Kan du bara lyssna och snälla, säg inte ett ord, inte än.
Kan du tänka tillbaka till dagen då vi första gången träffades?
Kommer du ihåg hur det kändes?
Kommer du ihåg hur vi hade det dem första dagarna, dem första timmarna.. ?
Kommer du ihåg hur kärleken växte varenda sekund av varandras närhet.
Kommer du ihåg det speciella vi hade när vi älskade med varandra?
Kommer du ihåg hur speciellt det kändes att se in i varandras ögon.
Kommer du ihåg hur det kändes att somna intill varandra och vakna upp nästa morgon, och fortfarande ha dig där?
Kommer du ihåg vår tid ihop.. ?
Alla våra stunder, jag kommer aldrig kunna glömma..
Tänk på alla minnen vi delar , och bara kom ihåg..
hur bra vi hade det ihop.
Tänk på dagen vi gick olika vägar, tänk på hur mycket jag grät, och snälla, säg ingenting, bara kom ihåg hur vi kände då, då vår kärlek i slutet visades tydligt.. kom ihåg att jag med ärlighet berätta hur jag kände när vi skulle göra slut.
Vi ville inte gå ifrån varandra, men samtidigt.. verkade vi inte ha något annat val.
Jag vill att du ska veta.. att mitt hjärta gick sönder bit för bit varje dag utan dig..
Smärtan var djup, outhärdlig och slitsam, i en så lång tid..
Jag kommer aldrig glömma sorgsenheten och de okontrollerade tårarna. Jag kommer aldrig glömma hur det kändes att leva utan en själ, att andas utan luft. Jag vet inte om hålet av hjärtat försvinner någon gång och jag vet inte om knipet i magen kommer lätta sig..
Jag känner fortfarande saknaden av dig ibland och undrar om du tänker på oss eller om det finns många andra tjejer som tar hand om dig.
Jag ser fortfarande på våra bilder, lyssnar på våra låtar och låtsas att du somnar intill mig.
Tomrummet gör ont, men jag antar att det är något man ska lära sig att leva med.. flera gånger igenom livet.
Jag bygger långsamt upp mitt liv igen, belåten med det jag har.. och även om det är svårt, försöker jag glömma det jag inte har.
Du var en speciell del av mitt liv, en del som jag aldrig kommer glömma.
En del av mitt liv som krossade mitt hjärta, men också en tid som helade min själ.
Jag fann det jag inte trodde på.
Jag fann kärlek, lycka, värme, tillit, gemenskap.
Du har gett mig några glada minnen som jag kommer hålla i mitt hjärta, men det kommer vissa dagar.. då jag önskar att du och jag aldrig gått skilda vägar.
Du var min första kärlek och min första riktiga pojkvän, och så kommer det alltid vara.
Efter all hjärtsorg, ledsamhet och evig smärta, vet jag, att det du och jag hade var speciellt och det kommer aldrig ändras. För jag älskar dig.. och att älska någon annan, kommer alltid kännas konstigt. Men tillslut kommer jag försöka.
Kan du bara lyssna, och snälla, säg inte ett ord, kanske ge mig ett svar.
Jag vill bara att du ska komma ihåg, att vi en gång, sa föralltid..
Jag vill inte säga, att jag hade hopp och drömmar, men jag var ju inte den som slängde bort dem, så därför ska jag beundra det vi hade till dagen jag dör.
Jag undrar bara ibland, var det bara jag som tyckte vi hade något speciellt? Är det bara jag som beundrar våra minnen?
Är det bara jag som saknar?
Jag vet inte ens om du längre bryr dig. Om du ser mig.
Om jag finns kvar alls.. ?
Jag bara undrar, var jag speciell .. eller var jag som alla andra?

Forever and eternity.

ggud vad jäkla fint & bra skrivit!!!