och det hände, det som jag, eller vi, aldrig ville skulle hända. Och det känns för jävligt, men ändå, hon har det bättre nu. Fast jag vet att alla som kände mormor sörjer, men också minns.< Minns henne som den hon var när hon var hemma, inte som den svaga Wera i lägenheten. Utan den nästan alltid glada, snälla mormor hemma i huset hos Morfar. För det var där mormor ville vara, det var där hon trivdes. Där hon alltid satt och lyssnade på radion, nyheterna. Och när vi fikade, då tog hon bara lite. Och det var precis samma sak som hände nu det sista, det gick inte att få i något i henne. Hon pratade knappt. Det var så svårt att förstå, att det där verkligen var mormor, det var min mormor. Min mormor som satt där i rullstolen, min mormor som inte åt, som knappt pratade. Min mormor, som jag inte ens kan förstå själv. Och förlåt för att jag inte hälsade på så ofta, men jag ville minnas den mormor som jag levt med i nästan sjutton år. Jag ville minnas den glada mormor. Inte min ledsna mormor, för det var inte så jag levde med henne de sexton åren innan hon flyttade. Jag minns dig så väl, lilla mormor. Och jag saknar dig. Ta väl hand om Märta, din syster occh farfar såklart. Så kommer jag och hälsar på. Och jag hoppas att det

hehe, ja :) Nej, permanent.