juli
måndag 6 oktober 2008 bild 6/6
|
Om ni vill ta er tid till att läsa detta eller inte, bryr jag mig inte om. Jag skrev av mig om känslor som finns hos mig för tillfället, komplicerat och antagligen inte nån som kommer förstå ändå så.. men vill ni läsa, så gärna .. och lämna gärna kommentar isåfall.
Text av: Louise Norman
Det är alltid lätt att vara klok i efterhand. Det är alltid lätt att komma med svar när man har pratat igenom allt man känner, då är det som att man har läst en text ur en engelskbok och sedan är där någon som sitter med facit i hand. Att någon rättar ens fel, är att få se alla sina brister och svagheter. Att inte blotta det själv, är som att man skriver men får sudda ut igen, snubblat in på fel väg. Det är också så enkelt att döma sig själv. I efterhand kan man så lätt se vem man en gång var och så kommer man alltid tänka tillbaka, ifrån då till då och ifrån nu till då och ifrån då till nu. Men vi är inte heller mer än människor, vi har alla brister och ibland kan man bristna igenom isen. Det är iskallt och det känns som tusen nålar igenom kroppen, men det är inget blod, alla ser hur det sticker och hur man kämpar för att komma upp ifrån det iskalla vattnet, men inget ser blodet som sticker inombords, ingen ser blodet stanna, ingen känner hur ont det gör och när man väl kommer upp ur detta iskalla vattnet, så kan det ge förödande konsekvenser. Små felsteg på vägen, kan förändra våra liv, föralltid. En väg kan få oss att tappa fotfästet när vi egentligen borde gå som säkrast. Man halkar. Men man måste tro på att det finns en väg ut, tillbaka. Alltid. Man kan inte fortsätta på den vägen som hela tiden skadar en, utan man måste våga byta riktning och springa tilllbaka och landa på den vägen som rengör såren. Man måste tro på att det alltid finns en väg ut, även om inget blir som förr och ärren sitter kvar så finns det alltid en väg ut. Man måste bara lyssna till sig själv och avgöra vilken väg som är rätt. Det sägs att man ska lyssna till sitt hjärta och lita på sina inre känslor. Men kanske är vi alldeles för naiva och lever inte livet som vi hade kunnat. Vi kanske litar på andra mer än vi litar på oss själva, vi kanske ser en verklighet i andra som är en overklighet för en själv. Man vet att vissa saker ska göras och vissa ska inte göras. Vissa saker bör inte göras, men genom att inte följa vår egen känsla så kan vi göra det ändå. När man sedan följt alla andra så står man tillslut kvar, ensam och sorgsen. Förvirrad och rädd. Man undrar vad det är folk menar när de ber en följa deras väg när de ändå bara lämnar en där. Men livet har sin egen gång, och det finns nog en mening med allt som sker. Men att se de personer man litar på, ta ett avstånd ifrån en, så långt bort ifrån en som möjligt är det sista en människa vill se. Man behöver någon, man behöver varandra, men vi lämnar ändå ute dem som inte passar in. Vi lämnar vissa personer åt sitt oklara öde så att de får klara sig på egen hand. Vi innesluter de som är mest svaga och utesluter de som är starkast – de som klarar sig ensamma. Människor tror på det som låter bra, men inte på sanningen. Man väljer att tro på det som låter som bäst, även om vi vet att det inte är lika sant som vi vill tro. Man tror på att sådant som är omöjligt och oexisterade, som möjligt och existerande. Men alla blir oftast sårade av det som kallas sanning och då måste sanningen vara långt ifrån bra. Sanningen kan vara skrämmande mörk, den kan vara så skrämmande mörk att man inte ens vågar gå igenom den med en ficklampa som lovar att det blir ljusare längre fram. Vi människor litar ofta på andras ord, man kan tro på vad andra säger trots att det kan vara en total lögn. Många av oss orkar inte alltid med den mörka och hemska världen som slåss omkring oss, på ett eller annat sätt. Våra kroppar och vårt psyke tar emot så mycket slag varenda sekund och ibland orkar man inte och för att inte falla till marken av det hårda slaget så väljer samtidigt som man inte vill ge upp, så väljer man ibland att ta den enklaste och den mest trovärdiga vägen, men det trovärdiga är inte alltid sanningen. Sanningen är aldrig okomplicerad och för att våga se sanningen i det måste vi fördjupa oss i den, och det är något vi inte klarar av om vi inte vågar dras med till botten och kvävas likt en sten som någon kastat i havet. Då kommer vi känna hur mycket vi vill ta oss upp, känna hur kan kipar efter minsta nypa luft, ta sig upp för att få luft i det liv vi haft i oss. Inte dö, leva. Och våga se. Våga leva. Våga se sanningen.
Men vi människor orkar inte alltid stå ut med särskilt mycket. När vi ser in i människors ögon , så kan man känna hur ont det gör av. Man känner overklighet, smärta, död, sorg. Något vi inte klarar av. Vi är inte gjorda för att leva så, våra psyken vill inte ha mörker och död, vi hemsöks bara av det som präglat våra liv och det verkar vara något som vi aldrig blir av med, men vi kan göra vårt bästa för att lära oss att leva med det. Att se en död människa, kan vara att aldrig få se en person igen eller att se en person leva med sin själ i behåll men kroppen död, att se en död människa kan ibland inte betyda något för en, eftersom man inte vet det men när man väl vet så kan det få oss att rasa ihop. Det förföljer en i ens drömmar, om och om igen och man vet inte om man vaknar upp och vågar somna om igen. Man kan våga gå till någon och ta tag hårt i handen för att säga ”Släpp inte, hjälp mig igenom detta”. Men när våra kära och nära räckt ut sin hand åt oss så kan de inte alltid längre kan stå vid vår sida, och då omsluter rädslan oss igen, i sin kalla hand och vi blir tvugna att kämpa med demonerna på egen hand, man måste kämpa ensam. De brukar säga, att man aldrig är stark ensam och vet ni, det kanske stämmer. En människa utan sin frihet är som en fågel som fått sina vingar kapade. Då kan vingen inte längre sträcka ut sina vackra, graciösa, ömtåliga vingar och lätta från marken för att fångas upp av vinden och när de inte längre har sina vingar att flyga med så kan de inte fly ifrån sina fiender och kvar blir fågeln på marken, i försök att fly från det som vildsint kastar sig över den för att slita sönder dens liv. Utan hjälp klarar sig inte denna lilla fågeln. Och detsamma är det med oss, utan vår frihet bryts vi psykiskt långsamt ned och vi kan glida allt djupare och djupare in i vårt eget mörker. Människan är ingen ensamvarg, vi behöver vår flock, vi behöver personer som bryr sig. Ensam är man inte alltid stark. Alla människor behöver någon på den här jorden som bryr sig om en och berör en. Varenda människa behöver någon gång känna sig uppskattad och älskad, man behöver höra att man är fin nog och räcker till, att vi är perfekta som vi är. Utan det så kan vi snabbt sjunka till botten i andnöd och vilja begrava sig och undra om någon ser att man försvinner - i tvivel på sig själv. Ibland kan man inte uppskatta sin egen spegelbild när alla andra är vackrare. Ibland kan man inte tåla sin egen spegelbild när ingen ser en och tillslut kommer den dagen då man slår sönder sin egen spegelbild och inte orka se sig själv och tillslut vältrar man bara i sin egen osäkerhet och frågorna om man räcker till, om någon bryr sig om att man existerar , och tanken av frågorna om någon ser om man försvinner slår hårdare och hårdare emot en. En gröna som planteras inom en, slår lätt en stadig rot och den kan vara svår att gräva bort, men bara ett leende, ett ord eller en blick kan vara som ett hårt besprutningsmedel för denna växt. Den kan under ett par minuter åldras och dö, ruttna och under de minuterna kan en annan människa ta vår hand för att hjälpa oss upp i ljuset och verkligheten. Den verkligheten man både älskar och hatar. Oavsett så fortsätter livet och präglar oss så länge vi håller oss kvar. Man ska aldrig släppa taget, inte ens när det är som mörkast och alla dörrar är stängda för en. Hur tungt ens hjärta än är och hur vilsen man är så finns det alltid fler chanser. Livet tar inte slut förrän den dagen vi bestämmer att det är slut och låter vår själ lämna vår kropp. Vi vet inte vad vi har efter det vi kallar livet. Kanske är det någonting nytt, ett annat liv eller så är det ingenting. Kanske finns det ett paradis, eller så finns de ingenting. Det ända vi vet är att de människor som dragits tillbaka ifrån sitt dödsögonblick till livet är påväg att möta ljuset, men ljuset till vad? Vi vet inget mer. Livet är en gåva vi fått kämpa för att få och vi måste ge det en chans att visa vad det egentligen är, för livet är så mycket mer än ljus och mörker, lycka och sorg. Kom ihåg det viktigaste, kärleken, tron, hoppet, lyckan, ljuset,friheten och betydelsen.
Men meningen med ens egen liv är något helt annat. Varför finns man egentligen? Vad är egentligen meningen med ens liv? Om alla människors liv på jorden har en mening, varför blir då alla inte ihågkomna? Om man nu hade haft en mening, det kan väl inte vara meningen av att bara existera? Har ens vingar blivit klippta, så att man inte längre kan flyga? Har man inte haft någon som skyddat en och fått gå vidare till ett annat liv? Man kan inte alltid se det vackra omkring en för det är det som kan göra att allt så lätt än en gång krossas, precis som det lyckligaste minnet kan få en att gråta. Det som vi har , kan vi förlora. Det vi har haft, kan vi sakna. Det vi har , måste vi älska. För om vi förlorar det så vet vi om att det kommer lämna en skada, och ja.. Vi har alla hört att tiden läkar sår med tiden. Med tiden kommer ny hud bildas över det öppnade såret och ersätter den huden som en gång smärtsamt revs bort. Men ingen har sagt att våra sår inte kommer vara sår som inte värker och ingen sa att de inte kommer ge oss men för livet. Allt kommer att läka, även om det kommer göra ont och ta tid. Ingen har heller sagt, att våra liv inte kommer förändras av det. Det kan vara sår som vi ser på, och kommer ihåg precis hur det hände. Det är en grej, man kan komma ihåg, men man måste våga uppleva det igen. Ramlar man ned ifrån hästen så måste man våga gå på igen, om man råkar ut för en bilolycka så måste man våga sätta sig i en bil igen. Vi måste lära oss att leva med de sår som tillslut växer ihop sig till ärr. Ärr som föralltid kommer finnas kvar inom oss, på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis lär vi oss att leva med det, i tid och evighet kommer våra kroppar och själar att skadas, men tiden kommer lära oss att acceptera vårt öde, istället för att klaga över det. Vi kan ha ett ärrat hjärta, det är okej, men vi måste våga ersätta det skadade hjärtat med sådant som ger omtänksamhet och kärlek, man måste våga ersätta med sådant som läker. Vi måste våga leva med misstag, problem och hjärtskärande minnen. Vi måste föra det vidare och hindra det ifrån att hända igen och vi måste hindra andra från att falla, på samma sätt som man själv kanske har gjort. Vi vet om, att vi måste släppa vårt förflutna, men ibland kan man aldrig glömma. Och när man glömmer, så är det längtan som får oss att kunna ignorera det vi känner djupt inom oss. Många personer, som jag, vill inget annat än att ta reda på vem vi verkligen är och leva som den personligheten man har och när man söker så väl så hittar vi oftast fel. Det är som ett desperat misstag, som görs om och om igen. Man vill tillbaka till den tiden man visste precis vad ens problem var, man vill tillbaka till tiden då man bara kunde sätta ett plåster på sitt sår. Man vill tillbaka till tiden då man ramlade och en vän var där direkt för att resa en upp, tvätta såret och sätta plåster på, vara där igenom hela behandlingen. Livet passerar oss varenda dag och tiden ger ständigt livet nya vändningar för att skapa en ny dag. Vi vet om att våra liv förändras och att vi måste leva vidare med det, även om man håller minnena tätt intill hjärtat. Om det finns personer som hindrar en för att bli den man är, så ska man egentligen vända dem ryggen. Om det finns personer som stampar på blomman som håller på att blomma ut, så ska man inte ge den blommor. Om det finns personer som ändrar den personen man är så tycker den personen inte om en som man är och man borde därför lämna personer, samtidigt så är det värsta man kan göra att vända en annan människa ryggen . Vi lever ständigt mellan de båda talspråken av ett reflekterande över vad vi ska göra och inte göra. Vi är alla födda till egoister, samtidigt som vi är omtänksamma. Det kanske är därför det hör till vår överlevnadsinstinkt. Men vi kommer alla in i dagar då vi gör misstag, flera gånger, vi kommer göra fel var flera gånger om. Och vi kommer släppa in en manipulativ människa inpå oss , som gör att vi ändrar varenda livsdel pga den personen. Man tänker ingenting då, man bara följer den personens val och vi tvivlar på oss själva, och gör som den personen vill. Vi låter den personen tramp apå oss, för att själva nå upp lika högt. Trots att vi vet att vi blir manipulerade så säger vi ingenting, samtidigt som personen gör något av det värsta man kan göra, så vill vi inte lämna den personen för att det är något av det värsta man kan göra. Vi vill inte svika. Men då undrar man .. Om man inte vill svika den personen, då vill man väl inte bli som den personen? Det är då man måste se på sig själv och fråga oss själva om hur vi mår, hur vi är. Vi är alla människor och vi förtjänar alla det bästa, så det kanske är dags att vi börjar släppa fram våra egoistiska sidor, inte ofta om man inte vill, men någon gång kan man väl våga? Vi är födda med det och vi måste våga göra en mening av det. Att lämna en person, behöver inte betyda att man egentligen skadar personen, utan gör sig själv och den andra personen en tjänst. Man gör sig själv en tjänst genom att inte längre bli nedtrampad och manipulerad, samtidigt som man kan hindra den personen från att göra det igen. Det är egentligen bäst för båda och det är första då den människan vågar ta ett steg till ett fritt liv. Vissa personer kan komma in i ditt liv och även om det är för några sekunder så kan de skaffa världens minnen och ge dig en stark betydelse, eller så ger de dig en förödande situation. Vissa personer kan få en att tappa fotfästet och bli fällda till marken med huvudet först genom bara en blick men det är då man måste våga vara den man är, det är då vi är humanister och står rakt och ser ned på personen som kanske för första gången inte vinner, man står för den man är och utan sig själv är man ingenting, exakt ingenting. Det är precis som ett träd i en storm, trädet står emot den enorma vindens krafter precis som vi står emot personen som försöker gå emot en. Vi måste finna oss själva och hålla fast i oss. Vi måste tro på oss själva, ta ett djupt andetag och förbereda sig på att möta något som kan bli en kamp. Livet utmanas ständigt och öder leker med oss, vi leker med oss själva egentligen, men vi måste acceptera det, leva, andas och tro så länge våra själar lever. För tron är det starkaste vi har, den kommer aldrig försvinna pågrund av den styrkan den har. Ibland kan man själv starta småvindar som tillsammans blir en stark orkan, men då måste vi knyta våra nävar och våga tro på oss själva, möta stormen trots att vi inte vill något annat än fly den men vi vet att med den tron så kan den inte för något i världen rubba oss, vi är alltid starkare. Den kan skada oss, och det kan göra ont men den kan aldrig dra livet ur oss och precis som ett öppet sår på vår kropp, läker det även om det lämnar ömmande ärr. Vi måste finna oss själva, djupt inom oss och känna vår egen styrka för med den styrkan är vi oslagbara. Det är då vi överlever stormen och vägrar falla till splitter i en förlorad kamp. Men efter all denna kampen, efter all styrka och efter alla slag, kommer tröttheten. Denna tröttheten kommer tillbaka varenda gång man försökte, vad var meningen om man inte fick leva? Om man hela tiden ska kämpa, när ska man då njuta? När man hela tiden letar, ska man någonsin hitta? Om man hela tiden tränar, blir man någonsin stark nog? Kommer man någonsin få njuta av livet man är menad att ha? Man blir så trött av att falla tillbaka i världen av krav. Man blir så trött av att hela tiden försöka, och aldrig lyckas. När man löst ett problem, så kommer ett nytt. Man blir så trött, trött på livet. Vart var lyckan i livet om man inte kunde le av avslappning då och då? Allt som någonsin betytt någonting för en, kan lämna en. Allt man har , kan försvinna på bara ett ögonblick. Det enda som stannar är de värdefulla minnena. Och när man sen skaffar nytt och ersätter dem med det gamla, och sedan förlorar det och låter det gå så om och om igen, då kanske man aldrig kommer behålla något? Det man har nu, kanske lämnar en precis som andra personer har gjort. Jag har en som inte lämnar mig och som jag inte tror kommer lämna mig, någonsin och det är Matilda. Men hon kan inte hjälpa mig alltid, och jag skulle aldrig låta henne hjälpa mig igenom detta, man kan inte låta de personer man bryr sig om mest falla in i ens trasiga värld. Det är det sista man vill göra, man vill låta de personer man älska ha ett meningsfullt liv. Man vill kunna landa själv, utan någons hjälp. Man vill inte falla på någon och ge dem skador, utan man vill kunna leva och gå igenom allt ensam, så att ingen vet och så att ingen ser för då skadar man inte. Livet kan vara som en såpbubbla, vackert men otroligt skört. Man svärar emot skyn smekta av solens sken men kan ibland känna regnet falla hårt emot vår kropp. Vi glömmer nästan hur mirakulöst sårbara vi är, inombords kan vara bubblor när som helst spricka. Vi har nog alla en dag då vår vackra bubbla spricker och vi handlöst faller. Man ser hur marken närmar sig i ett fritt fall och känner den hårda vinden som drar emot samtidigt som man faller medan adrenalinet skriker inom oss och vårt hjärta slår vilt, för att för några få sekunder tycks det vara det enda vi kan höra. När man väl möter sig själv därnere, och inser att okej, nu är det min tur, det är nog då vi äntligen vågar ta emot vårt fall. Ingen annan kan ta emot dig, bara du själv. Man måste gå djupt inom sig själv för att finna något som kan hindra vår kropp från att slås blodig i träffen med marken. Under de få sekunderna man faller, så letar man febrilt efter sig själv och då inser man att man kanske har vetat vem man e hela tiden. Och då öppnar vi våra ögon och tar emot vårt fall. Vi lever inte i en drömvärld där vi är odödliga, utan vi förstår att vi är sårbara och att vi kan dö. När vi ifrån himlen faller, och ser världen så inser vi nog med mogna och erfarna ögon vad världen verkligen är och då kanske vi välbehållna lyckas resa oss upp igen och träffas av oss själva för första gången. När man finner sig själv så blir man inte den man är född till, utan man växer själsligt. I ens ögon speglas plötsligt det som präglagt en till den mognad och erfarenhet man har. Då förstår man nnog hur mycket varenda hjärtslag verkligen ger. Varenda hjärta är ett annat liv, men alla lyckas inte fortsätta andas. Många vacklar sig krossade och tröstlösa och går vidare med ett sönderslaget bloddrypande inre. Vi definerar människor med att andas. Men är det verkligen så enkelt? Om man får en pil, rakt in i den lungan med luft och känner hur det sticker och gör lika ont under varenda andetag. Tänk om man blöder så mycket att man tillslut faller ihop och känner hur skönt det blir när man slutar andas, av att inte lida längre. Lever man verkligen när ljuset försvinner in i dimman och blir tillslut helt mörkt? Lever man när hoppet suddas ut helt? Betraktar man sig själv som ett liv när man ser sig som att man inte förtjänar att leva längre? Lever man när man bara lever med sorgen av de minnena som vill visa sig i de röda ärren som man en gång såg medan solen gick ned för sista gången även om den gick upp dagen efter? Lever man fortfarande när man inte känner lukten av ren natur efter regnet? Lever man när man inte känner regndropparna emot sin hud? Lever man när man stänger ute all smärta? Lever man när när den mörkröda färgen möter snön på marken men inte lämnar några märken? Lever man när man inte längre vet varför man inte längre orkar andas? Definitionen levande död kanske är bättre i detta fallet. Allt det hatat som man har inom sig, som man försökt glömma släpper man det? Försvinner alla känslor, alla tankar och alla ord bara för att man bränner upp sin dagbok när man var övertygad om att man skulle lämna över allt för att inte kunna gå tillbaka? Gör man allt för att inte orsaka mer sorg och smärta? Om man vill det bästa för alla andra, då måste man lämna det som man en gång varit en del av, man ser på den brinnande boken med alla känslor igenom åren, alla orden som förklarat, och sedan går man där ifrån och man lovar sig själv att aldrig återvända till något av det igen. . . Men om man lämnade allt man hade i de orden, dödade man då sin egen själ tillsammans med sig själv? Hon kommer aldrig berätta, det ingen vet. Den platsen som var slutet av henne finns nu bara i hennes hjärta och har numera förblivit ett minne. Man går och man går, och man gör allt för att hamna vid vägens slut. Och vägen dit sägs vara lång, men för varje steg man tar är man närmare och när man väl står där och ser sig om och ser inte ens dimman av den långa vägen man gått, så kan man känna vilka känslor som helst, alla eller ingenting. Man har lyckats ta sig igenom allt på den långa vägen hem, genom plågor och genom lycka. All rädsla man en gång kände över ovisheten kan man lämna bakom sig. Rädslan över att man inte kunde nå fram kan man äntligen lämna bakom sig och vara stolt över att man är framme. Det är en underbar stund att våga återmöta det som en gång var ens vardag, att möta det man älskade, dem man älskade och våga älska det man nu har. Även om man inte har funnit frid, ifrån allt så har man nu en fast grund att möta de motgångar som kommer i framtiden. Man är förlåten och man förlåter allting. Man öppnar sig för en egen frihet.
När den sista minuten är kommen innan domedagen vill man ha en hand att hålla. En hand att känna värmen ifrån och känna hur blodet pulserar i jämna hjärtslag från en annan människa. Den vackraste trygghet vi kan få är att få känna en annans människas hjärta slå tillsammans med vårt eget. Vi behöver alla kärlek, det är tack vare den vi lever och växer. Kärlek är som regn och sol för naturen. Den får oss att växa och vilja fortsätta kämpa. Kärleken är något av de svåraste, starkaste, underbaraste, lyckligaste och mest fruktansvärda men absolut viktiga vi någonsin kommer möta. Kärleken är inte bara vacker och passionerad, den kan få oss att sluta andas av sorg och smärta i våra brustna hjärtan men trots det så är det styrkan ifrån kärleken som aldrig får oss att ge upp. För även om kärlekenen lämnar oss för ett ögonblick, så lever den vidare och överger oss aldrig, även om stunden må vara mörk för oss så är det inte sista gången den känslan finns. Vi får aldrig glömma att vi alltid kommer vara älskade av någon, fram till det sista andetaget vi drar igenom vår kropp . Och efter sjuhundra söndagar kan vi inte gömma oss längre. Det börjar med en obetydlig känsla inom oss, och långsamt växer den till något vi aldrig har känt förut, något vi alltid bävat inför men nu står öga mot öga emot. Sveket kan slå emot vår egen själ, likt en flodvåg över oss och ärren rivs då upp. Frågan om varför vi trott att vi dött inombords gör plötsligt uppror och det som vi länge försökt ignorera står plötsligt framför oss och då gör det för ont för att möta omvärlden. För ibland har världen inget överseende. Världen låter de starka leva, men de svaga lämnar den åt deras öden. Livet är hårt och ingen har någonsin kunnat säga något annat. Men vi är alla födda för att vi behövs, även om det bara är för en person, så är det för något. Trots att allt kan bli fel. Trots att tårarana på våra kinder kan frysa till is, blodet i våra ådrar kan sluta pulsera och trots att vi kan ge upp, så måste vi inse att vi aldrig kommer få en andra chans till detta livet. Man kanske inte ens återföds efter detta livet. Även om det kommer stunder då vi vill springa bort ifrån allt och alla, ifrån det vi vet kan vinna så måste vi våga stå emot och slåss och tro på att vi kan vinna. Även om det känns som mycket för ingenting, så vet du att för varenda andetag du tar kan du förändra någon annans framtid. Och bara du vet om sanningen och vem ska då föra den vidare om du lät din själ släppa taget? Vi har alla betydelse och även om det känns som att vi gör så mycket för så lite, så har varenda sekund av det vi gör en mening, varenda sak vi gör, varenda ögonblick och varenda känsla i det. Har en mening. Så efter sjuhundra söndagar är det dags..
Drömmarna följer oss till den dagen då mörkret flyr våra andetag. Men det är inte förrän pulsen blir svag, blodet tunnas ut i varje andetag och vi lider av ett nederlag som drömmarna hinner ikapp oss. Det är först när våra såpbubblor spruckit som vi har funnit oss själva och verkligen uppfattar verkligheten. År för år ser vi naturens växlingar från ett kargt, glittrande vinterland till ett blommande sol rike och även om vi är en del av naturen och dess skiftningar är vi inte som den, vi är inte som körsbärsträden som år för år blommar lika vackert med vita och rosa blommor, vi fäller inte blommornas blad och ger ifrån oss ett vackert regn av småglad i vinden för att sedan stå lummigt gröna och skapa röda små bär, år efter år tills det slutligen dör. Vi förändras tillsammans med årstidernas skiftningar. När vi står och betraktar den vackra blomningen så tänker vi nog inte på det, men när vi ett år senare står på samma plats och beskådar dess prakt är vi förändrade. Vi är inte likadana som sist vi stod där, vi har förändrats av våra liv som ständigt präglar oss och ger oss livserfarenhet samtidigt, så är vi ändå nästan som ett körsbär för igenom åren i livet, så går vi ifrån bär till blomma, ifrån larv till fjäril. Vi växer.
Så vad gör man när hela världen plötsligt är emot en? Vad händer när man märker att det inte är någon läskig mardröm som man tillsist vaknar uppifrån? Vad gör man när man inser att det man ser är ens eget liv, inte någon annans och det är inte en dröm, det är verklighet? Den här dagen har haft en drastisk vändning. Det är en slutlig dag, en vändpunkt. Sedan idag, ska mitt liv aldrig mer bli sig likt.
Man börjar nog leva.
Men vi människor orkar inte alltid stå ut med särskilt mycket. När vi ser in i människors ögon , så kan man känna hur ont det gör av. Man känner overklighet, smärta, död, sorg. Något vi inte klarar av. Vi är inte gjorda för att leva så, våra psyken vill inte ha mörker och död, vi hemsöks bara av det som präglat våra liv och det verkar vara något som vi aldrig blir av med, men vi kan göra vårt bästa för att lära oss att leva med det. Att se en död människa, kan vara att aldrig få se en person igen eller att se en person leva med sin själ i behåll men kroppen död, att se en död människa kan ibland inte betyda något för en, eftersom man inte vet det men när man väl vet så kan det få oss att rasa ihop. Det förföljer en i ens drömmar, om och om igen och man vet inte om man vaknar upp och vågar somna om igen. Man kan våga gå till någon och ta tag hårt i handen för att säga ”Släpp inte, hjälp mig igenom detta”. Men när våra kära och nära räckt ut sin hand åt oss så kan de inte alltid längre kan stå vid vår sida, och då omsluter rädslan oss igen, i sin kalla hand och vi blir tvugna att kämpa med demonerna på egen hand, man måste kämpa ensam. De brukar säga, att man aldrig är stark ensam och vet ni, det kanske stämmer. En människa utan sin frihet är som en fågel som fått sina vingar kapade. Då kan vingen inte längre sträcka ut sina vackra, graciösa, ömtåliga vingar och lätta från marken för att fångas upp av vinden och när de inte längre har sina vingar att flyga med så kan de inte fly ifrån sina fiender och kvar blir fågeln på marken, i försök att fly från det som vildsint kastar sig över den för att slita sönder dens liv. Utan hjälp klarar sig inte denna lilla fågeln. Och detsamma är det med oss, utan vår frihet bryts vi psykiskt långsamt ned och vi kan glida allt djupare och djupare in i vårt eget mörker. Människan är ingen ensamvarg, vi behöver vår flock, vi behöver personer som bryr sig. Ensam är man inte alltid stark. Alla människor behöver någon på den här jorden som bryr sig om en och berör en. Varenda människa behöver någon gång känna sig uppskattad och älskad, man behöver höra att man är fin nog och räcker till, att vi är perfekta som vi är. Utan det så kan vi snabbt sjunka till botten i andnöd och vilja begrava sig och undra om någon ser att man försvinner - i tvivel på sig själv. Ibland kan man inte uppskatta sin egen spegelbild när alla andra är vackrare. Ibland kan man inte tåla sin egen spegelbild när ingen ser en och tillslut kommer den dagen då man slår sönder sin egen spegelbild och inte orka se sig själv och tillslut vältrar man bara i sin egen osäkerhet och frågorna om man räcker till, om någon bryr sig om att man existerar , och tanken av frågorna om någon ser om man försvinner slår hårdare och hårdare emot en. En gröna som planteras inom en, slår lätt en stadig rot och den kan vara svår att gräva bort, men bara ett leende, ett ord eller en blick kan vara som ett hårt besprutningsmedel för denna växt. Den kan under ett par minuter åldras och dö, ruttna och under de minuterna kan en annan människa ta vår hand för att hjälpa oss upp i ljuset och verkligheten. Den verkligheten man både älskar och hatar. Oavsett så fortsätter livet och präglar oss så länge vi håller oss kvar. Man ska aldrig släppa taget, inte ens när det är som mörkast och alla dörrar är stängda för en. Hur tungt ens hjärta än är och hur vilsen man är så finns det alltid fler chanser. Livet tar inte slut förrän den dagen vi bestämmer att det är slut och låter vår själ lämna vår kropp. Vi vet inte vad vi har efter det vi kallar livet. Kanske är det någonting nytt, ett annat liv eller så är det ingenting. Kanske finns det ett paradis, eller så finns de ingenting. Det ända vi vet är att de människor som dragits tillbaka ifrån sitt dödsögonblick till livet är påväg att möta ljuset, men ljuset till vad? Vi vet inget mer. Livet är en gåva vi fått kämpa för att få och vi måste ge det en chans att visa vad det egentligen är, för livet är så mycket mer än ljus och mörker, lycka och sorg. Kom ihåg det viktigaste, kärleken, tron, hoppet, lyckan, ljuset,friheten och betydelsen.
Men meningen med ens egen liv är något helt annat. Varför finns man egentligen? Vad är egentligen meningen med ens liv? Om alla människors liv på jorden har en mening, varför blir då alla inte ihågkomna? Om man nu hade haft en mening, det kan väl inte vara meningen av att bara existera? Har ens vingar blivit klippta, så att man inte längre kan flyga? Har man inte haft någon som skyddat en och fått gå vidare till ett annat liv? Man kan inte alltid se det vackra omkring en för det är det som kan göra att allt så lätt än en gång krossas, precis som det lyckligaste minnet kan få en att gråta. Det som vi har , kan vi förlora. Det vi har haft, kan vi sakna. Det vi har , måste vi älska. För om vi förlorar det så vet vi om att det kommer lämna en skada, och ja.. Vi har alla hört att tiden läkar sår med tiden. Med tiden kommer ny hud bildas över det öppnade såret och ersätter den huden som en gång smärtsamt revs bort. Men ingen har sagt att våra sår inte kommer vara sår som inte värker och ingen sa att de inte kommer ge oss men för livet. Allt kommer att läka, även om det kommer göra ont och ta tid. Ingen har heller sagt, att våra liv inte kommer förändras av det. Det kan vara sår som vi ser på, och kommer ihåg precis hur det hände. Det är en grej, man kan komma ihåg, men man måste våga uppleva det igen. Ramlar man ned ifrån hästen så måste man våga gå på igen, om man råkar ut för en bilolycka så måste man våga sätta sig i en bil igen. Vi måste lära oss att leva med de sår som tillslut växer ihop sig till ärr. Ärr som föralltid kommer finnas kvar inom oss, på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis lär vi oss att leva med det, i tid och evighet kommer våra kroppar och själar att skadas, men tiden kommer lära oss att acceptera vårt öde, istället för att klaga över det. Vi kan ha ett ärrat hjärta, det är okej, men vi måste våga ersätta det skadade hjärtat med sådant som ger omtänksamhet och kärlek, man måste våga ersätta med sådant som läker. Vi måste våga leva med misstag, problem och hjärtskärande minnen. Vi måste föra det vidare och hindra det ifrån att hända igen och vi måste hindra andra från att falla, på samma sätt som man själv kanske har gjort. Vi vet om, att vi måste släppa vårt förflutna, men ibland kan man aldrig glömma. Och när man glömmer, så är det längtan som får oss att kunna ignorera det vi känner djupt inom oss. Många personer, som jag, vill inget annat än att ta reda på vem vi verkligen är och leva som den personligheten man har och när man söker så väl så hittar vi oftast fel. Det är som ett desperat misstag, som görs om och om igen. Man vill tillbaka till den tiden man visste precis vad ens problem var, man vill tillbaka till tiden då man bara kunde sätta ett plåster på sitt sår. Man vill tillbaka till tiden då man ramlade och en vän var där direkt för att resa en upp, tvätta såret och sätta plåster på, vara där igenom hela behandlingen. Livet passerar oss varenda dag och tiden ger ständigt livet nya vändningar för att skapa en ny dag. Vi vet om att våra liv förändras och att vi måste leva vidare med det, även om man håller minnena tätt intill hjärtat. Om det finns personer som hindrar en för att bli den man är, så ska man egentligen vända dem ryggen. Om det finns personer som stampar på blomman som håller på att blomma ut, så ska man inte ge den blommor. Om det finns personer som ändrar den personen man är så tycker den personen inte om en som man är och man borde därför lämna personer, samtidigt så är det värsta man kan göra att vända en annan människa ryggen . Vi lever ständigt mellan de båda talspråken av ett reflekterande över vad vi ska göra och inte göra. Vi är alla födda till egoister, samtidigt som vi är omtänksamma. Det kanske är därför det hör till vår överlevnadsinstinkt. Men vi kommer alla in i dagar då vi gör misstag, flera gånger, vi kommer göra fel var flera gånger om. Och vi kommer släppa in en manipulativ människa inpå oss , som gör att vi ändrar varenda livsdel pga den personen. Man tänker ingenting då, man bara följer den personens val och vi tvivlar på oss själva, och gör som den personen vill. Vi låter den personen tramp apå oss, för att själva nå upp lika högt. Trots att vi vet att vi blir manipulerade så säger vi ingenting, samtidigt som personen gör något av det värsta man kan göra, så vill vi inte lämna den personen för att det är något av det värsta man kan göra. Vi vill inte svika. Men då undrar man .. Om man inte vill svika den personen, då vill man väl inte bli som den personen? Det är då man måste se på sig själv och fråga oss själva om hur vi mår, hur vi är. Vi är alla människor och vi förtjänar alla det bästa, så det kanske är dags att vi börjar släppa fram våra egoistiska sidor, inte ofta om man inte vill, men någon gång kan man väl våga? Vi är födda med det och vi måste våga göra en mening av det. Att lämna en person, behöver inte betyda att man egentligen skadar personen, utan gör sig själv och den andra personen en tjänst. Man gör sig själv en tjänst genom att inte längre bli nedtrampad och manipulerad, samtidigt som man kan hindra den personen från att göra det igen. Det är egentligen bäst för båda och det är första då den människan vågar ta ett steg till ett fritt liv. Vissa personer kan komma in i ditt liv och även om det är för några sekunder så kan de skaffa världens minnen och ge dig en stark betydelse, eller så ger de dig en förödande situation. Vissa personer kan få en att tappa fotfästet och bli fällda till marken med huvudet först genom bara en blick men det är då man måste våga vara den man är, det är då vi är humanister och står rakt och ser ned på personen som kanske för första gången inte vinner, man står för den man är och utan sig själv är man ingenting, exakt ingenting. Det är precis som ett träd i en storm, trädet står emot den enorma vindens krafter precis som vi står emot personen som försöker gå emot en. Vi måste finna oss själva och hålla fast i oss. Vi måste tro på oss själva, ta ett djupt andetag och förbereda sig på att möta något som kan bli en kamp. Livet utmanas ständigt och öder leker med oss, vi leker med oss själva egentligen, men vi måste acceptera det, leva, andas och tro så länge våra själar lever. För tron är det starkaste vi har, den kommer aldrig försvinna pågrund av den styrkan den har. Ibland kan man själv starta småvindar som tillsammans blir en stark orkan, men då måste vi knyta våra nävar och våga tro på oss själva, möta stormen trots att vi inte vill något annat än fly den men vi vet att med den tron så kan den inte för något i världen rubba oss, vi är alltid starkare. Den kan skada oss, och det kan göra ont men den kan aldrig dra livet ur oss och precis som ett öppet sår på vår kropp, läker det även om det lämnar ömmande ärr. Vi måste finna oss själva, djupt inom oss och känna vår egen styrka för med den styrkan är vi oslagbara. Det är då vi överlever stormen och vägrar falla till splitter i en förlorad kamp. Men efter all denna kampen, efter all styrka och efter alla slag, kommer tröttheten. Denna tröttheten kommer tillbaka varenda gång man försökte, vad var meningen om man inte fick leva? Om man hela tiden ska kämpa, när ska man då njuta? När man hela tiden letar, ska man någonsin hitta? Om man hela tiden tränar, blir man någonsin stark nog? Kommer man någonsin få njuta av livet man är menad att ha? Man blir så trött av att falla tillbaka i världen av krav. Man blir så trött av att hela tiden försöka, och aldrig lyckas. När man löst ett problem, så kommer ett nytt. Man blir så trött, trött på livet. Vart var lyckan i livet om man inte kunde le av avslappning då och då? Allt som någonsin betytt någonting för en, kan lämna en. Allt man har , kan försvinna på bara ett ögonblick. Det enda som stannar är de värdefulla minnena. Och när man sen skaffar nytt och ersätter dem med det gamla, och sedan förlorar det och låter det gå så om och om igen, då kanske man aldrig kommer behålla något? Det man har nu, kanske lämnar en precis som andra personer har gjort. Jag har en som inte lämnar mig och som jag inte tror kommer lämna mig, någonsin och det är Matilda. Men hon kan inte hjälpa mig alltid, och jag skulle aldrig låta henne hjälpa mig igenom detta, man kan inte låta de personer man bryr sig om mest falla in i ens trasiga värld. Det är det sista man vill göra, man vill låta de personer man älska ha ett meningsfullt liv. Man vill kunna landa själv, utan någons hjälp. Man vill inte falla på någon och ge dem skador, utan man vill kunna leva och gå igenom allt ensam, så att ingen vet och så att ingen ser för då skadar man inte. Livet kan vara som en såpbubbla, vackert men otroligt skört. Man svärar emot skyn smekta av solens sken men kan ibland känna regnet falla hårt emot vår kropp. Vi glömmer nästan hur mirakulöst sårbara vi är, inombords kan vara bubblor när som helst spricka. Vi har nog alla en dag då vår vackra bubbla spricker och vi handlöst faller. Man ser hur marken närmar sig i ett fritt fall och känner den hårda vinden som drar emot samtidigt som man faller medan adrenalinet skriker inom oss och vårt hjärta slår vilt, för att för några få sekunder tycks det vara det enda vi kan höra. När man väl möter sig själv därnere, och inser att okej, nu är det min tur, det är nog då vi äntligen vågar ta emot vårt fall. Ingen annan kan ta emot dig, bara du själv. Man måste gå djupt inom sig själv för att finna något som kan hindra vår kropp från att slås blodig i träffen med marken. Under de få sekunderna man faller, så letar man febrilt efter sig själv och då inser man att man kanske har vetat vem man e hela tiden. Och då öppnar vi våra ögon och tar emot vårt fall. Vi lever inte i en drömvärld där vi är odödliga, utan vi förstår att vi är sårbara och att vi kan dö. När vi ifrån himlen faller, och ser världen så inser vi nog med mogna och erfarna ögon vad världen verkligen är och då kanske vi välbehållna lyckas resa oss upp igen och träffas av oss själva för första gången. När man finner sig själv så blir man inte den man är född till, utan man växer själsligt. I ens ögon speglas plötsligt det som präglagt en till den mognad och erfarenhet man har. Då förstår man nnog hur mycket varenda hjärtslag verkligen ger. Varenda hjärta är ett annat liv, men alla lyckas inte fortsätta andas. Många vacklar sig krossade och tröstlösa och går vidare med ett sönderslaget bloddrypande inre. Vi definerar människor med att andas. Men är det verkligen så enkelt? Om man får en pil, rakt in i den lungan med luft och känner hur det sticker och gör lika ont under varenda andetag. Tänk om man blöder så mycket att man tillslut faller ihop och känner hur skönt det blir när man slutar andas, av att inte lida längre. Lever man verkligen när ljuset försvinner in i dimman och blir tillslut helt mörkt? Lever man när hoppet suddas ut helt? Betraktar man sig själv som ett liv när man ser sig som att man inte förtjänar att leva längre? Lever man när man bara lever med sorgen av de minnena som vill visa sig i de röda ärren som man en gång såg medan solen gick ned för sista gången även om den gick upp dagen efter? Lever man fortfarande när man inte känner lukten av ren natur efter regnet? Lever man när man inte känner regndropparna emot sin hud? Lever man när man stänger ute all smärta? Lever man när när den mörkröda färgen möter snön på marken men inte lämnar några märken? Lever man när man inte längre vet varför man inte längre orkar andas? Definitionen levande död kanske är bättre i detta fallet. Allt det hatat som man har inom sig, som man försökt glömma släpper man det? Försvinner alla känslor, alla tankar och alla ord bara för att man bränner upp sin dagbok när man var övertygad om att man skulle lämna över allt för att inte kunna gå tillbaka? Gör man allt för att inte orsaka mer sorg och smärta? Om man vill det bästa för alla andra, då måste man lämna det som man en gång varit en del av, man ser på den brinnande boken med alla känslor igenom åren, alla orden som förklarat, och sedan går man där ifrån och man lovar sig själv att aldrig återvända till något av det igen. . . Men om man lämnade allt man hade i de orden, dödade man då sin egen själ tillsammans med sig själv? Hon kommer aldrig berätta, det ingen vet. Den platsen som var slutet av henne finns nu bara i hennes hjärta och har numera förblivit ett minne. Man går och man går, och man gör allt för att hamna vid vägens slut. Och vägen dit sägs vara lång, men för varje steg man tar är man närmare och när man väl står där och ser sig om och ser inte ens dimman av den långa vägen man gått, så kan man känna vilka känslor som helst, alla eller ingenting. Man har lyckats ta sig igenom allt på den långa vägen hem, genom plågor och genom lycka. All rädsla man en gång kände över ovisheten kan man lämna bakom sig. Rädslan över att man inte kunde nå fram kan man äntligen lämna bakom sig och vara stolt över att man är framme. Det är en underbar stund att våga återmöta det som en gång var ens vardag, att möta det man älskade, dem man älskade och våga älska det man nu har. Även om man inte har funnit frid, ifrån allt så har man nu en fast grund att möta de motgångar som kommer i framtiden. Man är förlåten och man förlåter allting. Man öppnar sig för en egen frihet.
När den sista minuten är kommen innan domedagen vill man ha en hand att hålla. En hand att känna värmen ifrån och känna hur blodet pulserar i jämna hjärtslag från en annan människa. Den vackraste trygghet vi kan få är att få känna en annans människas hjärta slå tillsammans med vårt eget. Vi behöver alla kärlek, det är tack vare den vi lever och växer. Kärlek är som regn och sol för naturen. Den får oss att växa och vilja fortsätta kämpa. Kärleken är något av de svåraste, starkaste, underbaraste, lyckligaste och mest fruktansvärda men absolut viktiga vi någonsin kommer möta. Kärleken är inte bara vacker och passionerad, den kan få oss att sluta andas av sorg och smärta i våra brustna hjärtan men trots det så är det styrkan ifrån kärleken som aldrig får oss att ge upp. För även om kärlekenen lämnar oss för ett ögonblick, så lever den vidare och överger oss aldrig, även om stunden må vara mörk för oss så är det inte sista gången den känslan finns. Vi får aldrig glömma att vi alltid kommer vara älskade av någon, fram till det sista andetaget vi drar igenom vår kropp . Och efter sjuhundra söndagar kan vi inte gömma oss längre. Det börjar med en obetydlig känsla inom oss, och långsamt växer den till något vi aldrig har känt förut, något vi alltid bävat inför men nu står öga mot öga emot. Sveket kan slå emot vår egen själ, likt en flodvåg över oss och ärren rivs då upp. Frågan om varför vi trott att vi dött inombords gör plötsligt uppror och det som vi länge försökt ignorera står plötsligt framför oss och då gör det för ont för att möta omvärlden. För ibland har världen inget överseende. Världen låter de starka leva, men de svaga lämnar den åt deras öden. Livet är hårt och ingen har någonsin kunnat säga något annat. Men vi är alla födda för att vi behövs, även om det bara är för en person, så är det för något. Trots att allt kan bli fel. Trots att tårarana på våra kinder kan frysa till is, blodet i våra ådrar kan sluta pulsera och trots att vi kan ge upp, så måste vi inse att vi aldrig kommer få en andra chans till detta livet. Man kanske inte ens återföds efter detta livet. Även om det kommer stunder då vi vill springa bort ifrån allt och alla, ifrån det vi vet kan vinna så måste vi våga stå emot och slåss och tro på att vi kan vinna. Även om det känns som mycket för ingenting, så vet du att för varenda andetag du tar kan du förändra någon annans framtid. Och bara du vet om sanningen och vem ska då föra den vidare om du lät din själ släppa taget? Vi har alla betydelse och även om det känns som att vi gör så mycket för så lite, så har varenda sekund av det vi gör en mening, varenda sak vi gör, varenda ögonblick och varenda känsla i det. Har en mening. Så efter sjuhundra söndagar är det dags..
Drömmarna följer oss till den dagen då mörkret flyr våra andetag. Men det är inte förrän pulsen blir svag, blodet tunnas ut i varje andetag och vi lider av ett nederlag som drömmarna hinner ikapp oss. Det är först när våra såpbubblor spruckit som vi har funnit oss själva och verkligen uppfattar verkligheten. År för år ser vi naturens växlingar från ett kargt, glittrande vinterland till ett blommande sol rike och även om vi är en del av naturen och dess skiftningar är vi inte som den, vi är inte som körsbärsträden som år för år blommar lika vackert med vita och rosa blommor, vi fäller inte blommornas blad och ger ifrån oss ett vackert regn av småglad i vinden för att sedan stå lummigt gröna och skapa röda små bär, år efter år tills det slutligen dör. Vi förändras tillsammans med årstidernas skiftningar. När vi står och betraktar den vackra blomningen så tänker vi nog inte på det, men när vi ett år senare står på samma plats och beskådar dess prakt är vi förändrade. Vi är inte likadana som sist vi stod där, vi har förändrats av våra liv som ständigt präglar oss och ger oss livserfarenhet samtidigt, så är vi ändå nästan som ett körsbär för igenom åren i livet, så går vi ifrån bär till blomma, ifrån larv till fjäril. Vi växer.
Så vad gör man när hela världen plötsligt är emot en? Vad händer när man märker att det inte är någon läskig mardröm som man tillsist vaknar uppifrån? Vad gör man när man inser att det man ser är ens eget liv, inte någon annans och det är inte en dröm, det är verklighet? Den här dagen har haft en drastisk vändning. Det är en slutlig dag, en vändpunkt. Sedan idag, ska mitt liv aldrig mer bli sig likt.
Man börjar nog leva.
Kommentera bilden
Falck säger de till mig ändå:P<3
10 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/missnorman/276643755/
Visa toppen
Visa sidfoten