...Men också så här.

(Det här kommer att bli långt, men snälla ta er tiden att läsa. Speciellt alla som känner mig, jag ber om att ni ska läsa.)

Just nu vet jag inte hur mitt hjärta ser ut. Jag vet bara att de finns de jag älskar. Ä-l-s-k-a-r. Men det får sina konsekvenser. Alla kan inte vara lyckliga. Det gör så ont. Att se dig lida. Att se dina ögon som ger ut en övertydlig mening om vad du känner. Du försöker dölja det med ett leende. Du misslyckas. Att se dig lida p.g.a min lycka. Det är allt annat än kul. Jag kan vara lycklig utan att tänka på dig så länge jag har hans läppar emot mina. Man är i himlen. Men, så är det över. Jag ser hur du kämpar mot tårarna. Du vinner - tills du kommer hem. Då känner du smärtan. Och det är jag fullt medveten om - kanske till och med för medveten om. Då känner jag din smärta, ditt lidande. Jag älskar ju honom - Och dig. Vad ska jag välja? Det skapar så mycket osäkerhet. Vilken sida ska jag stå på? Vi två, som kanske en dag var bästa vänner. Vi har förlorat allt. Visst, vi har försökt - och misslyckats. Det är väl bra nu, men... Det kommer aldrig att bli detsamma. Det kommer aldrig tillbaks. Det är vi båda helt medvetna om. Och honom. Det gör så ont. Att försöka - Och nästan lyckas. Man vet att man inte kan lyckas. Det... Går inte. Vi älskar egentligen olika personer. Du älskar hans då - och jag hans nu. Bara det att det råkade vara samma person. Som förändrades.
Jag hade aldrig kunnat tro att likhet kunde betyda något negativt. Därför trodde jag på oss. Trodde på Föralltid.
Men så fel jag hade.
Likheten är det sämsta mellan oss. Det är ju det som har skiljt oss åt. Kanske föralltid. Vem vet?

Du är en av dem vackraste människor jag mött. Ärligt. Du har aldrig gjort något elakt, aldrig ett "misstag" som tyngde ner någon annan.
Till skillnad från mig.
Jag har tryckt ner dig, brutit löften. Jag menade inget illa. Det bara... Blev så.
Därför är det du som är värd honom. Du är värd hans vackra ordförråd, hans mjuka läppar. Så mycket mer värd än mig. Jag gjorde inget för att få honom, bara frågade. Du har däremot gjort allt, men du förlorade. Ändå.

Jag minns alla stunder vi skrattat år varann, all glädje vi hade i oss. Jag ser hur du har den vänskapen, det som vi hade, med andra. Det får mig att gråta, att bli avundsjuk.
Så patetiskt.
Du har inte gjort något fel, det är ju jag som har det. Dessutom mer än en gång.
Vi kan nog inte så mycket göra... Bara fortsätta.
Och nej, jag strävar inte efter att du ska göra eller säga något för att få mig "okej", det är jag redan. Jag vill bara att du ska veta.

Förlåt för allt jag gjort, det var inte menat att såra. Ja, för allting som du är det är en fin vacker gåva *
Du vet att jag älskar dig (?). Vad som än händer. Vad du än gör.
Föralltid.
Wherever you go. Whatever you do. I will be right here waiting för you. Whatever it takes, or how my heart breaks. I will be right here waiting for you

Jag älskar dig, Andrea.
Förlåt så mycket - Sofijah*** En saknad - Sofijah

Vad tyckte ni?
Skrev det "idag" mellan 00.10-02.00. Fy fan vad jag grät.

Hm. Jo jag känner nog henne. Alltså inte kännerkänner. TYP. Vet vem hon är.