Tanken på alla människor jag känt i mitt liv, som jag nu ej har någon kontakt med, får mig att känna lite ledsamhet..

Kent från när jag jobbade för Nordic Fundraising. Ehsan från en kväll ute.
Robin, faktiskt:-P, som klagade på min pizza med falafel. Elin <3 från gymnasieklassen! Och andra :)
Gabriel från Jokkmokk; det är fan inte ofta jag snackar med dig. Och även David från den 13-åriga sommaren i Jokkmokk:) minnen.
Jeppe som var min bästis på dagiset i Harads. Helen från dagiset i Boden!
Adam är också från det dagiset. Vi var alltid med varann.

Och nu börjar jag fan tänka på Jonas Gardell.
En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré.
Har aldrig tänkt på det förut. Men liknelsen finns ju där.

Jag och Adam var alltid med varann när vi var små.
Sen när skolan började avtog han sakta men säkert..
Killarna var coolare. Det var töntigt att vara med tjejer..
När vi lekte med varandra på fritiden var jag/vi tvugna att
gömma oss om hans kompisar gick förbi.
Och jag tog det. Det var ju så det var. Det var så regeln löd.
Jag blev ändå bjuden på hans kalas en gång.
Och sen tillslut blev han min mobbare, tillsammans med andra.

det är lungt, det blir värre..