July
Tuesday 28 October 2008 photo 12/24
|
Helen Persson..
Oj.. Jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda. Du var allt och du är fortfarande en otrolig vän, jag vet att du kämpar och visar att jag betyder mycket men det känns inte längre, jag vill öppna mig men det känns inte lika lätt att ta in de längre. Vi har haft våra såna här tider, flera gånger nu, förra gången var vi typ 10 år, visst, men ändå, det är historien som ständigt upprepar sig, vi var nära vänner men sedan har allt gått åt pipan ..och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Jag har haft en extrem lyckad sommar med dig, och Bea och de andra. Jag tackade nog aldrig er nog för den lyckliga tiden ni gav, jag har nog aldrig varit så lycklig... But every fairytale has an ending, right? :) Utan dig hade jag nog aldrig upplevt den känslan och jag är dig förevigt tacksam för det. Jag älskade dig och Bea som två delar av mig själv, det gör jag naturligtvis fortfarande, ni gav mig känslan jag inte visste fanns och den kommer alltid göra mig lycklig. Och samtidigt, ett snett slag kan man inte kasta över 10000 bra dagar. Så liksom... Jag bryr mig inte längre om det som hänt, jag är nästan van vid det. Jag är besviken och jag e lite arg på mig själv för att jag aldrig visade hur jag kände efter att ni .. ja.. Men struntsamma, det som hände ,det hände. Ni stod ut med oändliga tårar som blev till floder längs mina kinder, ni visste mina inre privata problem, ni stodut med mitt prat om mig själv .. iallafall i en tid(a' , du var den som lyssnade på mig så fort det var någonting, och likadant var det för mig. Kommer du ihåg när du sprang ifrån mig till kyrkan? Och jag tvekade inte en sekund att springa efter, och jag sprang igenom hela byn utan att hitta dig men sen berätta du vart du var och jag åkte dit och hämta dig,för jag ville va där, stötta dig och älska dig, torka dina tårar och vara din vän. Varenda skratt med dig har varit äkta, varenda gång jag har sagt att jag älskar dig så har jag menat det, varenda gång jag har stöttat dig så har det varit för att du verkligen var en vän som betydde mycket för mig. oavsett om vi inte blir vänner som förr nu, så tveka inte över att jag inte var lycklig av tiden jag fick och tveka inte på att jag verkligen älska dig. För de gjorde jag. Men alla hör inte ihop, alla vänner håller inte alltid ihop, och en del av mig hoppas att vi gör det men jag vet inte om du vill det lika mycket längre och därför känns det svårt att släppa in.Jag har två speciella minnen, som jag aldrig kommer glömma, det var känslan jag kände när jag visste att du verkligen älska mig, och det var när vi satt hemma hos AB, och du satt och berätta för alla, om vad jag gått igenom också såg du mig in i ögonen och sa "louise, snälla, ta inte detta till dig, för detta är inte något jag tycker, jag älskar verkligen dig som du är och det vet du" och mitt hjärta släpptes lös då, du öppnade mitt låsta hjärta med nyckeln av kärlek och äkta vänskap, jag grät verkligen inombords då men jag ville inte visa det, men jag kommer aldrig aldrig aldrig kunna glömma känslan jag kände då! Det var som frihet " Här .. Här hör jag hemma". . och sen under Sex and the City, tårarna rann på mig och du höll min hand utan att släppa en enda sekund och att ha en sådan vän.. Jag önskar du kunde förstå hur mycket det betydde. Du har varit en av de vänner som jag älskat mest på denna jorden, och du kommer aldrig kunna glömmas.. Om vår vänskap kan tas upp igen så vet jag att jag verkligen kommer bli lycklig, men det kommer ta tid att få förtroendet igen.. Men mitt hjärta älskar fortfarande dig, och du kom ju trots allt tillbaka .. och jag var väl inte bäst jag heller, jag var en jävla pain in the as, haha.. usch, tårarna börjar komma nu .. Men .. Ja, jag har insett hur jävla trötta ni måste varit på mig, men ni stod ut med mig länge och trots att ni lämna mig så gjorde ni något som inte de andra gjorde - ni såg vem jag var, tyckte om mig som jag var och kom tillbaka. Vad kan jag säga.. ? Det räcker inte ändå.. Jag kan skriva 10000 ord till men det kommer inte komma ord nog att förklara..
Du betydde verkligen ... oerhört mycket. Och vi är långt borta ifrån varandra nu, men vem vet om vi hittar tillbaka.. ?<3
Oj.. Jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda. Du var allt och du är fortfarande en otrolig vän, jag vet att du kämpar och visar att jag betyder mycket men det känns inte längre, jag vill öppna mig men det känns inte lika lätt att ta in de längre. Vi har haft våra såna här tider, flera gånger nu, förra gången var vi typ 10 år, visst, men ändå, det är historien som ständigt upprepar sig, vi var nära vänner men sedan har allt gått åt pipan ..och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Jag har haft en extrem lyckad sommar med dig, och Bea och de andra. Jag tackade nog aldrig er nog för den lyckliga tiden ni gav, jag har nog aldrig varit så lycklig... But every fairytale has an ending, right? :) Utan dig hade jag nog aldrig upplevt den känslan och jag är dig förevigt tacksam för det. Jag älskade dig och Bea som två delar av mig själv, det gör jag naturligtvis fortfarande, ni gav mig känslan jag inte visste fanns och den kommer alltid göra mig lycklig. Och samtidigt, ett snett slag kan man inte kasta över 10000 bra dagar. Så liksom... Jag bryr mig inte längre om det som hänt, jag är nästan van vid det. Jag är besviken och jag e lite arg på mig själv för att jag aldrig visade hur jag kände efter att ni .. ja.. Men struntsamma, det som hände ,det hände. Ni stod ut med oändliga tårar som blev till floder längs mina kinder, ni visste mina inre privata problem, ni stodut med mitt prat om mig själv .. iallafall i en tid(a' , du var den som lyssnade på mig så fort det var någonting, och likadant var det för mig. Kommer du ihåg när du sprang ifrån mig till kyrkan? Och jag tvekade inte en sekund att springa efter, och jag sprang igenom hela byn utan att hitta dig men sen berätta du vart du var och jag åkte dit och hämta dig,för jag ville va där, stötta dig och älska dig, torka dina tårar och vara din vän. Varenda skratt med dig har varit äkta, varenda gång jag har sagt att jag älskar dig så har jag menat det, varenda gång jag har stöttat dig så har det varit för att du verkligen var en vän som betydde mycket för mig. oavsett om vi inte blir vänner som förr nu, så tveka inte över att jag inte var lycklig av tiden jag fick och tveka inte på att jag verkligen älska dig. För de gjorde jag. Men alla hör inte ihop, alla vänner håller inte alltid ihop, och en del av mig hoppas att vi gör det men jag vet inte om du vill det lika mycket längre och därför känns det svårt att släppa in.Jag har två speciella minnen, som jag aldrig kommer glömma, det var känslan jag kände när jag visste att du verkligen älska mig, och det var när vi satt hemma hos AB, och du satt och berätta för alla, om vad jag gått igenom också såg du mig in i ögonen och sa "louise, snälla, ta inte detta till dig, för detta är inte något jag tycker, jag älskar verkligen dig som du är och det vet du" och mitt hjärta släpptes lös då, du öppnade mitt låsta hjärta med nyckeln av kärlek och äkta vänskap, jag grät verkligen inombords då men jag ville inte visa det, men jag kommer aldrig aldrig aldrig kunna glömma känslan jag kände då! Det var som frihet " Här .. Här hör jag hemma". . och sen under Sex and the City, tårarna rann på mig och du höll min hand utan att släppa en enda sekund och att ha en sådan vän.. Jag önskar du kunde förstå hur mycket det betydde. Du har varit en av de vänner som jag älskat mest på denna jorden, och du kommer aldrig kunna glömmas.. Om vår vänskap kan tas upp igen så vet jag att jag verkligen kommer bli lycklig, men det kommer ta tid att få förtroendet igen.. Men mitt hjärta älskar fortfarande dig, och du kom ju trots allt tillbaka .. och jag var väl inte bäst jag heller, jag var en jävla pain in the as, haha.. usch, tårarna börjar komma nu .. Men .. Ja, jag har insett hur jävla trötta ni måste varit på mig, men ni stod ut med mig länge och trots att ni lämna mig så gjorde ni något som inte de andra gjorde - ni såg vem jag var, tyckte om mig som jag var och kom tillbaka. Vad kan jag säga.. ? Det räcker inte ändå.. Jag kan skriva 10000 ord till men det kommer inte komma ord nog att förklara..
Visa toppen
Show footer