hur kunde ja låta de gå såhär långt?
de går inte att bara vända nu,
mina tankar kretsar bara runt det,
ja kan inte leva lycklig såhär.

mm..

jag vet hur det känns..är i samma sits själv men för mig har det gått så långt att jag går till psyket på sjukhuset...Tro mig skaffa hjälp! Jag väntade flera år för länge och blev som jag blev, det är faktiskt sant som folk säger sök hjälp tidigt för jag tror faktiskt att det gått så långt för mig att det aldrig kan bli HELT bra.. och genomed att du skriver om det här på bdb så kan jag gissa att du verkigen inte mår bra, så snälla sök hjälp det var inte så hemskt som jag trodde att det skulle vara och det är ett vanligt problem och ingen kommer tycka illa om dig för att du hamnat i den sits du är!Stark av dig att kunna nämna det här, och klarar du det här så klarar du det för skolläkaren husläkare, bup osv:) lycka till!

vet inte om ja pallar söka hjälp, vet inte om ja vill ha hjälp heller, vill inte bli fet >:
och vart vänder man sig om man vill ha hjälp utan att föräldrarna får veta :/?

jag förstår precis hur du känner.. jag ville inte heller ha hjälp först av rädsla att gå upp i vikt..och för mig var skammen så stor också, men jag lovar det känns bättre om man får hjälp! Jag blev mer och mer deprimerad och undvek att träffa folk i matsammanhang och det är ganska svårt så tillslut blev jag ganska isolerad och har glidit ifrån många av mina vänner! Jag fick kort stubin, trött, dålig hy och tillslut tappade jag hår. Och då ska tilläggas att jag var väldigt nogrann med att få i mig vitaminer och mineraler och nyttiga frukter grönsaker och fetfisk mm men tränade så mycket och vart så tunn att jag ändå tappar hår och nu har jag kanske bara hälften av mitt hår kvar! Ändå så mår jag illa vid tanken av att öka i vikt, visst några kilon skulle vell vara bra men det är rädslan att några kilon ska bli många kilon och tillslut ska jag se ut som förr.. Det här har pågått i flera år och min tanke har aldrig varit att jag ska bli mager utan bara hålla vikten men i mina extrema dieter så blev jag bara tunnare och tunnare! Är lång 173-175 och väger endast 53kg nu och är grovt byggd i skelettet. Det var aldrig mitt mål men ju mer jag gick ner tänkte jag bara att jag inte ville gå upp. Det är så sjukt hur hjärnan lurar en och jag vill inte att det ska bli så för dig heller! Tyvärr så vet jag inte hur du ska söka hjälp utan att föräldrarna får reda på det.. Jag vet att det känns som det hemskaste i värden att ens föräldrar ska få reda på det, jag kände uppriktigt sagt att jag hellre skulle dö än att min mamma fick reda på det. Men när det inte gick att hålla det hemligt längre pga deprition och hon bara trodde jag var lat när jag inte orkade med skola och bråk varje dag osv. Jag klarade inte av att berätta för henne utan skrev ett brev där jag berättade hur det låg till och jag ångrar mig faktiskt inte. Hon vart jätteledsen och så såklart men inte besviken och arg som jag trodde, hon fixade så att jag fick komma till ung vuxen på psyket genom skolan och nu hoppas jag att det kommer hjälpa mig! Jag vet fortfarande inte vad ditt problem är om du svälter dig, övertränar, hetsäter, spyr eller en blandning eller hur pass "långt in i sjukdomen du har kommit" men jag rekomenderar dig att söka hjälp redan nu för det blir faktiskt bara värre för det flesta och det är fruktansvärt svårt att klara sig ur det här själv! Förstår om du inte vill skriva detaljer om du du mår här men snälla sök hjälp innan du ser allt svart som jag göra om vart annat, trodde aldrig att jag skulle kunna bli fast i ett sånt här beteende och man märker inte förrens det är riktigt illa hur illa det igentligen är. Ju längre du väntar ju svårare kommer det bli för dig att kunna leva ett normalt liv igen. Har du inte fyllt arton så är det bup som gäller annars ung vuxen på psyket. Jag gick genom skolläkaren och det var jättejobbigt och pinsamt men efteråt kändes det som världens lättnad. Ursäkta för långa svar men känns så viktigt för mig att det inte slutar för dig som det har gjort för mig.

tack för att du bryr dig så himla mycket. Gör inget att du skriver långa svar. Ja måste försöka ta tag i det här, har redan börjat tvinga mig själv att äta mer och såfort ja börjar få ångest så fokuserar ja verkligen bara på att tänka på annat, och det går ibland iallafall.
Jag ska försöka söka hjälp. Det är för svårt att klara själv.
Tack för att du tog dig tid att skriva till mig.

tack <3

om du vill ha hjälp utan att dina föräldrar vet är det ganska msart med nån hos ungdomsmottagningen där har jag gått och pratat utan att min morsa har vetat nått

:/ <3

<3

<3

:(

<3

:( <3

inget som hänt, de börja för fyra år sen, men först nu har ja insett hur jävla långt allt gått :(<3

<3

<3

:(

ja kan inte säga det här :(

okey inte bra :( men hoppas de går över snart :)

aa

;(