Det är hemskt hur många vänner som verkligen försvinner under hela ens liv.

Hur många vänner man egentligen gått miste om. Vad gick fel? Vad är riktig vänskap? Finns den?

När man har en vän som man älskar, en vän som man gör allting för, en vän man inte skulle kunna tänka sig ett liv utan, hur kan någonting då gå så snett att man efter ett flertal år av vänskap inte längre känner varandra idag? Var det vänskap, eller var allting bara en lek? Var alla ord man sa till varandra bara en stor bluff?

Om man förlorat kontakten med en nära vän, brukar man ofta efter ett par år vilja försöka på nytt, men det blir aldrig samma sak. Man pratar inte längre till varandra på samma sätt som då, man får istället känslan av att man inte ens längre känner varandra. Man är precis som två främmande människor som aldrig tidigare träffats.

Men varför är det egentligen så?

Varför kan man inte fortsätta, där man va förr?

Har man helt enkelt växt ifrån varandra, har allt man haft gemensamt bara försvunnit, glömts bort?

Allt beror nog mycket på varför vänskapen faktiskt tog slut. Men det behöver ju faktiskt inte alltid finnas någon anledning. Det räcker med att man sager att man ska ringa varandra dagen därpå, men ingen får något samtal. Sen har det helt plötsligt gått tre år, och man undrar, -Vad var det egentligen som hände?-.

Man undrar hur äkta vänskap egentligen ska fungera, finns den överhuvudtaget?

Finns det egentligen någonting, eller är allt bara fejk och påhitt?

Allting varar ju aldrig för evigt, utan bara för stunden. Oftast är det ju så.

Om vänskap skulle existera på riktigt, borde det då inte vara för evigt?

Borde man då inte planera sin framtid tillsammans? Precis som man och hustru gör?

Man gifter sig för att lova att vara trogen och tillsammans I all evighet.

Varför gäller inte samma sak med vänskap? Vänskap är trots allt nästan viktigare än någonting annat.

Vänner lovar att alltid hålla ihop, jämt. Men har det någonsin blivit så?

Varför lovar man varandra saker som inte kommer att hålla?

Man har en vän, sen flertal år, sen förlorar man varandra och man skaffar sig en ny vän. Man lovar även den vännen att man för evigt ska hålla ihop, men sen bryts även den kontakten. Och så gör man samma sak om och om igen. Varför lär man sig inte? Varför slutar man inte att lova saker och bara tar dagen som den kommer?

Jag tänker tillbaka på vänner som sagt så till mig, vissa har jag inte ens kontakt med idag, trots många försök. Det gör egentligen jävligt ont när man tänker efter hur mycket man faktsikt älskat personerna och hur mycke man faktiskt gått igenom med varandra. Minnen, minnen man aldrig vill glömma.

Det är hemskt att vilja gå tillbaka I tiden men inte kunna.

Själv har jag gett upp vänskapen...

jag har likadana trosor hahaha!