DET BLEV EN LÅNG HISTORIA IDAG, MEN JAG HOPPAS DU LÄSER.
SKREV DEN IGÅR OCH DET VAR EN GANSKA FINURLIG POJKE SOM INSPERERADE MIG.
HOPPAS NI GILLAR BILDEN MED (:

Flickan springer snabbt
men hon är så vacker
att han ser henne i slowmotion
och allt hon gör tycks hon göra i slowmotion.

Och inte brukar hon stanna ofta, ty hon litar inte på nån
men någontng hände en dag, för där stod han och hon blev till is
och det enda som rörde sig var hennes hår
som fladdrade uppåt och åt sidan, fortfarande i slowmotion,
som i en vacker mangafilm,
ty någon eller något låter alltid en vind blåsa på henne.

Men hon kan verkligen inte röra sig nu, för han har börjat sjunga
och det är så vackert att hon som aldrig börjar gråta för något, gråter floder
och henes röda läppar blir så småningom ljusrosa,

och efter alla dessa vackra toner viker sig benen och hon klarar inte mera och
staplar sig fram till honom och sätter två fingrar på hans läppar
och säger att han ska vara tyst en stund.
Han ler.

Han torkar hennes tårar och frågar vad hon heter och hon svara att det får han bestämma.
Sedan tar hon hans hand och de går ut genom dörren och möter vinden och solen och hela vida världen.

Sedan gör hon nåt
hon alltid förbjudit sig själv att göra
och följer med denna pojke hon knappt känner, hon vet bara hans namn och han tidigare har avvisat henne och sårat hennt djupt,
men hon kan inte rå för vad hon känner,
ty han är verkligen så innerligt vacker så att hon inte vet vart hon ska ta vägen
och brösten hårdnar och mellan bena pulserar det och hon orkar inte vänta mer,
för hon har väntat så länge och hoppas på att han ska ta henne när som helst, hur som helst och vart som helst om det så bara är för en natt.

Och hon som brukar vara så sansad hör jobbiga skrik i huvut
och i hans huvud skriker det ännu mer för hennes ben är så vackra
och hennes händer är så mjuka och doftar vanilj.

Åh, gillas! Slutet är suveränt.