför gick det så fort? Men nu, nu är du som en ängel som vakar över våra liv. Jag tror ingen förstår hur mycket jag egentligen saknar dig. Du var och är en del av mig. Jag förstod nog inte hur mycket du betydde för mig förrän du försvann. Jag kommer alltid att minnas dig, alltid, alltid och alltid. Det kommer alla göra, alla som fick ta del av dig, underbara Märta. Kan fortfarande inte förstå att du är borta. Det har varit jättesvårt för mig, men jag försöker. Du kommer alltid vara vår älskade Märta, alltid! Men du var tvungen att lämna världen, lämna oss. Dels på grund av att cancern tog ditt liv och dels för att du var väldigt gammal. Jag tror att du vill att jag ska fortsätta leva mitt liv. Men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, hela tiden. Alla minnen kommer fram. Jag kommer alltid minnas dig, Märta. Du har samma plats i mitt hjärta som du hade när du fanns här hos oss. Och jag vet att du alltid kommer att finnas kvar i mitt hjärta, för alltid. Saknaden är stor och det är tomt utan dig. Bara en massa sorg, bara en massa minnen och även en massa glädje från minnena med dig, bara en massa tårar. Jag kan inte dölja mina tårar. Nu fattar jag hur det känns för människor som har mist någon. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag och alla andra som kände dig, kommer alltid minnas dig. Jag längtar efter dig och jag undrar hur det kunde hända så snabbt. Jag förstår inte. Någonstans måste du finnas. Ja, visst finns du, inom mig. För du kan väl inte vara död? Du är inte död, jag ser ju dig, i mina drömmar, där lever du. Varför dog du innan jag hann träffa dig? Innan jag fick krama dig en sista gång? En sista gång kunde jag få höra dig prata. En sista gång kunde jag fått hålla din hand. En sista gång kunde jag fått se dig. En sista gång… Min älskade Märta, i mitt hjärta, i våra hjärtan för alltid. Jag hoppas att du vakar över mig nu. För mig har du alltid varit en ängel, och oavsett hur du ser ut och hur du än är och vart du än är, kommer du alltid att vara en ängel för mig. Du är långt ifrån oss nu och det kommer att dröja ett tag innan vi ses igen. Jag hoppas att du har det underbart och allt tills vidare. För jag vet att du kommer ha det bra där uppe i paradiset, himmelen, Nangijala Vi fick låna dig i 90 år, 2månader och 22 dagar, även om jag bara fick leva med dig i 16 år och månad ungefär är jag glad och nöjd över den tiden jag fick tillsammans med dig. Du finns i våra tankar hela tiden. Varje dag är det någonting eller någon som påminner om dig. Vi tittar på foton och minns. All glädje du spred omkring dig trots att du kände smärta. På så sätt håller jag dig levande, inom mig. Du är en ängel. Vila i frid, Märta Pettersson. Jag saknar den gamla tiden hur mycket som helst. Sjuan, åttan och nian. Jag hatar, hatar, hatar gymnasiet. Jag vill inte vara på Almås, inte visa mig där överhuvudtaget. Vill slippa allt. Men jag är så glad att jag har Nathalie. Utan henne skulle jag aldrig ha klarat gymnasiet. Tjejen som får mig att le när jag är sur, tjejen som får mig att skratta, tjejen som hindrar mig från att skolka. Tjejen som gör att jag orkar gå till skolan varje morgon. Sandra, vart har du tagit vägen? Det var du som fick mig att äta när jag slutat äta helt och hållet i gymnasiet. Det var du som fick mig att sluta göra dumma grejer. Så många gånger vi har pratat och skrattat tillsammans. Haft kul. Allt är som bortblåst. Jag trodde på det du sa, om äkta vänskap, att vi aldrig skulle glida isär, vänskap för alltid… Kompisar igen, någon stans någon gång? Jag saknar dig, kom tillbaka till mig? Ge mig den tryggheten du gav mig förut. Ge mig tillbaka hon som jag alltid kunde prata med, som alltid lyssnade, som alltid försökte förstå och i de flesta fallen även lyckades. Men jag förstår dig å andra sidan, ingen skulle vilja vara kompis med en sån som gör något sånt som jag gjorde. Dessutom mot en utav de personerna jag litade mest på i hela jävla världen. Jag ångrar mig. Jag förstår inte ens varför jag gjorde det. Jag förlorade en utav mina bästa vänner på mindre än några minuter. Hur jävla dum i huvudet får man vara? Det funkar inte att vara som mig. Förlåt ifall jag har sårat dig, eller förlåt för att jag har sårat dig. Jag vet att jag har det. Sitter här med tårar i ögonen och tänker på allt, allt som har hänt förra året. Både lyckliga och sorgliga saker. Du fanns ju där för mig, och jag fanns där för dig? Vad gjorde jag? Jag hade aldrig i hela mitt liv förväntat mig att jag skulle göra något sånt här, även fast jag är hur jävla korkad som helst i valiga fall, så slår det här allt. Precis allt. Allt vi har gjort tillsammans har varit så bra. Allting har betytt så otroligt mycket för mig. Och jag är dum. Jag saknar dig. Lillasyster, du säger att du ser upp till mig och vill vara som mig. Jag vill verkligen inte det. Jag är inget att se upp till och verkligen ingen att vara som. Se upp till någon bra person istället. Nina är ett praktexempel. Jag skulle i vilka fall vilja vara som henne. Se ut som henne. Grymt vackert utseende, världens finaste personlighet, finns det något bättre? Du med, Erika. Du är likadan. Mikaela Carlén 2007-01-15
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/mikaelacarlen/34281223/
Visa toppen
Show footer