läs detta.
jag ber er. läs.

Det har gått femtio år nu. Michael Jackson har alltid dragits till mörkret, men tragedin är att han trodde att världens samlade strålkastare skulle rädda honom. Att det där, i det vita, fanns något annat än ensamhet.
Hade han stannat i pojkrummets skyddande dunkel efter barndomens succéer hade historien kanske sett annorlunda ut. För där trivdes han. En spegel och bandspelaren på stolen bredvid. Det räckte.

I sin självbiografi Moonwalk har han själv berättat om hur han hemma i pojkrummet förändrade pophistorien. Varje dag stod han framför den stora spegeln. Övade, sökte och hittade allt det som kom att bli ikonen Michael Jackson. I ensamheten blev han världens största artist. Han blev den största sångaren, den störste dansaren, den största gåtan.
Han hade sagt att han aldrig mer skulle uppträda i tv. Den 25 mars 1983 stod han ändå på scenen igen. 47 miljoner amerikaner tittade på programmet Motown 25: Yesterday, Today, Forever. Michael hade sjungit med sina bröder i Jackson 5, men fick äran att avsluta kvällen ensam.
Och det var här, på scenen, framför tv-kamerorna som det gick att se vad som hade hänt under åren i pojkrummet. Ingen hade tidigare dansat som han nu gjorde, inte med samma exakthet, inte med samma perfektion. Tre minuter in i låten Billie Jean ändrades gravitationens lagar. För första gången fick vi se ”Moonwalk”, danssteget Michael snodde från hiphopkidsens nere i gathörnet men som i hans kropp blev till något övernaturligt.

Några år senare ville rapparen MC Hammer utmana Michael på dansbattle. MC Hammer var på höjden av sin karriär, U Can’t Touch This låg etta på Billboardlistan. Michael svarade ja, på ett villkor: Hammer skulle inte få använda något av de hundratals danssteg som Michael själv hade uppfunnit.
Det blev inget battle. MC Hammer dök aldrig upp.
När jag tänker på Michael Jackson minns jag en annan stjärna: I Wien, tvåhundra år tidigare, lutar en bakfull Wolfgang Amadeus Mozart sitt huvud mot den gröna filten på biljardbordet hemma i salongen i Wien. Han rullar ett svart klot med vänsterhanden och plitar ned Figaros Bröllop med den högra. Att läsa hans brev från den här tiden är som att tränga in i en tillkämpad sorglöshet. Där finns inget riktigt ljus, allt sådant hamnade på notpappret i stället.
Det finns ett hemligt förbund dem emellan, Michael och Wolfgang. Deras fäder sådde mörker i dem. Som barn sjöng Michael på topplistorna om kärlek han inte visste fanns. Den femårige Mozart tvingades upp på en liten pall för att underhålla Europas hov med sina musikaliska cirkuskonster.
Båda blev de geniförklarade, på var sitt sätt. Men lyckan infann sig aldrig. Mozart dog med sin egen dödsmässa i sängen. Vad som drev honom in i döden vet vi inte. Han hade vinet och sjukdomar att kämpa mot. Michael hade skalpeller och en hel världs förväntningar.
Han brände sönder sin hud, sin karriär och sitt liv. På födelsedagar kan man berätta sanningar. Den här är enkel.
Det var vi som gjorde det. Vi, som kallat honom den störste. Vi, som följt hela hans förfall. Vi såg att han drogs till mörkret. Ändå stod vi längst fram och skrek:
Brinn! Michael! Brinn!

han var på första sidan i göteborgstidningen!!! :'D han är överallt.