July
Wednesday 8 October 2008 photo 2/4
|
Wednesday 8 October 2008 photo 2/4
|
|
Tysta flickans dagbok!
Hon säger att hon har så mycket inom sig som vill komma ut, men hon vet inte riktigt hur.Det var därför hon började skriva. Om självförtroende, blyghet, popularitet, skolan, privatliv,privatkänslor och att vara den där tysta tjejen som egentligen inte vågar stå upp för sig själv.
: 1. Jag önskar att jag inte hade gått till skolan idag. Man kommer dit och de snälla personerna som ler emot en och hälsar trycks bort av de negativa vibbarna. De vibbana som kommer av de personerna som man vet om inte tycker om en. Och självklart börjar tankarna virra som en bisvärm i mitt huvud igen. " fan vad jag kan hata dem ibland, men nu måste jag vara trevlig, jag ska göra ett bättre intryck, jag måste vara bra. undrar hur jag är det? kan jag vara det?"
Jag försöker se oberörd och avslappnad ut ,försöker ta fram det bästa jag har i mig själv. Söker ögonkontakt med någon i gruppen omkring mig och känner att det är lite lugnt ändå, tills personen man vet inte tycker om en kommer gåendes och möter ens blick, då vet jag inte om jag trycks ned av att han/hon ser på mig som att jag är skräp eller om jag trycks ned av att inte längre vara den personens vän och inte få uppleva fler minnen. Jag tar ett djupt andetag och börjar sedan gå, vi går in i klassrummet och jag ser mig omkring på de personer som alltid sätter sig bredvid varandra, oroligt och nervöst ser jag egentligen omkring mig och undrar var min säkra plats finns och när jag väl sätter mig så är det som att jag frågar stolen "Hej, kan jag sitta här?" och när jag väl sätter mig så är det som skam! Följden på den tanken blir bara värre och tillslut skrattar jag åt de löjliga tankarna och sätter mig ned men tänker bara "ooh, fuck".
De pratar om lite vad som helst, inom ämnet. inget jag känner mig speciellt delaktig i, fast det är jag väl aldrig. Det är nästan svårt att flika in i något. Jag är tyst, bättre så fast jag brukar ändå ha saker att säga. Och när jag väl säger det så undrar jag om alla runt omkring mig rullar med ögonen och suckar och tänker "jävla fjortis, som att du är så jävla perfekt" och tillslut så kommer jag säkert prata alldeles för darrande, fel tonfall och ingen fattar vad jag menar och undrar när de tar slut och efteråt så är det ingen som säger något för att de är så uppe i sina egna tankar och då blir det nästan ännu pinsamare att sitta där, trots att man känner personerna väl.
2.Under lunchen är det ändå helt okej, då är det folk som iallafall ropar sig till en eller så är det ett följe man bara sätter sig med eller så är det folk som alltid lägger en varmt om hjärtat och ber en att sätta sig. När man satt med fel personer förr så kunde det vara som att sitta helt tyst och alla andra pratar om "coola ämnen" också säger man "så äcklig mat" och då säger dem "ja, eller hur" trots att flera av dem faktiskt tycker det är gott men när man instämmer så ger dem en poäng och sen fortsätter pratet. Klockan tickar vidare och jag sitter mest och uppmärksammar mig över hur jag själv beter mig och är inne i mina egna tankar, osäkerhet? Jag ler deltagande åt något som sagts, ingen aning om vad ibland men lyckas flika in något men känslan av att klanta till sig gör en stel. Jag undrar vad folk egentligen tycker om mig, tänker för mkt på det. Jag tänker att de tycker vi är i en konstig situation som helt plötsligt sitter vid samma bord igen när vår vänskap nyss tagit slut, efter 7 års vänskap och alla bråk som vänner kan gå igenom, så tog vår vänskap slut för något privat och vi har aldrig riktigt löst det trots att vi pratat igenom det men plötsligt sitter vi det och jag tänker på att varenda gång jag säger någonting så blir dt dallrigt och de tittar patetiskt narrigt upp på mig och ger ett lätt "heeh" . De flesta verkar inte så intresserad av mig egentligen. De som tycker om mig är de som aldrig tycker illa om folk och som aldrig dömmer, de som alltid är bra. De jag alltid känner mig trygg, uppskattad,omtyckt och säker med. De är omtänksamma, roliga, delaktiga, kärleksfulla, seriösa och oseriösa, de klagar men älskar en som man är. Man har alltid roligt med dem .. Men jag är ju den personen som aldrig hör hemma någonstans. Tror de flesta som inte ens känner mig, eller de som har känt mig bara går och ser på mig och ler men egentligen tänker "öeh, så ful hon e. tjock, fet och patetisk. Hon snackar bara skit, tror hon e omtyckt men alla vet att hon e hatad av hela höllviken, alla dömmer henne .. stackars flicka, hoppas hon vaknar upp" när de ser på mig, så vet jag vad de egentligen tänker och tycker, men stänger det ute. jag har väl inte lärt mig att stå upp för mig själv, inte än iallafall.. Jag tänker för mycket på vad folk tycker och tänker om mig, men hur gör man? Ska jag ställa mig upp och säga "förhelvete, sakta i backarna nu, vad är det du tänker om mig? Jag ser redan att du tycker jag e störd men prata inte med mig då, men jag vet att jag inte e så jävla mycket fel som du säger, så håll bara häften".. "Håll käften, du känner inte mig. du tror du e nåt, men du skulle bara veta" ska man säga det och tro att man är bättre och tro att man lyckas vinna så?
3.Småsakerna runtomkring händer om och om igen. Att jag säger saker, det kommer ut saker som är både planerade men inte alls förväntade att komma ut. Reaktionern är osäkra och förvirrande, jag måste känna djupt i mitt hjärta att jag är värdefull, för allt jag känner inom mig själv lyser ut igenom mina ögon. Så var är min säkerhet när du ger mig pikar? Din blick glider undan för att den inte vill möta en svag blick, du vet att du lyckats ändå. Du tänker att man inte behöver vänta på mig när alla ska gå? Du känner inte för att lyssna på mig, men du känner för att skratta åt mig. Du vägrar tro att jag är bra, för då slipper du undra hur jag mår.
4. Där går han, där går hon. Ska jag gå fram och säga "hej". Jag går igenom vardagen och möter en del potentiella kontakter, oftast låtsas jag att inte se, eller höra. Jag bara existerar och går igenom för att dö. Varenda gång man går igenom där alla sitter så minns man minnena och jag försöker föreställa mig vad som klantade sig, när jag träffar alla kontakter man inte hör av idag så säger alla "louise, jag fattar inte, vi var så nära vänner och vi hade så jävla roligt, vad gick fel snäckan? jag tyckte om dig så mycket och det kommer jag alltid göra".. ändå är de inte ens vän? Vilket håll ska de gå egentligen? Jag beter mig osäkert och fånigt varenda gång jag hör det, jag vill inte utsätta mig för förhoppningar och förnedring igen så jag aktar mig. spänd, en ansträngd flimrande puls, ögon som flackar, hjärtat som klappar. Här går jag, där går hon, där går han och där sitter dem. Dem. Det är som om det är jag som gett upp, de vägrar tro på någon som inte tror på sig själv, de vägrar tro på folk som inte ens låtsas tro på sig själva. Det är en ren jävla cirkus, deras vänskap är bara vrål och det är aldrig något som är lugnt. Så vad var det som egentligen gick snett? Vad fick det att gå ifrån 100000 vänner till 3 - 4 stycken? vad hände med massor av bästa vänner till inte någon alls? Det är brist på insikt om det egna värdet, en ständig kamp om att vara den som är högst.
5. Det är precis innan lektionen börjar och vi väntar på lärarna. Vi spelar, med varandra och mot varandra, även om det inte syns så känner vi det i luften och vi vet de. Karin och Josefin skrattar högt och de runt omkring dem instämmer och då gör folket runt omrking likadant, jag ser på dem och vet att jag har varit en del av dem, en del av det, men det är borta nu och samtidigt som det gör en ledsen så är jag så glad för uppvaknandet och undrar hur de hade känt om de hade varit i situationerna jag har varit i. Det lyser om huvudpersonen och vi vill alla vara hennes vän. Lisa står bredvid Karin och får hennes kärlek, den bästa vän kärleken som alltid finns. Karin skrattar med Lisa och de skrattar tillsammans . De verkar ha roligt, och ja, jag kollar på. Undrar varför jag inte har den nära kontaktten med någon, samtidigt som jag inte vill vara som dem. Men det skulle kännas så skönt att ha just den vänskapen, jag undrar hur det hade varit om vi aldrig hade bytat skola. Hade det varit annorlunda då?
6. Lektion. Vi snackar om ekonomi och folk skriker ut sina åsikter och kunskaper hit och dit, jag ser hur tjejerna viskar och jag ser tom hur de kollar upp och förstår att de snackar om mig, samtidigt som alla tycks vilja hålla blicken ifrån mig. jag undrar vad jag gör fel,men det är just mig det är fel på alltid. Ingen vill märka att jag ändå är här, samtidigt som de älskar att trycka ned mig och veta att jag känner det.
7. Jag har en klump i magen, som alltid kommer någon gång under dagen. jag gick bakom de andra, och Mias och Julias ryggtavlor gick framför mig. Nu är det sent på dagen och vi står här inför sista lektionen. Alla småhändelser under dagen har bara haft negativ inverkan på mig. Jag känner mig nu desperat av positiv uppmärksamhet, hela jag verkar ju vara fel inför dem. De lyssnar inte även om de ser på mig som att jag är patetisk, som att de vet om att jag är osäker och nervös. Jag tänker på vad jag utstrålar: "Du har inte rätt i det du säger. Att jag säger saker bara för att jag tror tt jag måste, det har du fel i , det är inte så det är . jag vill bara få kärlek, synas även om jag inte säger något. för att jag vill hävda mig, jag tänker inte ens på om det jag säger är intressant, jag vill bara att det ska vara nåt som ni kan acceptera ifrån mig". Eller så är jag bara jobbig, som att de är trött på att se min osäkerhet. eller så är de bara trötta på mig.. vad är skillnaden egentligen? på ett eller annat sätt så vill de inte ha mig där.
8. Ibland vet jag hur jag ska göra för att kunna få in en poäng. Men ibland blir jag alldeles för nervös, när jag vill skratta med till deras skämt eller något också ser de konstigt på en och går bort och fumlar och skrattar sedan högt. jag ser det och det vet dem. När när jag kommer hem så är känslan borta. även om dagen har varit fylld av känslor så känner jag bara för att slänga mig på sängen och ligga kvar där. Jag känner i mitt hjärta att jag inte är lika värdefull som alla andra, och det vet dem. men de bryr sig inte om hur jag känner. men jag kan inte heller skylla på omgivningen, för folk är ju inte alltid snälla, det gäller även mig. Jag måste fokusera på vad jag själv kan göra, för att mitt liv ska vara i gemenskap med de andra. Mitt liv, som jag vill. Först var jag ett offer, men jag vill inte det längre, nu vill jag vara aktör. Och jag ska göra allt jag måste för att kunna göra det jag vill.
Visa toppen
Show footer