July
Tuesday 19 February 2008 photo 2/3
|
Kommentarer av läsare av senaste kapitlet: Nadja: är den slut nu?;O elr kmr det en fortsättning? hoppas på fortsättningen iaf ;D din ff är jätte bra! Louise; Nejdå den är inte riktigt slut än. aaauw,tack Blir så oerhört glad av alla kommentarer. Älskar att skriva speciellt om de andra tycker det är bra. Slutet är alltid svårast för mig, men jag ska göra mitt bästa och hoppas de blir bra nog! Veronica: men asså.. du måste fortsätta d blir ju bara bättre o bättre Nadja: oh, vad bra att det inte är slut skulle dö då ju haha! Louises POINT OF VIEW. Jag satt på knä med tårarna forsandes ut ur mina ögon. ”Tror han verkligen!?” Jag såg Tom springa efter sin bror. Jag tänkte på allt och ingenting. Tårarna rann ut , medan tankarna var i en enda klump och jag försökte förklara allting för mig själv ändå sade jag ingenting till mig själv. Tankarna stannade upp och jag tog ett lugnt andetag. ”Bill, tänk efter.. Du vet att det inte är så. Du vet att jag aldrig skulle göra så. Varför kom du isåfall hit? Varför.. ? Han kom .. Han skulle säga nåt.. Men .. ” En tår rann ner för min kind men lugnet hade kommit ifatt. Jag såg upp i det suddiga stearin ljuset som satt på väggen, reste mig, sprang snabbt ner för trapporna och gick långsamt in i rummet de 4 bandmedlemmarna bodde i … - Men .. hörde jag Bill säga. Ni två. - Bill, hörde jag Tom säga med bestämd röst. Jag gick dit för att få henne att prata med dig. Jag vet hur du känner, du är inte som jag. Du söker kärlek, eller hur? Jag är din bror, jag skulle aldrig ta en brud du tycker om. Och hon skulle aldrig göra så mot dig. Tro mig. - Hon i 5:an då? skrattade Bill. - Haha, ett undantag, hörde jag Tom fnysa. - Hur vet du ..? sade Bill men avbröts av Tom. - För att du såg inte det jag såg i Louises ögon, svarade han avslappnat. - Hur vet du att jag känner samma sak? Hörde jag Bill säga med besvikelse i rösten. Jag hörde hur de pratade och öppnade långsamt dörren ut till balkongen. *Knorr* Jag såg hur Tom och Bill vände sina blickar emot mig. - Det vet vi inte, sade jag tyst. ”Men det är vad jag verkligen hoppas på.” - Louise! Han sprang fram till mig med tårar i ögonen och höll om mig hårt. ”Släpp mig aldrig igen.” Nu gick det inte längre. Alla känslor kom ut. Hans händer hårt runt min rygg. Hans armar omkring mig, värmen ifrån hans andetag. Han. Tårarna gick inte att hålla tillbaka. De strömmade ut. - Förlåt, viskade han. Förlåt , förlåt mig! ”Du har inget att be om ursäkt för, du är allt jag bryr mig om. Jag skulle aldrig svika dig. Jag förstår att du blir misstänksam. Men du måste lita på mig. Ingenting har blivit så viktigt i mitt liv som du” tänkte jag medan tårarna strömmade ut - Jag.. viskade jag med tunga andetag. Jag skulle aldrig göra så Bill. Och Tom och jag.. - Jag vet, viskade han och tryckte mig hårdare intill sig. Jag vet. ” Bill. Du måste få veta , om du nånsin släpper mig igen utan att veta så kommer jag ångra mig i resten av mitt liv.. Men du vet det, du vet att mitt hjärta slår för dig” - Jag älskar dig, Bill. Han släppte mig och såg förvånat men med ett leende på mig. ” Nu vet du, tänkte jag. Nu vet du Bill. Att jag aldrig kommer lämna dig.” Hans ögon spred lycka när han såg på mig. Hans hand smekte mitt hår, och den andra min rygg. Sen tryckte han mig intill sig, såg mig länge in i ögonen och kysste mig. - Well, well, well, sade en hård röst bredvid oss. Vi tittar upp och ser Georg och Gustav stå bredvid oss med snopna leenden. - Han ville inte lyda mitt råd, avbröt Tom och såg på oss med sitt sneda leende. Så han tog sitt eget. Dörren öppnades hastigt och in kom mannen Bill pratat med vid skivsigneringen. David. - Killar! skrek han. När han fick syn på killarna öppnade han armarna och gav en slappande min. - Ni har två veckors semester. - Va? sade Gustav och såg med ett brett leende på honom. - Jo, sade David. Vi har fått en spelning här om 2 veckor. ”Här? Menar han här i Sverige? Ska min Bill stå på scen.. ? I SVERIGE!?” Magpirret gick igenom mig och leendet kom fram. - Här? sade jag förväntansfull. Här i Sverige? - Japp, svarade han. Så ..vi tycker inte det är lönt att åka tillbaka till Tyskland för det, så vi tänkte ta det här? Vad säger ni om det? ”Bill, här? I Sverige? I två veckor? Han och jag, tillsammans? Händer detta? Detta som alla säger är omöjligt.” Tankarna gick förvånat igenom mig ifrån hjärtat till hjärnan och jag kände hur lyckan spred sig inom mig. - Jag tror de blir alldeles perfekt för en av oss, sade Tom och log flörtigt mot mig och Bill. - Det här börjar påminna mig om dagen på terrassen och paret som gjord.. började Georg när de andra skrattade och hyschade åt honom. Bill såg på mig med förut gråtande ögon men nu chockat förvånade. Lite stilla ögon. Jag bara log åt honom. ”Du & jag tillsammans, kan du förstå det? Detta som alla säger är omöjligt, det är ödet Bill!” Han drog upp mig i sina armar och snurrade runt mig. - Två veckor, viskade han. Du och jag. Jag kände hur rodnaden kom till och jag fick bara ut ett litet leende och kysste honom. ”VERONICA! Hon åkte ju till Tyskland idag! ” Jag kollade krångligt över armen och såg på klockan. "17.52. " - Shit! sade jag. - Vad? sade Bill och såg oroligt på mig när jag brast i skratt. - Jag skulle hämtat Veronica på tågstationen för 2 timmar sedan! - Jag kan gå och kolla om hon har kommit tillbaka, sade Tom och gick mot dörren. - Och hur skulle hon ta sig hit? sade jag och såg på honom med en retsam min. - Taxi? sade Tom och log. Tom går precis ut ett steg ur dörren när vi allihopa hörde rösten. - Precis som jag trodde! Vi vänder oss alla mot Tom och ser Veronica stå i en lång svart klänning, slingat uppsatt hår bredvid honom. Hon ser surt på mig men brister snabbt upp i ett leende. - Och vad är det jag har läst!? sade hon och sprang fram till mig. - Jag visste inte att de hade tyska tidningar i Sverige? sade Bill och log emot henne. - Och jag visste inte att du kunde tyska, sade Gustav. - Wow, wow, wow! sade Veronica och satte upp handen som "stop" framför sitt ansikte. För det första har jag inte varit i Sverige.. utan längre upp i Tyskland hos min kusin. För det andra har de tidningar där + min kusin översatte dem för mig. - Men det var inte jag, sade jag. Som gick till tidningen .. - Nähä? sade hon och såg romantiskt på Bill. Var det du som gick ut med allting? - Faktiskt, började jag och såg med ett snett leende på bill . Det var ett fan kallat Ann. Veronica såg ifrån mig till Bill med en korkad min ända tills hon sa. - Va? - Hahaha, log jag och kramade om Veronica. Det är en långhistoria! - I’ve got all the time in the world, log Veronica retfullt. - Hon gick ut till tidningarna och sa att hon var Bills kärlek, började Tom. Men det visade ju sig vara falskt. - Det kanske var fel människa, sade Bill och tryckte mig intill mig. Men det behöver inte betyda att det inte finns en kärlek. Bill såg mig in i ögonen och skulle precis kyssa mig , när både han och jag vände blicken emot Veronica som stod med händerna ihop framför ansiktet och såg med en ”lyckligvalpmin” emot oss. - DET DÄR ÄR SÅ GULLIGT, sade hon och suckade. - Jag kan också vara gullig, sade Tom och höll om henne bakifrån. - Jasså? sade hon. Det kan du va? Georg och Gustav såg på varandra, himlade med ögonen och gick ut. - Du vet, sade Veronica hett och höll om Toms nacke. Vårt hotellrum är tomt nu. Tom log sitt sneda flörtiga leende, lyfte upp Veronica, öppnade dörren, såg sig omkring.. sprang in i hissen och åkte ner mot Veronicas och mitt hotellrum. Bills mörka ögon med randiga ränder i ansiktet log mot mig. Han lade sitt finger mot min kind och såg mig in i ögonen när jag lutade mina läppar hett emot honom. Tryckte min underdel emot hans och kysste honom hett. Mina andetag blev tyngre när han lyfte in mig i sängen och lade sig tungt över mig. Mina händer smekte hans rygg när han hett kysste mig. - Är du säker? sade han och såg på mig. ”Mer säker än du någonsin skulle kunna förstå.” Jag log och lade min hand om hans underdel. Han log hett åt mig och kysste mig. Jag drog av hans tröja och han smekte försiktigt av mina byxor. Jag såg på honom med en orolig blick. ”Du får aldrig tvivla igen. Inte lämna mig. För jag är kär i dig Bill, verkligen kär tänkte jag förtvivlat. Lova mig att du aldrig lämnar mig igen?” - Louise..? sade han långsamt. Vi kan... ”Jag vet vad du tänker säga, men nej! Jag är redo. Jag vill.” - Nej, sade jag och smekte hans kind. Jag vill. Nadja: åh, vad gulligt och vad bra att dom löste allt (: älskar dina ff!<3
Annons
Comment the photo
feliciace
Wed 20 Feb 2008 14:20
jag måste nog läsa din historia eller vad man ska kalla det nån dag :)
aww, kolla va vacker han är :'( <33
aww, kolla va vacker han är :'( <33
Missnorman
Wed 20 Feb 2008 14:21
haa, de behöver du inte älskling<3 jag vet! han är .. helt obeskrivlig!
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/missnorman/167126426/
Visa toppen
Show footer